Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Är 21 år gammal och insett att jag har problem med alkohol. Jag kan inte sluta dricka när jag väl börjat, kan sitta ensam hemma och dricka mig dyngrak. Har ett sug efter alkohol dagligen och bedövningen det ger. Jag är sedan bakis två dagar och har grov ångest. Min sambo är medveten om att jag har det jobbigt med alkohol och vill peppa mig att sluta, åh jag älskar den killen!
Min pappa är alkoholist, jag har självskadebeteende sen yngre dagar och jag tror alkoholproblemen grundar sig i att dämpa psykisk smärta. Har kontakt med psykiatrin i mitt län, och undrar om jag kan få hjälp där med alkoholen? Har skämts lite för att berätta det för min läkare. Äter lergigan för panikångest och tycker att lergiganen minskar suget efter alkohol men är istället rätt för att börja ta lergigan för att dämpa smärta (?). Dock så står det på fass att man inte kan bli beroende av lergigan.
Vidare då, midsommar snart och ska fira med min släkt som alla dricker. Hur berättar man för folk att man slutat, skämmigt att säga att man är alkoholist. Haha. Hur berättar ni för era "nära och kära"? Och hur mår ni som slutat, hur klarar ni av vardagen utan detta gift som får oss att sluta känna?
Förlåt om jag skriver luddigt men här är jag dag två i min bakfylla med grov ångest men har bestämt mig för att sluta. På riktigt.
/Hon som bara är 21 år