Jag är 64 år och har en 42-årig son som druckit i cirka 14 år nu. Han har psykiska problem som han medicinerar med alkohol mot. Han är rädd för all form av medicin och har envist hållit sig till sitt drickande. Många väldigt jobbiga saker har följt i alkoholens spår, han har blivit misshandlad, rånad, lurad och utnyttjad många gånger. I själva verket är han en känslig snäll person men för att skydda sig sätter han på en rustning av överlägsenhet och lyssnar inte på förnuft. För 1,5 år sedan fick han vätskeansamling i kroppen, hade mått dåligt länge innan. Efter 2 veckor fick jag honom till läkare och det blev inläggning på lasarettet direkt. Det visade sig att han har skrumplever, väldigt lite sa läkaren men det enda som gällde var total avhållsamhet från alkohol och kontroller med ultraljud och prover var sjätte månad. Det gick bra i nästan ett år men sedan fick han återfall och sedan dess har han inte vågat gå på kontrollerna. Nu dricker han folköl 3,5% och ibland starköl eller sprit om han blir bjuden. Han har väldigt få vänner och sitter för det mesta ensam i sin lägenhet där han inte städar eller lagar mat eller något. Jag får gå varje dag med mat dit för att han ska få i sig någonting alls. Alla ärenden får jag göra eftersom han inte vågar gå ut på grund av alla gånger han blivit misshandlad. Han förlorade körkortet för några år sedan så nu har han en moped han åker på, då vågar han i alla fall ut. Det värsta är att han kör den och dricker öl samtidigt. Nu har han sedan 2 veckor börjat blöda näsblod nästan varenda dag och jag fick honom till doktorn igår. Jag frågade läkaren vad det beror på då jag är livrädd att det har med hans leverskada att göra. Läkaren sa att det har det inte men jag har läst om det på flera ställen. Nu orkar jag inte längre, jag orkar inte springa alla ärenden, gå med mat varje dag, ge alla pengar jag har till öl (för så svag och otroligt dum har jag varit), orkar inte oroa mig. Jag arbetstränar 4 timmar per dag och har ju ett eget liv. Vågar inte gå någonstans, känner att jag hela tiden måste vara tillgänglig för honom om han behöver mig. Hela mitt liv och hela mitt jag går helt upp i honom och hans behov av min hjälp och min rädsla för hans hälsa. Att jag ska vara så eländigt svag så jag inte kan säga nej. Jag förstår det inte, det går bara inte. Nu mår jag så dåligt så jag har svårt för allting, det känns som att det enda jag gör är att tänka på honom, hans hälsa, pengarna som inte räcker till, hur jag ska orka fortsätta, är ändå 64 år och har hållit på så här runt 20 år. Han är 42. Han slår bara bort min oro och blir irriterad så fort jag försöker protestera och pratar jag för mycket om riskerna så får han panikångest och blir helstressad och då får jag ta det också. Vad ska jag göra, hur ska jag göra? Detta går ut över min sambo också som får betala alla räkningar och allt annat här hemma, vet inte hur länge det ska kunna fortsätta så här. Känns som att det blir till den dag jag ramlar ihop fullständigt. Någon som kan ge mig lite styrka?