Våra behandlare skriver i sitt första inlägg i "Reflektioner & sånt" :
"I många fall kan man som anhörig få tipset (eller behovet av) att ”konfrontera” personen med beroendeproblem för att få till stånd en förändring... Men om konfrontation innebär att ställa någon mot väggen och tvinga dem till någon sorts insikt så brukar det sällan fungera. Snarare leder det till att personen känner behov av att försvara sig.
.... Att grunden för hela samtalet är att ”jag bryr mig om dig och jag vill dig väl”. Med ett medkännande förhållningssätt kommer vi mycket längre."

Ja, både klokt och riktigt skulle jag utifrån min erfarenhet genast svara! Fastän jag vet, – eller borde vid det här laget veta!, – så håller jag ibland på och flackar hit och dit, så det är skönt att höra den foten sättas ned! Konfrontation, krav, aggression,... är aldrig någon bra väg!
Återkommer säkert om detta längre fram, nu när jag bytt tråd!
Tack för att ni finns; ni gör ett jättejobb! //Dionysa

Mitt drickande har minimerats sedan länge. När jag är hemma dricker jag ingenting tillsammans med min man. Han har länge fortsatt köpa dubbel ranson, för att jag ska kunna dricka också! Han vill väl ha sällskap, inte känna sig utpekad. Dessutom skapar det en viss kontroll; han vet vad a gör med mig, jag blir lättadminstrerad och medskyldig.
Så småningom har han fattat att jag inte dras med i det spelet; jag förblir nykter och han har så småningom dragit ned på sitt drickande; ses sällan full!

Häromkvällen tyckte jag situationen var så pass stabil att jag lugnt kunde ta ett par glas till maten. Vad jag inte visste var att han hade sitt lager kvar... och då genast satt igång ett våldsamt skåpsupande! Jag förstod först inte att han var full när han började bete sig otrevligt mot mig. Han verkade inte full, mera elak och galen. Jag både ilsknade till och blev rädd, trodde han verkligen! börjat bli galen. Bråk kom igång och han flög på mig för att uppenbarligen skada mig. Det hade ldrigt hänt förr; detta att han verkligen ville skada mig! Bl.a. bröt han sönder ett finger på mig och jag insåg att fler kroppsdelar skulle kunna ryka. Jag ringde därför 112 och polisen som kom snabbt till platsen förde honom till missbrukarenheten på ett sjukhus. De blickar han gav mig när poliserna ledde ut honom var inte goda! Han fick stanna över natten och morgonen därefter försökte jag reda ut vad som hänt. På något sätt ville han se det som om det var mitt fel... alltsammans...! Som vanligt.
Jag gick till vc för att bli omplåstrad och fick allt tänkbar hjälp och uppställning där. Dom förstod det allvarliga i situationen. Tipsade om kvinnojouren och att jag kunde få tid hos psykolog.
Jag lyckades även snabbt få en tid hos familjerådgivningen som vi varit hos tidigare, där vi träffade en ny, synnerligen kompetent rådgivare som vi bägge kände oss trygga med. Kanske kan vi den här gången kunna gå till botten med problemen! Vi jobbar på, och jag återkommer gärna och beskriver hur jag ser på det som händer.

låter som du lever med en riktigt farlig man Dionysa! Var väldigt rädd om både kropp och själ! Man skall inte råda andra men lämna låter som det enda för dig att göra! Det första slaget är sällan eller aldrig det sista!

Anthraxia

Böjd att hålla med :/
Valet ligger alltid hos den utsatta, men jag hoppas verkligen att jag kommer lämna om "min" börjar slåss.
Det är i alla fall inte upp till mig, men det där är inget du ska behöva stå ut med. Vi "medberoende" verkar utsätta oss själva för tillräckligt med skit som det är, utan att dessutom bli behandlade som slagpåsar...

Tja,... en gång är ingen gång...? Han brukar inte vara våldsam, å andra sidan har han ju ingen kontakt med sitt känsloliv. Autist?
Frågan kvarstår ju för mig; varför har jag valt en sådan man? Upprepningstvång?

bättre att fundera över sig själv...den enda personen man kan förändra och styra över! Fast håller inte med om ”en gång är ingen gång”! Gäller inte för våld tycker jag! Det ska man bara inte ta och inte ursäkta!

Sömnforskaren Matthew Walker skriver om ett test som gjordes på en grupp studenter om sambandet mellan inlärning och alkohol. Det visade sig att a störde sömnen så kraftigt att inlärning och minne saboterades närmast fullständigt, och hans råd blev därför: "måste du dricka, så drick då på morgonen så det hinner gå ur kroppen innan natten!"
Ännu ett argument för mig att avhålla mig från (begränsa) mitt alkoholintag! Jg vill dessutom inte ha a som frukost!

30 maj skrev jag "autist?" Sedan dess har jag insett att flera tillstånd kan existera parallellt. Man kan vara Asperger, gränsa till psykopat och även vara narcissistiskt störd. Allt på en gång! (Att alkoholen sedan kommer in i bilden kanske inte förvånar.) För mig är det här relativt nya diagnoser, ett nytt sätt att betrakta problemen.
Jag har kämpat i många år med en partner där jag sett våra problem som något som går att samtala sig ur, och jag har varit starkt koncentrerad även på min del i det hela. Nu har jag tvingats tänka om. Läste en intressant artikel nyligen där man resonerade om hur man bäst lever i en relation med en narcissist:

"Om du blockerar en narcissist så kommer hen att gå igång på det. Det får hen att känna sig mäktig. Hen känner sig som centrum av universum.
Därför: blocka inte, ge inga vibbar, någon energi, – ingenting. Gå genom livet som om hen inte existerade.
Det här kommer inte över en natt, det kräver beslutsamhet för att läka från en narc och för att förstå hens störning och hur inkonsekvent hen är.
Du har att göra med ett omoget barn, någon som aldrig vuxit upp känslomässigt på grund av sitt trauma i barndomen. Hen saknar empati, hen kan inte relatera till andra människor, inte heller älska dem därför att de har ingen aning om vad kärlek är, därför måste du övertyga dig själv om att du är den mogna personen och att du måste lämna hen, du behöver inte fixa någon, inte hjälpa någon i syfte att de skall kunna älska dig, det är inte din uppgift, du behöver heller inte destruktiva människor i ditt liv, du behöver någon stabil som är stabil i sina känslor och som accepterar dig som du är, du behöver heller inte straffa dem, därför de är redan bestraffade av livet, det är omoget att hämnas på ett barn."

Det här forumet är bra på många sätt. Bl.a. därför att jag kan skriva ned vad jag känner och ser just nu, och de som vill läser och delar, andra inte. Bra, och ärligt blir det från ömse håll!
Tänkte på det här med "narcissistisk störning"... att det är viktigt att inte moralisera över det tillståndet, precis som det är viktigt att inte moralisera över alkoholberoendet. En narcissistisk störning grundar sig alltid på dålig självkänsla och den har i sin tur uppstått i en dålig relation med föräldern / vårdnadshavaren. Att arbeta sig ur den är ett långt och svårt arbete om man ens kommer till insikten om att det finns en störning. "Alkoholismen" är heller inget "bad behaviour" i grunden heller.

det du skriver! Läste om skillnaden mellan empati (förmåga att sätta sig in i en annan människas känslor mm) och sympati. Gick ut på teorin att de flesta människor har ”verktyget” empati även psykopater och narcissister. Vi som inte är psykopater och narcissister känner då sympati med andra människor och tar hänsyn till det vår empatiska förmåga talar om för oss. En psykopat/ narcissist använder/missbrukar den istället. Skrämmande läsning!

Ja, psykopater har ju en viss empatisk förmåga; de läser andra människor så pass att de vet hur de ska manipulera, charma och nå sina syften. Ett friskt empatiskt förhållningssätt tar i de flesta fall hänsyn till den andres behov och känslor, invaderar inte, utnyttjar inte det den ser.

läsning.
Vad jag vet så har jag ingen sån uttalad diagnos, jag är "bara" en alkoholist och följaktligen så köper jag din mening rakt av här : "...de läser andra människor så pass att de vet hur de ska manipulera, charma och nå sina syften." Som aktiv var jag ju mästare på det men numera tar jag bara fram den kunskapen om jag behöver eller vill jävlas med nån :-))

att alkoholism och narcissism/psykopati egentligen har någon direkt koppling. Men att bli utsatt för ”dåligt spritsinne” kan kännas som rena rama psykopatin. När mitt ex drack tänkte jag ofta men hjälp förutom alkoholist är han tusan psykopat. När han var nykter längre perioder var han bara en helt vanlig och go människa fri från elakheter! Ofta läst här om att spriten kidnappar hjärnan och personlighetsförändrar och det stämmer nog!

Jag tror... utan att veta att alkoholen minsann kan locka fram de mest otäcka drag hos os alla. Samtidigt finns det människor som är predisponerade för både och. Man får ta höjd för det.

Har funderar så himla mycket på varför mitt ex blev så elak mot mig när han var full! Fast han påstod att han älskade mig! Kändes inte så i dom stunderna! Man har ju hört att från barn och fulla får man höra sanningen! Igår kväll kom min 20-årige son hem och var lite ”glad i hatten”! Var liksom bara snäll, go och glad och talade om att jag är vääöörldens bästa mamma! Han ör ju dock inte alkoholist men ändå undrar man varför människor påverkas så olika av alkohol! Har en kompis som inte heller är alkoholist men blir dryg och spydig om hon dricker! Konstigt! Kanske är som du säger att det plockar fram drag som redan finns!

Ja, det här är knepiga saker,men väl värda att fundera över.
Jag minns att när jag träffade min nuvarande man så sa jag åt honom: "du sparkar nedåt och fjäskar uppåt", och han höll med!! (Ändå blev vi ihop...) Jag har sett foton från hans barndom och ungdom. Han ser ut som om han ägde skeppet , eller – berget han står på. Hans grandiosa självuppfattning (som är en del av narcissismen) tycks alltid ha funnits. När saker går emot honom, när han anar att han inte är "Kungen" så tar han till spriten och går in i sin drömvärld... Allt för att täcka över den dåliga självkänslan, den kärleksbrist han upplevt. Visst kan man känna medlidande och empati?! Men det pris man betalar kan bli väl högt...!