Så trött/ ledsen/ besviken
Har varit inne och läst både ofta och mycket. Gråtit när jag läst era berättelser och samtidigt känt någon sorts av tröst i att jag inte är ensam om detta helvete!

Min man är alkoholist och med handen på hjärtat har han varit det större delen av vårt gemensamma liv. För ca 2 år sedan var han på behandling och jag var så lycklig över vårt nya liv! Äntligen kunde jag börja andas och fungera normalt igen. Sedan dess har det blivit en del återfall och varje gång har jag kastats ner i det svarta hålet där det finns ångest rädsla tårar och sömnlöshet.. När han nyktrar till sker någon slags försoning, jag tar hand om och tycker synd om.. Vrider ut och in på mig själv för att han ska vara nykter. Trots att han aldrig gör det samma för mig trots att han ser min bottenlösa sorg och hör hur jag spyr av ångesten hans sjukdom ger mig. De senaste 2 mån har han druckit från och till i perioder. Jag har varit vaksam på minsta tecken och ofta fått en lögn serverad rakt i ansiktet när jag har frågat om han druckit! Blir så arg på mig själv att jag ens frågar. Jag vet ju redan innan att jag kommer bli serverad en lögn. När det varit uppenbart har det hetat att idag är sista dagen, jag lovar och tummen upp. För att sedan upprepas om och om igen. Letar och hittar tomma flaskor överallt. Han drack igår. En vän till oss kom förbi och jag ville bara dö av skam. Min alkoholist också vilket blev en bra ursäkt att dricka idag också. Han kom hem tidigare från jobb och jag var på väg till affären. Han har mage att be mig köpa 6 starköl han behöver trappa ner! Jo den har jag också hört X antal ggr. Jag köper ingen öl varpå han själv kör och handlar 6 öl. Efter en öl är fanskapet redigt full. Såklart har han druckit mer innan han vågade sig in. Detta trots att jag sagt att jag kommer flytta om ingen förändring sker. Jag orkar inte bli bortvald och komma i andra hand mer. Jag klarar inte av fler svikna löfte! Han lovade ( också för 100 gången) att nu var det nog och han skulle ta itu med sina problem och ta antabus igen. Nu sover han ruset av sig o i kylen väntar hans andra öl. Vilket gör att antabus inte är aktuellt imorgon heller.. Hur gör man? Hur och var hittar man styrkan att bryta sig fri och inse att man aldrig hade chansen att vinna över alkoholen?? Hur hittar man tillbaka till ett liv utan ångest, skam och skuld? Jag litar inte ett dugg på honom och är rädd att jag aldrig någonsin kommer att göra det igen. Mitt mående går hand i hand med hans och varje gång tilliten och mitt goda mående börjar komma tillbaka så PANG! Det här var inte livet jag drömde om och jag förbannar min egen svaghet. Att jag inte släppt taget tidigare. Var hittar man kraft?

Anthraxia

Många här på forumet börjar nog bli lite trött på mitt tjat om just Naltrexon, men det fungerar hittills bra för mig och min pojkvän (Det är han som har ett problem)

Jag tänkte främst på att använda det som "vi" gör; ta ett piller en timme innan han börjar dricka, och ett till efter 10 timmar.

Jag ska inte reklama, utan ni kan kolla upp "Sinclair-metoden" tillsammans sen.

Innan dess så bör ni kanske kolla med läkare - även om det inte är DITT jobb så kan det kanske underlätta; du är ju i alla fall nykter och redig.

Djävulsdansen

Kan funka.. fast vilken alkis som bara vill dricka sig redlös säger till en timme innan? Tvivlar på att min hade gjort det iallafall. Men glad för er skull om det visar sig funka ??

Djävulsdansen

Släpper man taget och låter det hela barka rätt åt pipsvängen
Om jag kämpar med näbbar och klor och bara ger utan resultat...
Då är det kanske dags att släppa taget och låta den andre vandra vidare på egen hand.. Kanske han ramlar och slår sig hårt.. Men då kanske någon annan kan plåstra om? Någon med lite mer energi än jag.. Min är slut.. Och jag med.
Och ändå vet jag att han varit "nykter" en lång period och jag borde kanske vara tacksam för det? Men det känns som om jag nyss fått näsan ovanför vattenytan innan det är dags att drunkna igen
Ena stunden är jag fly förbannad och kallar honom alla mindre trevliga ord jag kan komma på. I nästa gråter jag, bönar och ber. För att sedan känna tomhet, likgiltighet. Ja ni hör! Jag är minsann inte frisk jag heller ?

Anthraxia

De enda som gör det är alkisar som vill bli friska. Det är alltid det som krävs, tyvärr.
Om man inte smyger i dem pillret utan att de märker det...

Anxiete

är en f***ing katastrof ! Jag älskar min man , jag ser hans problem och jag vet hans vånda och oro, precis som de flesta här på anhörigsidorna. När beroendet pågått i många år ,och nu menar jag många, då krävs det ( som jag förstått) något enormt allvarligt för att de ska ens orka fundera på att ta sej ur det. Min man funderar och under tiden dricker han . Om jag lämnar, har han funderat färdigt, blir han nykter, träffar han någon annan som får förmånen att leva med honom nykter ??? medans jag har tagit ” fighten” för att få honom dit ? Medberoende , jag , nääää ??
Jag har faktiskt sagt till honom att ”skaffa någon som accepterar detta, för de finns” men det vill han inte.... Nä tacka f-n för det.... Jag har järnkoll på firman och allt annat.
Nog om mej: Vad vill du undrar jag, inte vad du bör eller ska eller måste....
Det är nästan värre att ha sett den nyktre kärleken en längre period som faller tillbaka, då vet man vad som väntar, än att levt i ett beroende hela tiden. Att från ena dagen vakna med energi och lust med en nykter kärlek till att vakna med huvudvärk , oro och noll energi och en full kärlek...
Vet hur du känner, kram ?

två gånger. En gång från Spanien, en från Frankrike.

De verkar fixa att samla sej om de absolut måste.

Jag hade satt mej i en taxi och åkt till flygplatsen och bokat om biljetten.

Idag reser en kär väninna till en annan kontinent för att ta farväl av sitt ex föräldrar. Deras golden boy, så bortskämd och beskyddad, växte aldrig upp med några motgångar. Nu sitter han inlåst på rehab för femte eller sjätte gången. Han har varit nära döden flera gånger. Till sist fann hon styrkan att rädda sej själv för han drog ned henne och hon var permanent desperat och deprimerad och insåg att alla år hon gett honom var för ingenting, betydelselösa, för hon kunde inte vinna.

Och jag, när jag såg det elaka och svettiga vraket i Madrid och Marseille som krossat mitt jag och tron på vår kärlek, då ruttnade jag ut och flög hem. Det borde bara varit en gång, men det blev 2.

Du är inte hans mamma.

Styrkekramar ?

Djävulsdansen

Att den här mardrömmen tar slut..
Att jag får komma hem o känna trygghet o kärlek av mina nära
Hemma har jag ju någonstans att ta vägen om jag vill. Här är jag fast
Fast i något jag inte vill vara en del av
Inatt kändes det som hjärtat gick sönder
Var tvungen gå ut för att få luft
Och det gjorde ont, så ont
Att ta mig hem på egen hand känns svårt då vi är iväg m husbil
En bil jag inte ens kan köra ?
Men det var tufft gjort av dig Nurture.
Hjälpte det något? Hur ser ditt liv ut idag?
Kram på er ❤

Anxiete

han själv om hemfärden, har han någon plan, hur tänker han stoppa drickandet? För det måste han om ni ska ta husbilen hem.

Djävulsdansen

Att idag är sista dagen... Att han ska trappa ner. Men det har jag hört nu den senaste veckan så inget jag litar på..
vi får väl se.. annars får jag väl ringa hem/ till jobb o säga som det är. Att jag är fast i ett annat land med en full man
Får väl se hur denna dag utvecklar sig

Anxiete

att du behöver en plan B .... T.ex ta dej till flygplatsen och flyga hem. Åka bil med någon som varit full så lång tid och som lär ha rejäl abstinens känns som farligt för både er och andra.
Men ibland kan de överraska och göra rätt , jag hoppas på det för din skull!
Stor kram ?

Djävulsdansen

Att han överraskar.. vi behöver köra på onsdag så än finns det hopp
Men det kan väl gå hur som..
jag pendlar hela tiden i mitt mående o mitt bemötande. Just nu i denna stund tycker jag synd om.. Och jag blir besviken på mig själv för det..
Men bakom ångest o fylla skymtar jag min man, mitt livs kärlek
Dagen har bara börjat.. Som vanligt är det omöjligt att förutspå var/ hur den slutar
Det är det som är det jobbigaste
Att aldrig veta. Att ständigt vara beredd på kris. Det tar på en.. Hårt
Kram

Anxiete

precis hur det tar och hur man pendlar i känslor. Du är inte ensam ?

Djävulsdansen

Gick han och la sig.. Han säger han måste försöka sova bort det..
Satt en bra stund utanför.. Bara då kan jag ju hålla koll.. Men nu sitter jag på stranden med insikten att det spelar ingen roll vad jag gör.. Vill han dricka gör han det oavsett om jag sitter och passar på honom eller om jag sitter här, läser, lyssnar på det lugnande ljudet av havet, badar. Just nu väljer jag mig själv ❤

Hoppas du har det bra och kan samla tankar och styrka nu när du väljer dig själv för en stund! Vilken jobbig sits du är i. Jag har lust att ge olika förslag men inser att du vet bäst själv om och hur du kan ta dig därifrån. Det bästa vore, kanske.... att mannen förmår samla ihop sig och bli nykter. Jag säger kanske för han kan ju knappast må bra ändå. Men det där vet du bäst.
Jag minns dig och kollade tillbaka i din tråd. Tänk att alla våra berättelser har så lika, så samma innehåll. Jag skrev till dig om att ta makten i sitt eget liv för ganska precis två år sen, det är ingen lätt sak och aldrig en quick fix. Jag lever fortfarande med min nyktra man, sex år nu av total nykterhet. Alltmer och allt ärligare kan vi tala om det mesta. Tolvstegsarbetet som vi har gemensamt har varit en stor hjälp. Senast igår sa han att en avgörande sak till att vi har det så bra nu är att vi båda har den goda viljan och månar om att visa det i handling. Jag känner mig som en realist idag.... jag tror ju att en människa kan välja att lämna sin drog men det kräver, vid sidan om att verkligen vilja, ett pågående aktivt arbete. Och, som någon skrev tidigare, insikt om att det handlar om att säga adjö till alkoholen eller vad det handlar om. Det måttfulla drickandet senaste sommar och vad som hände sen gav ett tydligt svar till dig - och borde även ge det till honom... Sannolikt en smärtsam insikt till honom. Jag tror att de flesta som tagit makten över ett beroende har en tid av sorg och att den tiden måste få finnas.
Oj, det blev långt och säkert lite rörigt. Inlägg som ditt väcker alltid mycket inom mig, känslor och tankar. Och minnen inte minst. Du är inte ensam om att vara intrasslad i en härva av förhoppningar och besvikelser. Kanske du skulle göra som jag, gå tillbaka till ditt första inlägg och läsa. Åtminstone för mig, när jag var i samma skede som du är, var det jätteviktigt för mig att följa min egen berättelse. Det gav ett slags perspektiv.
Hoppas innerligt att du hittar en bra utväg och kommer hem till jobbet och vardagen. Fortsätt gärna skriva här och gå gärna till Alanon! Kram och lycka till❣️? / mt

Djävulsdansen

Jag minns dig och dina kloka ord med värme ❤ Just dina ord om att det faktiskt är möjligt att ta makten över sitt eget liv. Jag jobbar på det.. Ett steg fram och två tillbaka. Men hoppas hitta mål till slut. Jag har läst min tråd från början och kan inte fatta att jag/ vi hamnade här igen. Efter 2 år där alkoholen inte tagit plats på samma sätt. Höst/ vinter har varit helnyktra men när våren kommer o husbilen ska ut har det kunnat drickas i måttliga mängder.. Ingen fylla, ingen ångest. Jag har väl vaggats in i tron att han blivit "frisk"att han inte längre behöver ta sig en period med redlös fylla eftersom alkohol inte längre är så fult och tabubelagt i vår relation. Men visst har det kommit tankar på ett nytt destruktivt återfall. Och nu kom det!
Och jag vet inte hur jag ska tackla det.. Vet inte vilka krav jag vill ställa osv..
Men det kommer väl när krisen lagt sig
Jag är så glad för er skull ❤Att ni kämpat och lyckats och tillsammans mår bra idag.. Om jag inte minns fel lämnade du väl mannen en kort period?
Nä det är skönt att känna att man inte är ensam.. Svårt för någon som aldrig upplevt att förstå. Så jag skriver här.. Som dagbok, terapi. För att kunna se tillbaka och få massor av goda råd, idéer och en känsla av förstående
Stor kram tillbaka ❤

Djävulsdansen

Har jag aldrig besökt.. Får kanske undersöka det ??

om Alanon här http://www.al-anon.se/till-dig-som-ar-ny-2/ Jag är av den uppfattningen att för den som har en beroendesjukdom är det mycket svårt att återgå till ett måttligt bruk. Det finns de som klarar det men det är inte vanligt. Läs gärna på de andra sidorna här, jag har följt många och det har hjälpt mig att förstå maktlösheten och kampen för den som är fast i ett beroende eller missbruk.
Och ja, mitt mantra blev att det är möjligt att ta makten i sitt eget liv. Så är det. Kram / mt

Hej Softjessi,

Du frågar hur det gick och det ska jag berätta.

Jag lämnade honom och jag mådde fruktansvärt dåligt efter det. Min sorg var gränslös och jag drack mej själv till sömns i 3 månader. Jag lämnade för att jag drack ihop med honom och jag ville inte dricka mer. Efter 3 månader plockade jag ihop bitarna av mej själv och jobbade stenhårt på att bli frisk och nykter och har i stort sett lyckats med det. Har en tråd under ’Att förändra sitt drickande’.

Han sitter i ett fint hus nu med en fin kärring och hans kompisar ser att han super men det försiggår inom fina salonger. Jag lämnade för att rädda mej själv och har träffat en härlig man som är ett fantastiskt stöd. För att vara brutalt ärlig är det även skönt men en karl som funkar sexuellt, som alltid kan köra, sätter barn och djur i främsta rummet och som gillar att jobba. Han är sund, manlig och helt utan pretentioner,

Jag var så skadad efter så många år tillsamnans med min supare och har gått i terapi sedan jag lämnade. Har lämnat sociala media för att slippa se bilder på del alkoholfete med brustna blodkärl i ansiktet som jag älskade som en besatt.

Men jag är lycklig och trygg idag även fast min egen resa var oväntat svår och stundtals snårig. Men jag lever i en ärlighet som känns guld värd och jag får vara kvinna, inte terapeut, övervakare eller mamma. Eller medberoende,

Styrkekramar ?

Djävulsdansen

Vilken resa! Beundrar ditt mod och är glad för din skull ??
Tack för att du delar med dig!
Kram ❤