Har inte varit här på länge, inte sedan semestern, eller strax efter. Jag har inte räknat burkar, inte brytt mig om hans drickande överhuvudtaget, helt enkelt inte orkat, gett upp. Tyckte att det var bättre ett tag, men jag kanske bara blundade. Men nu är det jobbigt igen. Han smygdricker i garaget och tror att jag ska tro att de öl han tar med in är de enda han dricker. Men dessa lögner, detta smygande gör mig galen. Tror han jag är dum? Jag har konfronterat honom så många gånger. De första gångerna blev han ledsen och ville förändra allt, men nu bryr han sig inte om vad jag säger längre. Han säger bara kanske att vi borde skilja oss. Jag är rädd för ensamheten. Vill inte vara ensam. Hur ska jag klara det ekonomiskt? Var ska jag bo? Orkar inte ens tänka på det.
Han är iväg på helgerna och spelar golf, den delen jag träffar honom på helgen så dricker han, fastän han vet att jag hatar när han dricker. Han bryr sig inte. Jag försökte att vi skulle flytta och börja om på nytt, dels för hans skull men även för min skull. Jag har inga vänner där vi bor och jag har inget som binder mig där. Hans svar? Jag kan hjälpa dig leta efter ett boende.... inte tal om vad vi kan göra för att jag ska bli lycklig. Vi har inte haft sex på ett helt år nu. Jag vägrar så länge han är full. Eftersom han dricker i stort sett varje dag och är full varje helg så blir det inget. Hjälper väl inte upp vår relation men jag kan helt enkelt inte eftersom jag hatar honom när han dricker. Han hinner inte hem på helgerna innan han sprätter den första, antingen i smyg i garaget eller inne. Ljudet ger mig rysningar.
Jag vet att jag får skylla mig själv. Valet finns ju att gå men ni som har barn vet säkert hur det känns. De är stora och flyttar snart ut men så länge de bor hemma vill jag inte flytta. Så nu har jag gnällt lite. Känns alltid bättre efter man har fått lätta på hjärtat lite. Ingen annan vet om min situation. Jo en kompis från förr som inte bor här. Vi träffas bara en gång om året, så då rinner allt ur mig.