Här sitter jag och vet varken ut eller in. Var går gränsen? När har man ett problem med alloholen?
Min man tycker jag är gnällig och tjatar på honom när han är ute och roar sig. Men problemet är att han inte vet var gränsen går. Han kan aldrig ta bara en öl, han är nästan alltid kvar tills man stänger stället och kommer hem väldigt berusad och hela dagen efter blir förstörd. Nu har vi en bebis också och det är alltid jag som får sitta här med hen hela söndagarna när han sover ruset av sig.
Inatt var det dags igen. Han skulle se fotboll och ta ett par öl.
Kl 02.30 kommer han hem efter att jag ”efterlyst” honom. Spyr ner hela golvet och slår sönder en vägg i vårt nyrenoverade kök.
Idag skulle vi hitta på en massa saker men jag får ta hand om bebisen och har själv sovit en timme.
Det är inte så att detta inträffar jätteofta, men när det gör det så spårar det alltid ur. Jag är rädd om min man, vår relation och vår familj! Min sambos pappa var dessutom alkoholist när han levde. Redan där tycker jag att man ska vara försiktig och medveten om ärftligheten. Men det kanske inte är min ensak?
Sedan vi fick barn har jag själv mer och mer tagit avstånd helt från alkohol (har aldrig varit en stordrickare, men klart man har festat till det då och då)
Nu vill jag se vårt barn växa upp i en trygg miljö och det gör så ont i mig att min sambo inte verkar resonera likadant.
Alla andra ”får ju” gå på krogen för sina fruar. Alla andra får gå på after work och se på fotboll. Men jag är den frun som gnäller. Men alla andra kan omöjligt komma hem på småtimmarna varje gång och vara så full att man väcker hela huset tänker jag!!! Jag hatar verkligen den han blir när han är så full. Är detta jag som är en gnällkärring som jag så många gånger blivit kallad? Jag vet verkligen inte. Det är mycket möjligt att det är så!
Jag har börjat tänka ibland att det vore lugnare med bara mig och barnet, om det bara vore vi.
Då hade man dessutom sluppit bli besviken varje storhelg, semester osv, som slutar på samma sätt varje gång ändå.