Vet inte vad jag vill fråga om, känner mig så manipulerad. Varit tillsammans med min man i 16 år. 2 små barn, den ena precis nyfödd. Min man har alltid tyckt om att dricka öl och vin till både vardags och fest. För 6 år sen eskalerade det. Han drack för mycket och för ofta. Efter en otäck händelse då, drog han ner betydligt. Vi fick vårt första barn för 5 år sen och det uppdagades efter något halvår att han smög i väg till puben direkt efter jobbet och drack öl. Låtsades vara på jobbet. Kris i relationen och löften att det aldrig skulle hända igen. Exakt samma sak hände 2 år senare. Kändes som marken under mig försvann, kände mig så lurad och bedragen. Där gick jag och lillpojken hemma och längtade efter pappa med middagen redo och så satt han i smyg och drack öl! Vi gick i parterapi och han i beroendeterapi, efter den gången. Enligt min man klassade beroendetetapeuten honom som riskbrukare och inte alkoholist och trodde på min makes plan att inte behöva bryta helt med alkoholen. Ytterligare 2 år gick, jag har känt mig obekväm med att han dricker. Han säger att jag ska släppa det, han sköter det här, jag kan lita på honom. Det är normalt att dricka några öl eller några glas vin. Det är jag som har en skev syn på alkohol och jag som har ett kontrollbehov. Så igår, efter en tids misstanke, inser jag att han smygdricker i verkstan. Så klassiskt, så sorgligt. Jag blev så otroligt sorgsen. Vem är han? Min man sen 16 år tillbaka ljuger, smyger och manipulerar... mig, hans bäste vän och mamma till hans barn. Känner mig så sorgsen och uppgiven. Det här tar aldrig slut. Han säger "kan du inte bara låta mig vara den jag är? 2-3 glas är väll inte så farligt. Jag är bra på andra sätt". Han vägrar sluta och det är så sorgligt.
Jag vill lämna honom men vi har 2 barn. Vad är bäst för dom? Det är ju framförallt det att han lurar och bedrar mig men barnen far inte illa, som jag uppfattar det. Han blir inte full när han dricker men så klart vill jag inte ha det så här. Känns som att man inte kan göra ett skit åt det. Om vi skiljer oss får barnen betala priset med varannan veckas boende osv. Känner att det är bättre att jag offrar mig och stannar. Jag vet inte, jag vet ingenting.

Anxiete

eller lämnar du över ansvaret på honom? För att han är alkoholberoende är inte hans fel, men däremot är hans ansvar !!
Om du nu börjar ta ansvar för dej och set känns fel så tror jag det är medberoendet som talar.. Man vill så gärna hitta den där punkten som gör att han förstår vad han gör och vad han håller på att förlora men fram tills dess , eller fram till att du har fattat ett beslut om vad du vill göra med ditt liv , så tror jag att du ska göra vad du kan för att du ska må så bra som möjligt med eller utan hans medverkan.
Däremot så skadar det inte om du är tydlig: Jag åker till ”bästa kompisen” men jag vill inte att du följer med för du har druckit t.ex. Så länge du talar om varför du exkluderar honom så tycker inte jag iaf att det är förljuget.
Vi hade lite kalas här igår. Jag frågade min man på morgonen: Har du tänkt dricka idag? Njae, inte speciellt, varför fick jag till svar. Jo för om du tänkt dricka då ställer jag in kalaset och berättar varför. De kommer för din skull och då är det väldigt otrevligt att sitta och lulla .... Han höll sej nykter och kalaset blev jättelyckat och framförallt var han nöjd och glad och stolt efteråt. Hade jag sagt att du får inte dricka idag, då hade han gjort det. Nu fick han ett val och hade fått stå för ansvaret om det inte blev något
Jag säger inte det funkar hos er, vill bara berätta hur det funkar här just nu
Kram?

skall lagra ditt praktiska exempel på hur man sätter gränser runt sig själv på ”hårddisken”! Man VET att man skall sätta gränser runt sig själv istället för runt andra men så svårt ibland att veta hur man genomför det i praktiken! Bra med konkreta exempel att tänka runt! Kram till er alla och ha en skön lördag i solen! ☀️

Ullabella18

Känner igen så mycket av detta.
Konfrontation, löften, hopp. Och sedan tillbaka på ruta ett igen.
Så dessa tankar om har jag gjort det jag kan? Har jag inte satt ner foten i tid?
Vet att han måste vilja själv, men känslorna tar över förnuftet ibland, och då blir de funderingarna jättejobbig.

Skipper2

Grannen har varit bortrest så vi tog hand om posten. Som tack fick vi ett 6-pack starköl. Fint av grannen, så att säga, att överhuvudtaget ge nåt men klumpen i min mage växte lite. En annan barnfamilj kom över på middag och min man och pappan i den andra familjen drack öl efter öl efter öl. Ser det ut så här i alla familjer? Dricker de flesta för mycket? Bilder på instagram och facebook med småbarnsföräldrar som dricker vin, öl och drinkar. Har min man kanske rätt, att jag har en skev bild på alkohol? Är han kanske som många andra? Jag blir osäker...

Anthraxia

Du har inte fel. Men på ett sätt har han lite rätt han med; många dricker alldeles för mycket. Men många dricker även mycket UTAN att ha problem med det - och hur orättvist det än är så KAN inte en alkohol-missbrukare dricka på det sättet.

Förringa inte din upplevelse här.

Tösabiten

Jag håller med dig. Jag tvekar också på mig själv ibland. Är kanske min man som alla andra och bara dricker mycket? Hur vet man? Men jag tänker att när de ljuger, smyger och gömmer, då är det inte bra. Eller om de inte tar åt sig när man tycker det blir för mycket eller att drickandet sårar. När de inte lyssnar eller bryr sig. Då kanske det är ett probelm, eller?

Anxiete

så är det ett problem för AB Familjen eller hur ? Tar han inte hänsyn till vad du känner så har ni ett problem oavsett mängd ! Tvivla inte på vad du känner ?

Fnurr

att läsa här. Jag tänker precis på samma saker som du. Undrar ofta om det är jag själv som överreagerar. Funderar på om det är fel att vilja låta bli att bry sig. Tänker att det kanske är bäst om det får vara som det är så länge det inte spårar helt. Tänker att många dricker mer än det jag oroar mig för etc. Punkt efter punkt samma tankar. Har också såna minnen som med romflaskan och gömmor som gör att jag vet att det är fel.

Fnurr

1. En flaska portvin som jag skulle spara på skoj för att smaka på om många år försvann när jag var bortrest. Frågade var den var och fick svaret att hon inte rört den. Blev helt paff av en sån lögn. Kändes sjukt.

2. Kommer hem och allt är speedat, det fixas donas och pysslas. Kollar återvinningen och hittar vintetror ihopknölade i botten.

3. Vill få mig att vara med och dricka starksprit mitt på dagen som "kul grej".

4. Kommer hem, går upp på övervåningen för att vila. Kommer ner, luktar och somnar framför tvn.

etc

Sammantaget betyder det att alkoholen etsätter att kunna varva ner på naturligt sätt eller att kunna ha kul på naturligt sätt.

Fnurr

det är nog vanligt att folk dricker på tok för mycket så bara för att man vet några till som gör det måste det inte betyda att det är sunt. Min pappa och min frus pappa gör det garanterat. Det gör det lite svårare att hålla koll på vad som funkar och inte. Men det jag går mest på är inställningen till alkohol. Den används som medicin för att kunna nå tillstånd. Hos oss handlar det om att varva ned. En annan tanke är vad som är rimligt att göra för att få dricka. Stanna borta eftet jobbet, ge sig iväg i bilen för att få tag i, ringa någon (sin pappa) om den är på väg till landet och be honom ta med etc. Det är ett annat sätt att förhålla sig till alkohol som inte är sunt.

Anxiete

Mina söners” Mintu” ( shot de drack ett tag) är slut... Nääää, jag har bara borstat tänderna ?
”Jag går ut med hunden” runt hörnet låg en pizzeria.... hundstackarn fick inte gå så långt....
” Jag cyklar en runda måste ha luft” och sen när blev man berusad av friskluft ???
Både humoristiskt och patetiskt!!

Fnurr

var man själv drar gränsen och varför (hur mycket man är beredd att anstränga sig för att få).

Om jag leker med tanken på att jag skulle velat köpa vin en fredag men av någon anledning glömt så skulle jag poppa popcorn och dricka saft, te, juice eller läsk (om man har lite tur och det fanns). Min fru skulle utan tvekan gett sig ut igen med bil eller buss och fixat en flaska.

en alkoholist som idag är nykter för min egen skull.

Trots att jag tillhör "andra" sidan men även delägare i företaget "Familjen AB" så känns allt, precis allt, igen som ni beskriver här.

Det där om "riskbruk" är ett väldigt, i mina ögon, svamligt uttryck. Jag som aktiv alkoholist tar tacksamt emot den "diagnosen" för den innebär ofta att det är tillåtet att dricka "kontrollerat". Vilket är ren dynga. Som många av er redan upptäckt så använder jag det begreppet till att utveckla mina kunskaper i smygdrickandet för det har för stunden blivit lugnt hos min medberoende.

Den första tanken/känslan hos er anhöriga/medberoende om att jag dricker för mycket är alltid rätt !! Ni har störst kunskap om er alkis och känner att nåt är fel. Tragiskt nog går många anhöriga jämna steg med sin alkis och utvecklar medberoendesjukdomen till fullo och det är så svårt att se det själv. Alla undanflykter och lögner ni beskriver här är också mina lögner och undanflykter. Vid ett tillfälle var jag så full att jag hade svårt att stå rakt men ändå blånekade jag när jag fick frågan om jag druckit. Inte så smart men skyddet för alkoholen var starkare än sanningen.

Barn tar redan vid tidig ålder skada av att en förälder dricker. Vid undersökningar ser man att vart femte barn har föräldrar med beroendeproblem. Mina barn, som nu är vuxna, har båda sviter av mitt drickande. Den yngre lite mindre eftersom hon direkt efter min behandling fick gå en sk "Ungdomsvecka" där hon lärde sig vad/hur hennes roll i beroendefamiljen ser ut.
Den äldre tvärvägrade all form av hjälp vilket fått stora konsekvenser i hans vuxna liv. Han följer schemat som en obehandlad medberoende får i allt utom att, än så länge, inte döva sin smärta med alkohol/droger.

https://www.drugsmart.com/fakta/missbruk-i-familjen/

Missbruksfamiljen utvecklar olika roller, min dotter var Tapetblomman och sonen Clownen. Om ni tänker på en barnleksak som är som en mobil, dvs en grej som hängs upp med olika figurer som hänger i balans, så inser ni vad som händer när det sker en rubbning ( ta bort en figur) i det systemet. Den rubbningen uppstår i familjen när alkisen helt plötsligt bestämmer sig för att ändra livsstil och bli nykter. Från att ha varit familjens gemensamma "fiende" så blir det ett vakuum.
Som alkoholist känner jag igen andra alkoholister innan de ens öppnat munnen eller ens tagit första glaset. Våra beteenden är så fruktansvärt lika så vi skulle kunna vara tvillingar. Så är det även med de som är medberoende, vi har i mångt och mycket samma beteenden. Dock är det betydligt svårare att känna igen en medberoende som fått hjälp och som jobbat med sig själv för att komma ur sin sjukdom.

Både beroende och medberoende har egna val att göra i livet. Jag kan välja att sluta dricka och medberoende kan lyssna på de första varningssignalerna och ta sitt beslut med ledning av det. MEN....svårigheten är att lära de som är på väg att bli medberoende att lyssna till sin egen magkänsla !! Jag vet inte vilket som är jobbigast : Att se en alkis kröka sig till döds eller se en medberoende bli fysiskt sjuk av oro för att de inte kan lyssna på sitt eget inre.

http://www.accentmagasin.se/missbruk/gomda-bakom-rollerna/

Bli riktiga egoister och gör bra saker för er egen skull !!

Ja, Adde, när jag såg kvinnan bakom mej i kön på systembolaget med en halva gin på PET och en 25 cl tetra vittvin då kände jag igen mej själv och visste med en gång. Man gör ju det. Och man skall inte lura sej själv och tro att familjen inte fattar. Det gör de.

Tack för ditt kloka inlägg. Sorry om detta blev ett ’trådkap’ !

Margareta93

Hej,

Mitt liv håller på att rasa samman, igen. Jag har växt upp med en mamma som är missbrukare och är det än idag, nu har vi dock nästan aldrig kontakt och jag är ok med det. Men idag söker jag inte hjälp av er för hennes idiotiska beslut utan min sambo, min livspartner, min kärlek.

Under det senaste året har jag i stort sätt levt i en lögn. Jag har fått reda på att han har haft stora problem kokain, men beslutade sig i början på året att ta hjälp då jag och alla I hans närhet gav han ett ultimatum, SLUTA eller så drar vi. Han valde att sluta och söka hjälp. Däremot skedde flertalet återfall och jag stannade ändå, för jag älskar ju honom. Vi bestämde istället för 3 månader sedan att vi slutar dricka helt, då han alltid känner behov av kokain när han dricker. Allt har varit som en dröm, hur bra som helst, till förra veckan, då kom han hem dygnrak efter jobbet kl. 02 på natten! Och nu har jag fått reda på av många nära att han druckit flertal gånger fast han sagt att han ska vara nykter. Problemet är även att han nekar detta och påstår att han inte har problem!

Känner mig sviken och bedragen. Nu är jag hos en vän, för jag sagt att jag behöver tid ifrån honom för att tänka och vi ska prata inom några dagar.

Är jag dum om jag stannar? Tänk om jag ger han en extra chans och han blir nykter en gång för alla! Jag ser inte mig själv med någon annan och mår sämst när jag tänker på det. Vill bara att han blir nykter och inser att han skadar sig själv och alla i hans närhet! Jag orkar inte säga upp kontakten med någon jag älskar IGEN!

Välkommen till forumet!

Du beskriver att du känner dig sviken och bedragen av din sambo, som inte hållt den överenskommelse du och omgivningen gjorde med honom. Nu funderar du på vilken väg du ska välja framåt, och skriver här på forumet för att få stöd. Klokt av dig, det finns mycket stöd och kloka tankar att få här.

Nu har du skrivit ditt inlägg i en gammal tråd, jag vill tipsa om att starta en ny, egen tråd i anhörigforumet. På så sätt är det större chans att du får svar, och det blir lättare för dig att hitta dina inlägg och de svar du får. Oavsett är du varmt välkommen, och fortsätt gärna berätta om dina tankar och funderingar.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet