Ny här med egen tråd. Har dock läst många inlägg sedan jag hittade forumet för några veckor sedan.

Bestämde i tisdags morse att det får vara nog nu. Kände inte ens ett sug de första dagarna, ett par värktabletter mot huvudvärken bara. Efter att ha läst mångas berättelser förstod jag att lockelsen säkert kommer att dyka upp. I går längtade jag, men tack och lov infann sig aldrig tillfället.

Nu önskar jag lite pepp när suget sätter in. Har förstått att det finns många, många i samma situation som jag. Att det hjälper att läsa om andras erfarenheter och se responsen de får känns stort.

Hälsningar en lyckligt gift kvinna med ett bra jobb och flera fina (vuxna) barn. Så varför?

Ja, så är det, det känner jag. Nu gäller det att klura ut flera förebyggande åtgärder och strategier. Det finns inte på kartan att jag tänker fortsätta att ha det så här hela livet. Never!

Känner mig starkare igen, panikattackerna har lugnat ner sig både vad gäller styrka och antal. Självklart måste jag fortfarande vara uppmärksam på jobbstressen. Min man mår efter omständigheterna bra och det gör att allt per automatik lugnar ner sig lite inombords.

Tänker att det är smart att göra flera förändringar i mitt liv. Att det kan vara bra att slippa ha fokus på alkohol hela tiden, oavsett om det handlar om att dricka eller låta bli. Att naturligt få bort tankarna på A åtminstone del av dygnet.

Något ska jag banne mig klura ut som gör att jag hittar tillbaka till min nyktra period - och stannar kvar där! Jag tänker aldrig ge upp kampen för att komma dit.

FinaLisa, nu kör vi tillsammans!

I dag är jag nykter!

AlkoDHyperD

Det är inte fallen som avgör om vi kommer fram utan viljan att resa oss och fortsätta trots fallen❤️

På en dag..Det är först när man slutar försöka som loppet är kört.Klura på du vinäger.Det är så man kommer på idéer och verktyg som passar bäst..Kram

Jadu Vinäger, jag tänkte just skriva något liknande... pust, Demonerna har lämnat mig, eller nåt. Jag har inga panikattacker, det är en skillnad, mellan oss men annars har jag samma känsla som du. Det är över för den här gången. Det har infunnit sig ett lugn igen. Så skönt!
Undrar om det är en kombination av stress, årstider, balans i kroppen, mörker. Tror att en sv mina värsta triggers är trötthet. Att lösa det med alkohol är det absolut sämsta jag kan göra eftersom jag då sover så dåligt när jag dricker.
Nu tar vi vara på den här lugna perioden och klurar vidare tycker jag. Lycka till Vinäger! Och förresten, hur jag än har fallit, så har det aldrig varit ner på ruta 1. Drickandet skrämmer mig, men aldrig att jag låter det skena iväg som förr. Du kan också stoppa. Och förresten är jag nykter nu o planerar an låååång nykter period. Vi kör tillsammans!

Dag två och irritationen har lugnat sig en aning men fy vad jobbigt de första dagarna är!
Just nu ett glas tranbärsjuice med Vichy på balkongen.?
Nu blir det en nykter fredag!??☀

Fy vad jag känner igen mig! Just nu har jag slutat dricka, ett underbart beslut när man väl kommit över tröskeln. Det finns inget som kan få mig att dricka just nu. Det jävliga kommer om några veckor, när jag varit nykter, är stark och glad. Då kommer de där tankarna en kväll när jag har fått ett tillfälle - 'några folköl skadar inte, ingen kommer märka något'. Och så tar man första steget in i karusellen igen..

Blir så glad över alla kommentarer, även om det är tragik bakom en del. Tack!

"Söstra mi", där blev jag allt lite extra rörd. Men så är det, Sisyfos, vi verkar ha en hel del gemensamt i vårt lite komplicerade dryckesmönster. På ruta 1 kan vi aldrig vara igen, lite starkare blir vi för varje gång. Och alla nyktra dagar kan ingen ta ifrån oss.

Mellanmjölk, om du känner igen dig, häng på, så peppar vi varandra. Självklart kan vi hjälpa och stöttas av alla, men ibland känns det skönt att följa någon/några som fungerar på liknande sätt som man själv gör.

FinaLisa, nu är vi på gång. En dag i taget blir snart en vecka, som blir en månad... Vi behöver "bara" fixa dagen!

I dag ska jag fira ett litet barnbarn. Så stolt och tacksam över att vakna nykter - utan baksmälla - och kunna ägna hela dagen åt att vara en närvarande och fantastisk mormor. ♡

Ha en fin fortsättning på helgen!

Att du är ”på banan igen”, och mår bättre. Jag har inte haft panikångest men får en slags ångest i samband med alkohol, både innan, när jag dricker och ännu mer dagen efter. Nu är det slut med det. Jag är på Dag 1 igen. Men jag vill tillbaka till nyktra och bakisfria dagar. Vet ju att jag mår mycket bättre och känner mej lugnare då. Nu tar vi vara på dessa dagar och kommer ihåg hur bra man mår, utan alkohol! Ikväll blir det läskande äpplemust att dricka, för min del.
Ha en fin fortsatt helg! ❤️ Kram

Att ändra beteende och lära sig nytt..Tänkte på det när jag satte i knappar i min kockskjorta för första gången på 17 år, och knäppa den igen...Det var klurigt och lite småjobbigt. För den vane går det fort och lätt..Likadant med att bli nykter..Känns ovant och jobbigt till en början, men när man lär sig knepen, så går det smidigare och lättare..Om man har slutat, snusa, röka eller annat. Så använd samma tänkande..Varför ska jag sluta? Vad händer när jag slutar? Vad får jag för vinster när jag slutar,? Vad förlorar jag om jag slutar? Osv..Kram på er alla duktiga människor..Bara att ha vilja är mycket positivt..

Tofslan

Har läst ikapp din tråd nu sen jag har varit borta från forumet. Du kämpar så extremt och lyckas ofta. Varje vit dag är en seger. Det är uppenbart att du verkligen jobbar på dig själv och ditt missbruk även fast det kan kännas skit pga av externa situationer. Stolt! Varje gång du vänder framför SB så skapar du ett nytt beteende, och det blir lättare tills nästa gång. Att vi kan förstå att vi kan utstå vad som helst, utan att döva med alkohol, är viktigt tror jag.
Även om vi faller så har vi lärt oss, än en gång, att det inte är värt det... och upp igen!

Jag ska skriva mer här hos dig, du inspirerar mig.

Kram!

Tack, Manda, miss lyckad, Tofslan och FinaLisa! ♡ Ja, vart tog jag vägen? Har definitivt varit en av de flitigare skribenterna här under många månader. Vet inte riktigt, men luften gick ur mig lite. Inte bara för att många vänner av olika skäl har "försvunnit" härifrån, utan också för att min motivation och kämparanda har gått lite på sparlåga.

Alla som följt mig vet att jag inte ger upp i första hand. I mer än ett halvår har jag kämpat, ibland som en idiot. De första 50-60 dagarna gick som en dans, sedan satt jag på händerna med vita knogar under en period. Trillade dit, reste mig och fortsatte tappert resan. Om och om igen.

Just nu räknar jag vita dagar. Tillgängligheten är fortfarande det största problemet. Bokar in extrajobb och annat som förhindrar. Men så fort jag får chansen (eller rättare sagt risken) så styr jag mina steg med automatik mot Systemet. Är så fruktansvärt less och känner att jag inte har någon karaktär, även om många här snällt har påpekat att det inte handlar om just det.

Ja, där framme ser jag mig som en självklart helnykter person, det finns inget att argumentera mot eller diskutera kring detta. Just nu tycker jag lite synd om mig själv och min livssituation. Farligt att ha den som försvar för att få dricka. Herregud, det vet vi ju vart det leder - allt blir förstås bara värre.

För att klara av och orka med mig själv försöker jag just nu tänka positivt och inte döma mig alltför hårt. Jag räknar fortfarande mångdubbelt fler vita än A-dagar sedan november. Måste dock vara på min vakt... Ska fortsätta träna på att vara snällare mot mig själv, att försöka att bara vara lite mera, att inte ge rött kort så fort jag inte lyckas hela vägen, att tycka om mig själv lite mera.

Jag är viktig för så otroligt många människor, både i min jättefamilj och genom min position på jobbet. Nu är det verkligen på tiden att jag ser till att bli viktig för mig själv också!

Kram på er alla kämpar. ♡ Vi är sååå värda att lyckas!

(korta) tråd. Det uppskattade jag väldigt. Häng kvar, och bra att du inte straffar dig själv nu bara för att det är lite uppförsbacke ett tag. Jag läser det mesta och jag tror det är ett stort stöd till (oss) nykomlingar att många stannar kvar och visar ”en hel resa” med upp och ner och ner och upp och ändå fortsätter den smala vägen. Kan du hämta någon styrka i att du hjälper många andra så gör det, det är du värd. Motivation måste komma innifrån så jag hoppas du hittar din snart igen.

Skönt att få ett livstecken från dig.
Jag förstår dig fullständigt för vi är lika i vårt förhållande till alkohol. (Fast du har en mycket längre period av nykterhet än jag någonsin haft.)
Jag håller också på fram och tillbaka som nykter en och två veckor sedan till systemet en dag eller två.
Tröttsamt men ändå bättre att hålla upp än inte alls.
Jag försöker tänka dag för dag och jag mår bättre av det än att tänka att jag aldrig ska dricka igen.
Så vi fortsätter kämpa och stöttar varandra när vi orkar. Det känns bra tycker jag.
Kram ??

Tack, IronWill, det där behövde jag höra just nu! ♡ Att kunna hjälpa någon är alltid den förhoppning jag har. Min aktivitet går lite i perioder, men oftast skriver jag regelbundet, både hos mig själv och hos andra. Gillar att välkomna, peppa och vara ett stöd. Men ibland tryter orken lite...

Ja, FinaLisa, vad ska vi göra för att få det bättre? Till att börja med måste vi se de förändringar vi redan gjort. Precis som du skriver är alla vita dagar viktiga. Självklart ska vi inte ge upp tanken på ett helnyktert liv, vi ska dit, men vår väg är inte spikrak. Vi kämpar på tillsammans - dag efter dag. Tack för ditt stöd. ♡

Kram

Har nu läst och kommenterat i massor av trådar. Så olika livsberättelser och ändå innehåller de samma gemensamma nämnare - Alkoholen. Vilka kämpar alla är, var och en på sitt sätt. Och så måste det få vara. Heja er!

Själv har jag insett att jag sakta men säkert är på väg dit jag var innan jag började skriva här i oktober. Precis det som inte fick hända.

Som jag skrivit tidigare gick de första månaderna så himla lätt. Kämpade sedan emot länge. Tog ett par återfall och visste att det är vanligt i början av resan. Nu när drickandet börjar bli mer regelbundet inser jag att jag omedvetet inbillat mig att de endast är återfall. Har inte haft någon mer vansinnesperiod sedan de två för drygt en månad sedan. På grund av det har jag nog tyckt att de senaste gångerna varit ganska harmlösa - och i jämförelse har de förstås varit det.

Men, som sagt, nu förstår jag hur det ligger till. Och för första gången på mer än sex månader är jag beredd att ta upp kampen från början. Självklart är jag inte på ruta ett, så mycket nykterhet som det senaste halvåret har jag inte har på mer än tjugo år. Så utgångsläget borde vara lite lättare...

Det går inte att se de senaste veckornas smådrickande som återfall. Jag har börjat dricka igen. Inte låtit det gå så långt - ännu! Men vet att det bara är en tidsfråga. Jag kanske inte klarar mig helt nu heller, men mentalt är det en stor skillnad. Jag är medveten om vad det handlar om.

Har också förlikat mig mer med livet på ett annat sätt, börjat acceptera faktum, så här ser det ut. Det enda jag kan påverka är hur jag vill bemöta allt som händer. Och det vill jag göra nykter. I helgen blir det garanterat inget, en bra start.

Mitt mantra just nu:
Jag duger som jag är. Jag gillar inte alla, alla gillar inte mig.

Kram

Det går inte så bra för mig heller, tre vita dagar på tre veckor och jag känner så igen mig i det du skriver... Jag dricker mycket mindre än förut, men ändå. Jag vill inte vakna varje morgon med ångest och känna mig trött och ful för att jag druckit. Vi vet ju hur skönt det är när vi skippar A. Så varför är det då djävla svårt att låta bli????

Jag börjar också om idag... Vi kan väl hjälpas år och peppa varandra? '

Stor kram till dig!

Så öppet skrivit.Du reflekterar och är ärlig emot dig själv.Du ser dig själv och situation som den är och det är nog det viktigaste som man måste göra för att göra något åt allt vare sig vad det är..Den där fasaden som många ink jag själv har och även visar gör så det är omöjligt att se vem man är. Ingen är perfekt och de är okey.Man gör misstag och fel men även det är okey. "Men när man väl har vaknat så sover man aldrig drömlöst "

Heja dig ❤️