Hej! Jag vet inte om jag överreagerar eller hur jag ska hantera min mans drickande. Han har alltid varit glad i alkohol, men dricker sig sällan väldigt berusad. Vi dricker vin på fredag lördag, när jag tar 1 glas dricker han kanske 2-3 och tar 2 öl till det. Han har dragit ner på drickandet då han drack mer förr och även i veckorna. Hans argument var att han jobbade 3-skift och hade ”helg” mitt i veckan. För några månader sedan hittade jag många öl-burkar i källaren och konfronterade honom varpå han menade att han ville ta en öl nät han ”rengjorde pannan” och visste att jag inte skulle gilla det men lovade att det aldrig skulle hända igen. Idag hittade jag 2 tomma bag-in-box med ett glas bredvid i källaren igen. Har ingen aning om hur jag ska tackla detta eller ens ta upp det igen på ett konstruktivt sätt. Skulle behöva lite råd verkligen!

Min man drack också i smyg för att inte göra mig orolig.......... om det nu är så kärleksfullt att inte oroa en partner kan man väl bara låta bli att dricka, om man inte har ett beroende? Själv har jag smygrökt i en relation eftersom min pojkvän tyckte det var äckligt med rökare.....och jovisst var jag beroende, av cigaretter! :/
Ett litet råd från mig är att du anmäler dig till stödprogrammet här högst up på sidan, det gav mig många insikter om hur man kan prata med sin partner. :)

Vet inte om jag är rätt ute men ju mer man försöker kontrollera desto mer smygs och ljugs det! Fundera över hur du själv vill ha det och med det sätt dina egna gränser! Inte gränser för honom utan mer vad du själv kan acceptera och inte! Knepigt är det för man vill ju bara ha ordning eller vad man skall kalla det! Gäller för vem som skall handla, städa mm men när det gäller alkohol har jag insett att normala regler, diskussioner, gemensamma överenskommelser mm inte funkar! Försök prata med honom utifrån hur du vill ha det och undvik anklagelser!

Skipper2

Hej! Det hade kunnat vara jag som skrev det där, exakt så har jag det med. Min man vill inte ändra sig mer, han tycker redan att han dragit ner tillräckligt. Han vill att jag ska acceptera honom som han är. Men hur ska vi kunna bygga på en lycklig och kärleksfull relation om han är mer eller mindre konstant luddig i huvudet. Vi har 2 små barn också... Hade det inte varit för barnen så hade jag lämnat. Är så himla trött på det här! Känner mig pissad på, som att jag är nån slit och släng som man kan bete sig hur som helst mot.
Tidigare har han lovat ditt och datt men det slutade bara med att han drack i smyg.
Har ni barn tillsammans? I så fall, hur tänker du med dom?
Kram och jag känner med dig!