Så länge jag minnas har jag alltid druckit för mycket. Aldrig har jag kunnat dricka en eller två öl, ett glas vin eller liknande. Det har varit all-in eller inte alls.
Under mina snart 38 år i livet har jag haft väldigt svårt att hantera kriser och sorg. När mina föräldrar skiljde sig för 20 år sedan blev det alkohol för att trubba av och bedöva. Uppbrott med partners genom livet har hanterats på samma sätt. Två kriser i mitt äktenskap har också varit på samma sätt.

Nåväl. De två senaste åren har det gått från att dricka på helgerna till sporadiskt veckodrickande. Inte några mängder, men så pass att jag alltid blev berusad och vissa gånger helt väck.
Några vita veckor här och där, men jag såg ingen problemtik i mitt drickande.
Visst, det blev en del tjafs med frun som kunde bli uppriktigt jävla less på mig och inte vilja leva så här, men det gick över.
Jag hade ju inga problem och kunde sluta när jag ville.

I mars 2017 fick vi veta att mammas cancer i levern var tillbaka. Regelbunden provtagning och cellgifter i små doser.
Alla runt omkring henne trodde inte att det var någon fara. Hon sa alltid att läget var under kontroll.
I slutet av september kommer mamma och hennes väninna in på mitt jobb. Mamma såg så där oroligt bekymrad ut som bara en mamma kan göra.
Hennes väninna berättar då rakt ut att cellgifterna inte längre hjälper. Strålning och operation var inte några alternativ.
Alla tre börjar gråta.
Känslan av maktlöshet infann sig, oron som inte kunde kontrolleras, rädslan över det faktum att jag skulle förlora inte bara min mamma, utan en av mina bästa vänner och stöttepelare i livet.

Drickandet började på riktigt nu. Varje dag. Konsekvent. 4-6 starka starköl varje kväll. Varje vecka.

I december träffade jag en samtalskontakt som jag träffat under årens lopp och han frågade om det inte kunde vara skönt dels för mig, men även för mamma om jag var mer närvarande känslomässigt och avstod alkoholen.
Jag bröt med alkoholen utan problem den 18/12. Firade jul med hela släkten nykter och det var alldeles fantastiskt!

Dock var jag ganska orolig över mammas förvirrade tillstånd och tänkte att hon självmedicinerade det morfin hon fått utskrivet, så den 27/12 pratar jag med hennes läkare som frågar om symptom och hur det uppenbarar sig.
”Det låter som att levern håller på att stänga ned och då rör det sig om veckor.”
Jag kommer aldrig glömma den meningen.
Nu är det fullskalig panik.
Skjutsar mamma till läkarn för obokat möte och han pratar med henne och mig på ett sätt som inte går att misstolka. Mamma kommer dö, och det handlar om veckor.
Här trappas drickandet upp till mellan 8-12 starka starköl varje kväll.
Spenderar så mycket tid som alla runt omkring henne kan och hon var alltid med någon av oss, dygnet runt.
12/1 kl 14 tar hon sitt sista andetag. Min 14 åriga dotter som alltid varit farmors prinsessa satt bredvid henne hela tiden och höll hennes hand in i det sista. Mina småttingar hann säga farvä och lämna teckningar. Natten mot fredag var det sista mamma sa till mig ”Jag älskar dig med Fredrik”. Hennes sista ord, till mig, hennes son.

Nu handlade det enbart om överlevnad för mig. Det dracks på morgonen. På dagen. På eftermiddagen. På kvällen. Vaknade jag på natten kunde jag fylla på.

Jag börjar nu förstå att jag har riktiga jävla problem med mitt drickande.
Söker mig till Alkoholhjälpens program och får en fin kontakt med Li-Lo (❤️!) som varit en enorm stöttepelare i min kamp.
Satte datumet att sluta dricka efter hennes begravning, men sköt på det till den 26/2.
Två veckor gick galant, men så fick jag ett infall och köpte två kassar Bellman, 12st.
Frun var i tjänst på annan ort och jag var själv med de små.
Sänkte samtliga 12 (de sista 8 efter läggning), men pratade med min fru som blev helt utom sig av oro. Hon var så förbannad, rädd och besviken när hon dagen efter kommer hem.
Där var det ångest som gjorde att all tidigare ångest framstått som ett varmt bad och doftljus.
Jag tar då kontakt med riskbruksenheten här i stan. De tar prover och konstaterar att levervärdena är ganska förhöjda. Även ett prov där de mäter etanolhalten visar på alldeles på tok förhöjt resultat. Flera såna prover och körkortet ryker.

Efter besöket kommer ett samtal från socialtjänsten då sjukvården upprättat en orosanmälan, och här tänkte jag direkt att nu tar de barnen. Ringer frun och hon tänker samma sak. De ringer även mamman till min äldsta dotter så jag får förklara situationen för henne.
Vi kommer på mötet. En jordnära kvinna förklarar att det handlar om barnens bästa och när hon får veta att jag gör allt som står i min makt för att förändra / sluta med mitt drickande så skrev hon av ärendet direkt.
Jag har aldrig druckit inför barnen, utan bara kvällstid när de sovit.

Sen kom det senast. Drack några öl på ren vana en fredagkväll. Kände en sån ångest över att ens tänka tanken att dricka på lördagen så jag avstod.
På söndagen köpte jag ett 6-pack folkisar och drack.
Sen blev det varje kväll hela resten av veckan.

Nu sitter jag här, natten mot onsdag och har för tre timmar sedan tröstat en snuvig liten kille, tankarna börjar gnaga. Sorgen efter mamma slår med full kraft. Vetskapen om att jag och min fru har kommit så långt ifrån varandra att vi inte längre kan tala med varandra.

Vi ska på familjerådgivning på måndag. Jag hoppas innerligt att vi ska hitta tillbaka till varandra så jag har henne som riktigt stöd och någon att prata med när tankarna kommer.

Kram på er alla tappra människor!

John-Erik

Hej!

Hur gick det igår? Lite nyfiken

Trevlig Lördag

John

Jag skriver mer sen, men det var givande och lärorikt.
Vi var två nykomlingar som blev varmt välkomna av de som varit där betydligt längre.
Jag ska definitivt gå dit nästa vecka igen!

Sist jag skadade mig rejält ordentligt var i mitten av september 2017.
En av mina laster är att åka fort nedför bergen / stigar med cykeln.
Då kunde jag fira min timmesklättring med ett par Bellman på toppen, för att sedan släppa loss i 5-10 minuter.
Den här gången tyckte jag det verkade som en bra idé med 2st på väg upp och 4st till på toppen.
Reaktionsförmågan var med andra ord noll och en smal passage som aldrig är något problem gjorde att jag styrde helt galet, flög som en vante in i en stubbe med komprimerad rygg, två knäckta revben och en skadad cykel som följd.

Idag grävde jag upp på stubbar på tomten. Pressade spaden, slant och fick skaftet på bröstkorgen.
Ont som helvete gör det, men jag är iallafall nykter.

/ Trädgårdsmästaren

Efter en ledig torsdag som gick sisådär med översvämmade känslor och dåligt tålamod hade det blivit fredag.
Barnen lämnades på förskolan och familjerådgivningen intogs. Kvinnan tappade nästan hakan när hon hörde hur vi gått från total misär till ett fungerande samspel och samliv. De vanliga 90 minuterna stannade på 30.
Min nykterhet ger bara vinster!
Min älskade kvinna känner inte längre att hon är tvungen att skärma av sig från mig, sköta allt i hemmet, planera allt för henne själv och för barnen.
Jag är delaktig. Jag är här. Jag är hennes man!

Vidare åker vi till Fort Kamprad och äter brunch.
Förbannat skönt att sitta där själva utan små illrar som ska bara osv. Vi pratar, skrattar och umgås.
Nästa hålltid är kl 12, så vi går runt och tittar. Kollar lite på ny soffa, och när vi tror att hoppet är ute hittar vi den. Den nya soffan.
Efter montering av mammas kakelugn och tillhörande renovering av vardagsrum så blir det en sån. Stor som ett monster och löjligt skön.
Sängen har genom åren räddats med plåster och bandage så det får bli en ny säng också. Även denna var löjligt skön.

Vidare till hållplats två. Vi gör en aktivitet på 60 minuter där det krävs lugn, intelligens och en hel del jävlar anamma.
Efteråt säger hon till spelledaren att det är uppenbart att jag är den smarta av oss.
Min fru säger att jag är den smarta. Jag.
Jag som inte var värd att pissas på om jag brann bara för några månader sedan.

Nervös inför mötet kl 18 sätter jag mig äntligen i bilen efter att våra utemöbler fått ny ägare. Tight med tid.
Närmar mig lokalen och känner hur hjärtar slår kraftigt. Mer nervositet.
Parkerar och går mot lokalen där en herre står och röker. Trevlig och pratsam.
Jag går utför en trapp till en korridor för att sedan mötas av ett runt bort med välkomnande människor.
Mötet inleds och nervositeten har helt lagt sig. Vi alla är där av samma anledning trots att vi haft olika erfarenheter.
”Har vi några nykomlingar här ikväll?”
Vi är 3st, varav en är där som stöd för en annan kvinna. Vi får varsitt märke och applåder. ”Nykomling”.
En herre läser, en kvinna läser för att sedan släcka belysningen och låta ordet vara fritt, en berättare åt gången.
Deras berättelser och tankar är inte det minsta konstiga eller skrämmande. Jag är en av dem.

- Jag heter Fredrik och jag är alkoholist.
- Hej Fredrik!

Räkan

Jag har också varit på möten 8 st nu och det känns bara bättre och bättre.Härligt med alla människor, unga som äldre som är i samma situation som en själv, även om man är nynyckter eller har varit i många år så är stöttningen total. En del prat om Gud men det behöver man ta så allvarligt om man inte tror på det sättet , var det en person som sa till mig som varit nyckter i 24 år och går fortfarande på möten.? Så fortsätt! Du kommer känna att du till och med kommer längta till nästa möte!!?

John-Erik

Du verkar vara en toppenkille! Verkligen.
Dessutom börjar då få ordning på ditt liv tillsammans med din familj.
Du kommer att fixa detta helt klart, det märks på det det skriver
Jag är mycket äldre än du så jag har uppenbarligen övat längre på A, så själv måste
jag typ programmera om mig till hur det kändes för 20 år sedan när man
hade andra rutiner och då A inte var en så stor del av ens liv som det blivit.
En kamp en dag i taget. Men jag har skurit ner rejält, vilket förmodligen har
räddat mitt liv, för det höll på att gå riktigt illa. Ryser när jag tänker på det....
Höll på att supa ihjäl mig..Drack för mycket vid de tillfällen jag drack

Lycka till!

John

Jag kan känna mig ruskigt ölsugen såna här varma dagar. Alltså på ölen. Inte fyllan som man tidigare var sugen på.
Min terapeut sa att antingen klarar man av det eller så gör man det inte: Jag är en av dem som kan dricka alkoholfri öl utan att bli sugen på nåt starkare.
Gjort det flera gånger nu och det är gott och det stannar där.

John:
Klart du ska återuppta fisket! Jag är gäddfiskare med alla metoder förutom fluga. Allt annat än avslappnat, men förbannat roligt!
Jo, du har ju några års erfarenhet mer än mig, men det känns bra att veta att du är på rätt väg och väljer livet.
Hade vi inte varit förpestade med allergi här hemma hade hund skaffats för längesen. Låter som en riktigt god idé! Få tankarna på en liten krabat som behöver husse och matte, regelbunden motion och ny liten kamrat!

Det känns som att vi båda är på banan, och dina texter och kommentarer gör mig glad!

Ha en fortsatt trevlig söndag allihopa!

John-Erik

Tar till mig det du säger :-).
Vi är på banan båda känns det som..

Bra som attan... Nu kör vi på

John

Nu har det gått fem veckor sedan den där morgonen när jag spy- och gråtfärdig säger till min hustru att jag fått nog. Att det räcker. Jag vill inte dricka längre.
Jag minns så väl hennes ansiktsuttryck och hur hon sa en sak men hennes kroppsspråk skrek ”Jo, eller hur? Den har jag hört förut.”
På dessa fem veckor, som kändes som en evighet de första ca 7 dygnen, har hon sett hur jag drastiskt förändrats. Till det bättre.

I lördags kväll tog grannen en cykeltur med ett av sina barn som är jämngammal med min mellanunge. Syntes att han var rödrosig och lite slirig.
Min kvinna såg också det, hon sa något om att ”nu ska han ut, full och cykla med x”, vänder sig mot mig och kramar om mig samtidigt som hon säger att hon är stolt över mig. Liksom? Så som ett normalt icke-destruktivt förhållande ska se ut. Jävlar vad jag kände mig stolt. Jag KÄNNER mig stolt. Över mig själv. Över vad jag gjort och de trösklar jag vågat passera på så pass kort tid.
Vi pratar lite vidare efter att de cyklat förbi, och hon säger nåt i stil med att det märks att det här är något mer än en vit månad, och att bara köra en vit månad kanske gör att man räknar dagar för att äntligen få börja dricka igen.

Hon är klok, min hustru.

Jag minns hur jag frenetiskt sökte information om hur man förändrade sina dryckesvanor, hur man lindrade abstinensen och hur man skulle motstå suget.
Hur tre veckor var någon slags magisk gräns och om man passerade den skulle man ha goda förutsättningar att förändra sin alkoholkonsumtion.
Kanske att det är så. Men för mig är det nog total avhållsamhet som gäller.
Nu tvekar jag igen, som ni säkert läser, men jag kan ärligt säga att jag inte vet vad jag gör nästa sommar.
Jag vet dock att jag kan inte, vill inte och ska inte dricka nu.
Jag börjar äntligen må bra. Jag har inte längre ångestframkallande tankar över småsaker. Jag känner mig inte nervös eller rastlös.
Visst, det är stundtals påfrestande att vara trebarnsfarsa, men när det vankas kvällsmys, läsning, pratstund och sångstund innan sömnen träder i kraft hos de små så är alla tidigare bekymmer bortblåsta.

Grannen kom över igår förmiddag och såg ganska sliten ut. Han hade fyllt på med 3,5:or från macken, däckat på soffan och väckts av mindre imponerad fru.

”Jag är avundsjuk på dig som kör det här nykter.”

Själv är jag glad att jag fann nåt som fungerar bättre än att tvångsmässigt svepa ett gäng Bellman ”för att må bra”.

Kram till just dig!

Ni som har kärleken kvar trots missbruk, ska vara väldigt glada för det..Det är så många som inte orkar, vågar, se uppgång och fall gång på gång..Det tar kål på den starkaste kärlek..Så grattis Granit till tid och att familjen finns kvar.

Wow, vilken underbar tråd det här var. Har inte läst så mycket på sistone, men igår hittade jag din tråd och blev fascinerad.
Helt fantastiskt bra jobbar och vilken fru du har!
Läser dina funderingar om dricka el inte. Säger bara... vänta mycket längre i alla fall! Det känns bra att du reflekterar. Binså mänga som trillat tillbaka.

John-Erik

Du har skapat. Gratulerar till 5 veckor!
Det du skriver hjälper...
Det hjälper mig..

Ha det

John

Det har blivit lite som min dagbok, men som är öppen för alla att läsa istället för att ha den inlåst.
Jag ser alla er som kämpar som inspirationskälla till att få ut mer av livet.

Idag var jag hos Biggan. Hon läser mig som en öppen bok. Kommer med smarta frågor som jag aldrig ens reflekterat över.
Det var riktigt jobbigt idag.
Fortsatte från 2004 fram till idag.
Ta kommandot över tankarna. Inte mota bort dem med en kasse Bellman.
Låta mig falla och bryta ihop fullständigt i bilen för att sedan komma hem och byta om innan jobbet.
Rödsvullna ögon, fortfarande snuvig. Min älskade lilla mellanunge kommer och frågar om jag är ledsen.
Jag nickar.
Hon frågar om det är för att jag saknar min mamma.
Jag nickar igen. Hon kramar mig hårt och säger att hon också saknar farmor.
4 år.

Aldrig vill jag byta hennes underbara famn mot alkoholen igen. Aldrig.

Mina barn är vuxna, men kramas ändå. Förstår dock din känsla när en fyraåring tröstar. ♡ Vad gäller partner har jag lika stor tur som du, min man stöttar också till hundra, om inte mer. Gode värld, vad lyckligt lottade vi är. Tur att vi har förstånd att uppskatta det. ♡

Verkligen!

Hade jag förlorat de mina hade jag nog tyvärr fortsatt spiraltrappan ännu lägre tills räddningen var så långt borta att jag troligtvis inte klarat av att ta mig upp igen. Med eller utan hjälp.

Märkte på min kvinna att något inte riktigt var som det skulle igår.
Hon klagade på tryck över bröstet.
Tacka fan för det. I natt satte hon sig på en buss tillsammans med en väninna för en tur till Ullared.
Jag var alltså själv med tre ungar i natt och ska vara själv med dem idag, ikväll och natten till imorgon.
Sist jag var själv med barnen över natten var den 14/3, och då efter lite mer än två veckors nykterhet tyckte jag det verkade som en bra idé att bli helt plakat.
Jag minns hur jag tappade en ölburk i hallen, hämtade en handduk för att torka upp, ramlade och hade riktiga problem att ta mig upp.
Jag minns hur otroligt rädd, ledsen, orolig, förbannad, besviken och maktlös min fru var när hon förstod att jag druckit.
Hur jag, som under den tiden var någon man definitivt inte kunde lita på, än en gång svikit henne. Hur jag, som ska vara mina barns trygghet, valde alkoholen ännu en gång framför deras trygghet.
Inte så konstigt att hon kände som hon kände igår kväll.

Jag har varit orolig för den här helgen. Ärligt talat vet jag inte riktigt varför. Jag trivs med att vara själv med ungarna, att hitta på saker och göra utflykter tillsammans med dem.
Kanske är det för att det gick åt helvete förra gången? Det är ju trots allt en ganska stor skada skedd, förtroendemässigt, som ska repareras.
Jag känner även av de senaste fem nätternas tvivelaktiga sömn då lilleman haft hosta, feber, ögoninflammation och sovit som en kratta.
Jag känner mig svag. Känner tvivel.
Börjar själv bli snuvig och krasslig. Inte på värsta viset, men det finns där.
Jag känner inte att jag riskerar att börja dricka, det ser Antabusen till att sätta p för, men jag ser hur viktig sömnen är för att jag ska fortsätta vara stark.
För att hålla viljan vid liv. För att hålla mig själv vid liv.

Ikväll ska farsan vara barnvakt när jag går på mitt andra CA-möte.
Det känns inte motigt idag. Det känns rätt.

Hej!

Det fanns en alkoholfri öl i kylen.
Jag var satans törstig, tvekade lite, men drack den.
Klockan var inte ens 9.
Nu intalar jag mig själv att det inte var någon fara, och bla bla bla.

Även om jag inte får i mig någon mängd alkohol som är avgörande så känns det fan inte bra.
Jag är inte på ruta ett, men det känns som samma gamla sjuka beteende.
Öl först, sen kanske frukost..

Får nog inse att jag inte är kapabel att hantera ens alkoholfri öl ett bra tag framöver.

Fan...

Edit.
För att klara av mina motgångar här i livet har jag bestämt mig för att inte vara oärlig mot min hustru fler gånger.
Jag ringde henne. Pratade med henne.
”Jag är såklart inte arg, men tänker mest för din skull. Det där är ju en del av det sjuka beteendet du måste bryta.”
Ett samtal och allt känns så mycket bättre.
Jag är tacksam.
Min kvinna som jag får dela mitt liv med. ❤️

... än att du svept något annat. Klart man kan få en impuls då och då som är svårstoppad men du sparkade ju bara in en dörr i ett ödehus. Inget där att hämta. Onwards and uppwards. Tur man har stödjande partners för att ge lite perspektiv på saker. Ta hand om din i helgen!