Varning, långt inlägg!

Hej, jag har länge funderat på att skriva ett inlägg om min mans alkoholvanor och vill gärna få tips på hur/vad man kan säga och göra för att bli kvitt alkoholen, motivera och få till en ändring.
Min man har insett att han har ett problematiskt förhållande till alkohol och gjort stora förändringar, men inte gett upp alhokolen helt.

Hans historia med alkohol började sen barnsben, hans far, farfar och morfar var alkoholister. Hans far dog när min man var 16 år pga alkoholen, innan det skedde hade de redan sagt upp kontakten pga att han som ung skämdes så otroligt över sin far. Han var en sådan alkoholist som hängde utanför Systembolaget vilket inte var så kul när man var ung och hängde med kompisar.

Hans alkoholkonsumtion ökade markant för 5 år sedan när vi köpte hus och renoverade. Han har aldrig haft körkort och har därför alltid kunnat dricka. För tre år sedan började jag veckopendla och då var han ensam mycket och drack själv på kvällarna mitt i veckorna.
Förra året fick jag ett ångestfyllt samtal, han hade kört bilen rattfull och blivit tagen med 1,2 i promille, utan körkort, resultatet blev samhällstjänst, indragen vapenlicens och beslagtagna vapen. Vapnen blev beslagna av polisen när vi hade besök av min mamma och en släkting (pinsamt!). Sedan dess har jag börjat jobba från hemorten och har kunnat ha koll på honom. Han har gjort ändringar, i början hade jag nolltolerans som han accepterade, men han/jag har på sistone blivit slappare. Det har gått nästan ett år sedan han blev tagen och det har blivit mkt bättre! Problemet är att när han/vi dricker så blir han alltid fullast i sällskapet och han tål alkohol väldigt dåligt. Jag kan aldrig slappna av när vi är bjudna på fest och har nästan slutat dricka. Jag tycker det är jobbigt för han blir trög, dum, hänger inte med i samtalen och då blir det lätt för andra att narra honom. (Han fattar inte själv att han inte hänger med och att han alltid blir fullast.) jag är så trött på att tjata, att han inte förstår, att jag har blivit annorlunda i min person och inte kan slappna av. Alkoholen är det som förstör allt, när det inte är med i bilden har vi det bra. När det har festats så kan jag inte släppa det och jag funderar på om det är någon mening med allt. Han har varit väldigt rädd att förlora mig då han vet hur det slutade med hans far och jag har varit hård i början att om han blir sådan så kommer jag lämna honom. Jag bryr mig mycket om honom och är väldigt ledsen över allt detta. Han har mycket att ta itu med från sin barndom, han saknar en pappa något enormt och har efter allt som skett börjat känna empati för sin pappa och en enorm saknad och sorg över hur det blev. När han var ung så hatade han sin pappa som tillslut valde alkoholen framför honom. Han fick en styvpappa men han slutade vara en far åt min man när hans mamma separerade från honom, men inte åt min mans lillebror som ju är hans biologiska barn.

Ursäkta det långa inlägget men det var så skönt att bara få ut allt på en gång!!
Jag undrar hur jag kan hjälpa och stödja honom, har någon nåt tips på vad jag kan göra eller säga för att han ska bygga upp sig själv igen och strunta i alkohol? Nån som har varit med om samma saker som min man?

Spontant känner jag att det inte är din uppgift att vara hans terapeut.

Om man levt ihop länge kan det finnas risk för att man "glömt" att man är två individer som har rätt till sitt egna liv också.
Man brukar ju likna en relation som två cirklar som går in i varandras hälfter...
Jag tycker man bör sträva efter att ha sin egen tid och sfär även om man är gift eller sambo.
Du är hans livskamrat och vill att han ska försonas med sitt förflutna och komma vidare i livet.
Det känns som det är en för tung börda att läggas på dig.

Jag tror att han behöver jobba med sig själv och få hjälp av psykolog eller samtalsterapeut.

Ni verkar ju ha det ganska bra tillsammans förutom när han dricker då.

Kan du inte få honom att förstå att er relation skulle kunna bli bättre om han söker hjälp?

Hoppas och önskar lycka till dig och honom!

Kramar???

Dalsland

Tack för svar FinLisa! Det kan nog vara så att han är redo att prata ut med någon professionell som kan hjälpa honom ta itu med sin barndom och även förstå att han kanske aldrig kommer kunna vara "som alla andra" när det gäller alkohol.
Jag skrev såklart detta inlägget efter en kväll med mkt alkohol där andra klart la märke till att han blev mycket fullare än någon annan, han trillade av stolen och kunde inte gå. Två ledde honom hem så att han inte skulle skada sig. Jag var inte med på festen men dagen efter var det två oberoende av varandra som frågade om han har problem med alkohol så jag har inte så fel eller överreagerar så mkt som han säger att jag gör. Efter festen så sa jag i klartext vad detta gör mot vårt förhållande, men det är svårt att hitta balansen mellan hans och mitt liv då jag vill "rädda" honom och att vi ska ha ett bra liv tillsammans.

Jag kan inte få honom att ändra sitt tankesätt och han kan nog lättare ta till sig om det är någon utomstående som säger det han behöver höra.
Tack för lyckönskningarna och jag hoppas släktens historia med alkohol kommer sluta med honom och att mönstret äntligen bryts!

Med vänlig hälsning, Emma

Dalsland

Tack för svar FinLisa! Det kan nog vara så att han är redo att prata ut med någon professionell som kan hjälpa honom ta itu med sin barndom och även förstå att han kanske aldrig kommer kunna vara "som alla andra" när det gäller alkohol.
Jag skrev såklart detta inlägget efter en kväll med mkt alkohol där andra klart la märke till att han blev mycket fullare än någon annan, han trillade av stolen och kunde inte gå. Två ledde honom hem så att han inte skulle skada sig. Jag var inte med på festen men dagen efter var det två oberoende av varandra som frågade om han har problem med alkohol så jag har inte så fel eller överreagerar så mkt som han säger att jag gör. Efter festen så sa jag i klartext vad detta gör mot vårt förhållande, men det är svårt att hitta balansen mellan hans och mitt liv då jag vill "rädda" honom och att vi ska ha ett bra liv tillsammans.

Jag kan inte få honom att ändra sitt tankesätt och han kan nog lättare ta till sig om det är någon utomstående som säger det han behöver höra.
Tack för lyckönskningarna och jag hoppas släktens historia med alkohol kommer sluta med honom och att mönstret äntligen bryts!

Med vänlig hälsning, Emma

John-Erik

Tramuan från barndomen är ofta obearbetade saker som man senare och ofta vanligtvis bedövar med A. Lite ytterligare senare blir det ett missbruk
utan att man för den skull fattar hur man kom in i det. Det blir en vana att bedöva och ofta överdrivet mycket s.a.s. Jag själv har denna historik. Det blir ett "felspår" . Det viktigaste i ditt läge är att individen med problemet framförallt förstår den medicinska faran med överdrivet intag av A. Kanske att en terapeut kan hjälpa till? Viktigt att fokus från A plockas bort, kanske genom att ta upp intressen/hobby m.m. .Men även att vederbörande får insikt om att mängden alkohol som han dricker vid ett och samma tillfälle inte är acceptabelt och är kanske t.o.m. skadligt i längden för honom.
Men det är ju individuellt och har med gener/kroppsvikt m.m att göra hur skadligt det i slutändan är. Men att det skadar honom är helt klart.
Och det låter dessutom som att din man tolererar alkohol dåligt (lättpåverkad) och då kan man tycka att det kanske skadar honom mer än den som kanske inte är lika lättpåverkad.Det är också väldigt viktigt att han förstår att du mår dåligt p.g.a din mans överkonsumtion.
Så vitt jag förstår så finns det hopp om det finns insikt hos din man. D.v.s om han inser sitt problem så har du/ni hopp.
Men helt ärligt, han måste komma till insikt, och han kanske ska börja skriva här (eller läsa) på forumet rentav :-) Ta del av de öden som finns här.
Knepig situation helt klart och jag är mycket intresserad av hur detta fortlöper då jag har en del fixvärden i din berättelse
som jag identifierar mig i. Jag och min fru har ungefär samma situation och som jag är orsaken till. Problemet
håller på att fixa till sig av mig även om det går lite si så där ibland. Men jag vet att man kan jobba fram bra saker genom att jobba
tillsammans med den man lever med.
I slutändan: Måste du ställa ultimatum om det inte blir bättre. Min egen fru har inte ställt ultimatum än tack vare att jag
gjort egna framsteg. Och dessa är jag mäkta stolt över. Det kan din man också göra, d.v.s bli stolt över sig själv.
Bekämpa sina demoner från barndomen m.m.
Fint att du släppte ut allt i ditt inlägg. Jag läste detta i all hast och svarar i all hast då jag vill snabbt ge dig min sympati.
Eftersom vi har vissa beröringspunkter och liknande situation så kan du gärna tillskriva mig så att jag får möjlighet att
ge tips/råd m.m i den mån jag kan och har egen erfarenhet av. Men det låter inte som om din man är beroende än?
Är han det? Om inte så är det jätteviktigt med en längre vit period. Alkoholhjälpen har ju rådgivare som hjälper till
om man vill uppnå sina mål gällande riskfritt alkoholintag. Kanske börja där?

Mina allra varmaste kramar och lycka till trots jobbigheten..

John