Livet är verkligen ironiskt. Skulle jobbat extra ikväll. Men bytte passer för att åka hem och ha mysigt med älsklingen. Men han skulle iväg en runda, så jag passade på att städa här hemma och göra fint så vi kunde ha mysigt.

Sedan kommer han hem och senare skulle vi ut med hunden. Då ser och märker jag, han har druckit. Men när i hela helvetet har han gjort det utan att jag sett??

Nu ligger han full i soffan.. är så fucking jävla trött. Så många gånger jag har hotat, gråtit, skrikit o gud vet allt. Hur mycket ska man ta egentligen.......

Han säger (nu på fyllan) att antingen får jag acceptera detta eller så får jag dra.. ja valet är ju enkelt egentligen.. men nää, lik förbannat sitter man här och gråter och inte vill lämna. Varför kan han inte bara bli nykter.. det är min enda önskan... Försöker att inte bli arg, sur eller ledsen, men svårt. Tar det så jävla personligt. Jag kan verkligen inte vinna mot alkoholen hur jag än bär mig åt, och det är på nåt vänster alltid mitt fel.. hjärnan säger LÄMNA... men hjärtat säger stanna. Är det värt de, att må dåligt.. o gå och hoppas att hans jävla vilja ska komma nån gång så han kan sluta...

Vill bara...... Ja jag har inte ord för det.. Är så trött på löften som bryts, på elakheter.. Suck

Nykteristen

Jag förstår dig och håller med dig i allt du skriver. Att man kan älska en person så mycket som gör en så illa med sättet de väljer att leva på är helt ofattbart egentligen! Hjärnan säger till en vad som är det bästa för en, dvs lämna. O det vet man ju så väl så väl att man ska och kanske egentligen vill för att slippa denna alkoholdrickande värld som man lever i. Där ALLT kretsar kring när ska han dricka, Hr mycket ska han dricka, hur kommer humöret bli etc etc etc.
dock måste man nog komma till insikt i att det är inte hållbart i längden att ha det på det sättet att inte kunna leva på ett normalt sätt. Medberoendet är fruktansvärt starkt och för att komma till insikt i det och vart man själv befinner sig i sitt medberoende så kan man behöva hjälp, anhörigstöd....ett tips bara! Gick på det förra året strax innan min sambo började med antabus och kom till bra insikt i vad jag vill och inte vill, men trots det är det fruktansvärt jobbigt att ta steget. Min sambo höll antabusen i 8 mån, nu har han börjat och är tillbaka på ruta ett igen o har varit i 6 mån, jag letar lägenhet för fullt....men svårt att hitta för en bra peng då jag är studerande samt ska va föräldraledig igen med vårt andra barn nu till hösten! Har dock insett att kag inte klarar av eller vill leva såhär med vare sig ett eller två barn!
Jag hoppas du kommer till insikt k vad du vill...tyvärr kan man inte styra alkoholisterna utan de måste själva vilja. Har han då sagt att han ger dig två alternativ då kan du nog lita på att det är så tyvärr!

också fullt ut! Jag lämnade för sex månader sedan! Det var andra och sista gången jag lämnade honom! Medberoendet är nog minst lika starkt som alkoholberoendet! Just det där du skriver: hjärnan säger en sak och hjärtat en annan! Man tycker alkoholisten är som två personer: en man älskar och en man hatar! Men man blir ju själv likadan: en som tänker och en som känner! Din man har sagt att du fåt acceptera hans drickande om ni skall vara ihop! Ställ dig själv frågor som tex: kan jag acceptera? Är hans drickande något jag kan stå ut med? Kan jag skaffa barn med honom? Den sista frågan tycker jag är relevant att ställa även om man inte har dom planerna för vill man vara ihop med någon som man inte skulle kunna tänka sig som far till sina barn? Önska dig massor med styrka att välja den väg som är rätt för dig!

Johanna123

Tack för ditt svar!

Ja det är tungt. Åkte imorse. Är dock tillbaka ikväll igen. Men sitter och tvivlar. Vet inte vad jag håller på med längre...

Tuff sits du sitter i, med barn och allt. Livet är en hård skola. Fattar inte varför det ska vara så svårt. Hade nån kompis till mig sagt allt så hade jag direkt sagt att den skulle lämnat. Men lättare sagt än gjort. Man lever ändå på hoppet, docl börjar hoppet tyna bort mer och mer för varje gång det händer. Känns som jag långsamt dras ner i skiten jag med fastän jag inte håller på med sprit/droger.

Jag vet heller inte hur ja ska förhålla mig till det.. att bli arg? Ledsen? Spela att ja inte bryr mig? Låtsas acceptera? Ställa ultimatum?
Jag klarar inte ställ ultimatum, för jag vet att det skulle innebära att jag väljs bort, och det vill jag inte..

Kan du inte få hjälp med lägenhet någonstans? Hoppas verkligen att du hittar något ställe där du kan bo med barnen och bygga upp ett liv ä!

Johanna123

Visst är det så att hjärnan säger en sak och hjärtat en annan sak..

Ja, jag bokstavligen hatar drickandet och knarkandet. O ibland känns det dom jag är drivande till att det blir då. För hur det än är så känns det som att han tycker det är mitt fel. Hade hag inte gjort si eller så, så hade det inte blivit så. Nån dag senare säger han att han vill lägga av, men känns inte som att viljan finns där.

Känner mig så sjukt maktlös.. hur fasen gör folk? Är verkligen enda valet att lämna?

Nej, jag accepterar inte drickandet egentligen. Men han säger att det blir värre när jag är så hård, för då måste han lägga energi på att ljuga för mig..

Vad gjorde att du klarade att lämna? Har ni nån kontakt nu?

att man till och med får skulden för att HAN ljuger känner jag igen! Han ljög, jag avslöjade honom, han skyllde på mig: hade inte jag avslöjat hans lögner hade allt vart frid och fröjd! HELT sjukt hur man blir intrasslad i en härva av skuld, skam och lögner! Mitt råd: sluta avslöja, genomskåda och ifrågasätt! Låt honom ta ansvar för sig själv! Släpp honom fri att leva som han vill och bestäm dig för om den han är när han får fria tyglar passar dig! Det var så jag gjorde! När jag släppte efter och slutade kontrollera så ballade han ur helt! Han söp, försökte provocera fram reaktioner hos mig som jag inte gav honom! Då började han ifrågasätta om jag inte älskade honom längre! Vad kall du är sa han! Nä bara urless på att vara barnvakt åt min egen gubbe! Vi har ingen kontakt sedan tre månader tillbaka om man inte räknar hans fylle sms som jag inte svarar på! Insåg till slut att noll kontakt är det enda som funkar för mig! Han är ”the master of mind-games” och kan genom ETT samtal få mig att ha dåligt samvete och ifrågasätta mig själv! Så fort jag har pratat med honom så undrar jag alltid om jag är för hård, inte gjort nog, fattat fel beslut! Så sent som i lördags fick jag sms där han började med att säga att han tänker på mig jämt för att sen beskriva hur lycklig och tillfreds han är i sitt liv!, hade grillat med grannar som han vet att jag tycker mycket om! Kan låta son ett oskyldigt sms men jag VET vad han vill skapa för känslor i mig! Förlust, avundsjuka, osäkerhet mm! Jag svarade inte och kände inget av det han ville få mig att känna! Nu låter jag bli att prata med honom, jag går MIN väg och tar hand om mig själv! Kram

gjorde min behandling trycktes det hårt på att drickande var mitt problem OCH ansvar ! Och ja ! jag trodde att jag fattade det. Då.

Inte förrän exet (efter hennes familjevecka) vid något tillfälle svarade på frågan om vad hon skulle göra om jag började dricka igen : "DU !! Om du börjar dricka igen så är det enbart ditt ansvar, ingen annans !!"

Där och då ramlade min pollett ner med ett stort pling !

Som vanligt får jag svaret när jag är moget för det.

Skipper2

Det är så svårt pga barnen, tycker jag. Om jag stannar kan jag se efter dom, finnas där som den nyktra och trygga. Om jag lämnar är han själv med barnen en hel vecka. Han kanske dricker ännu mer, han kanske träffar en partner som dricker. Barnen kanske far mer illa om jag lämnar? Pappan till mina barn dricker sig inte redlös men salongs. Och det gör han nästan alla veckans dagar. Han tycker givetvis inte att han har några problem utan han anser att jag har en skev alkoholsyn.