Nu är det dags att ge upp spriten för gott! Jag är idag 33 år och har sedan 16-17 års åldern alltid gillat att festa. I början va det alltid lite fränt att kunna dricka mycket och bli lite överförfriskad, snacket gick mkt efter helgerna hur många öl man kunnat dricka osv, och så var jag oftast en av dom som va värst. Bakfull och nervklen söndag, måndag, tisdag sen på torsdagen va man redo igen och började ladda upp för helgens bravader. Medans andra växte upp och hade kontroll över sitt drickande så dricker jag på exakt samma sätt idag, men enda skillnaden va att man då drack varje helg nu kanske en gång i månaden.

Jag har fått höra otaliga gånger av ex flickvänner och familj att jag dricker för mycket. Men jag har aldrig tagit det på allvar.

”Inte har väl jag alkoholproblem, jag kan ju va nykter i flera veckor, ibland månader.”

Men när jag sitter där med en kasse öl som jag handlat, och för säkerhets skull tagit några extra burkar i korgen för att vara säker på att dom inte ska ta slut för tidigt, så finns där en svag känsla av att det inte är helt rätt. Ändå blunder jag för det och häller i mig för allt jag kan.

Med nuvarande sambo har jag barn, vi har båda varsit barn sen tidigare. Hon märkte redan första gången vi drack tillsammans att jag kunde bli lite för full men trodde nog att det bara va tillfällighet. Vi fick barn ganska tidigt i förhållandet och hon märkte med tiden att jag inte hade nån kontroll när jag väl drack. Hon har gett mig ultimatum flera ggr att sluta dricka och jag lovar att jag ska det men faller tillbaka efter några månader ”för nu den här gången kommer jag verkligen ta det lugnt, fast jag tar några extra burkar i korgen så det inte tar slut för tidigt”.

Nu i efterhand vet jag inte ens varför jag velat festa som jag gjort, om det bara är känslan att bli full kanske, och jag måste finna ett sätt att garantera för mig själv och min sambo (och barnen såklart) att jag inte kommer dricka igen, i hopp om att hon inte lämnar mig. Vet bara inte hur jag ska gå tillväga.

Vaniljsmak

Hej och välkommen hit!

Du har börjat fundera över någonting stort. Det är starkt av dig. Att hitta hit är ett tydligt tecken på att du vill ha en förändring. Någoting jag tror du behöver fundera över är varför du vill sluta dricka. Det är en svår resa, en hård kamp, och drivkraften bör komma inifrån en själv. För mig är det lättare när jag vet att kag vill sluta för min egen skull. JAG VILL sluta, inte bara för min skull utan även för familjens men den drivkraften kommer från mig för att jag inser att jag har problem med alkoholen.

Jag hoppas du ska trivas här på forumet. Fortsätt skriv i den egen tråd. Att få ner tankarna i text kan bringa ordning. Att läsa andra trådar kan vara inspirerande. Att hänga här kan ge styrka.

FarTillTre

Jag vill verkligen ha en förändring. Jag vill för mig själv sluta dricka och självklart är det också för familjens skull, att lyckas splittra den familj jag trodde jag skulle hålla ihop hela livet är för mig overkligt. Jag känner en enorm frustration över att jag svikit min sambos förtroende än en gång. För ca 1,5 år sen lovade jag henne att sluta dricka om hon inte lämnade mig. Det höll i ca 8 månader sen började jag igen med en fylla lite då och då som varenda gång spårade ur med alldeles för mycket alkohol. Jag blir otrevlig mot henne fast hon inte ens gjort nånting, hon är ju ändå den jag älskar mest av allt.

Hon säger att under tiden jag var helt nykter blev jag ofta nedstämd och grinig och visade ingen kärlek till varken henne eller barnen. Jag funderar på om suget efter alkoholen gjorde att jag fick tunnelseende, att ingenting annat än att få supa mig full kunde göra mig lycklig. Det får mig att tänka på va ett ex sa en gång till mig som också tyckte jag skulle ge upp drickandet, "-Gå iväg sup med dig så du blir trevlig igen".

Varningsklockorna har ringt så många gånger för mig att jag inte kan dricka med förstånd. Men på nåt vis har jag vägrat tro att just jag har alkoholproblem. Jag har tom två rattfyllor bakom mig. Gått alkoholkurser i hur ett normalt alkoholintag ser ut, lämnat leverprover och pratat med läkare om hur jag dricker. Självklart ljög jag ju när jag berätta för dom hur mycket jag drack för att klara testerna. Det är ingen person med normalt beteende som behöver göra sånt.

Förra gången jag skulle sluta på allvar försökte jag helt på egen hand, därför gick det nog som det gick. Den här gången tar till hjälp, jag har nu kontaktat en öppenvård där jag ska få prata med en beroendeterapeut.

Vill bara veta vad det är som driver mig till att dricka när det hela tiden leder till ett helvete för mig själv, hur kan man se lycka i alkohol då istället för sin familj. Och kommer jag nånsin vinna tillbaka förtroendet från min sambo...?

Sommarflickan2018

Hej.

Att ta kontakt med öppenvården och få prata med en beroendeteraput är ett bra steg på vägen. Du har ju insett att det är ett problem och ber om hjälp. Grattis till det bästa beslutet i ditt liv säger jag. Hoppas att du får bra och adekvat hjälp. Jag tog hjälp i måndags och har under den här veckan fått fantastisk hjälp med samtal hos en alkoholteraput.

Jag har aldrig försökt sluta innan men slutade i måndags eftersom jag precis som du såg hur det liv jag skapat mig var på väg att försvinna dels för att jag är alkoholberoende och dels för att jag levt med en depression som naturligtvis inte blivit bättre på något sätt av att dricka alkohol, tvärt om.

Jag läser en bok som heter Äntligen Full kontroll av Allen Carr, den kan jag rekommendera om du bestämt dig för att sluta. Och då menar jag SLUTA dricka och inte "ge upp" eller "avstå" från att dricka. Det du (och jag och alla andra som har blivit beroende) behöver förstå själv är att det inte en uppoffring att sluta dricka utan en vinst.

Det som driver dig till att dricka är att det är en drog och du någonstans tror att du inte kan vara lycklig utan den. Det är naturligt eftersom alkohol är beroendeframkallande, annars hade vi inte blivit beroende. Sen tar det olika lång tid för folk att bli beroende och en del blir det aldrig.

Så, du har tagit dig en bit på vägen, du har kontaktat öppenvården (superbra, ensam är inte stark), du har hittat hit och du har insett att du har problem. Det är en fantastisk början. Och var snäll mot dig själv. För om du har gjort din sambo och dina barn illa så är det inget mot vad du gjort/gör mot dig själv.

Stor lycka till kram