Jag har bytt min känsla.

Jag är ledsen.

Jag är ledsen över hur du har behandlat mig.
Hur jag har behandlat mig själv.
Hur våra barn, framför allt vår son, har blivit behandlad.

Och jag är arg!

Arg för allt du har gjort mig.
Arg för hur du har behandlat mig.
Arg för hur jag har behandlat mig själv.
Arg för hur våra barn har blivit behandlade.
Jag är arg över hur jag fortsatt kommer att bli behandlad och vad det kommer att göra med mig.

Jag har fått lära mig att jag ska skilja på sjukdom och person.
Sjukdomen är ett och du är ett. Inte samma.

Men det är svårt.
För det är du som har gjort allt det här mot mig.
Du har gjort alla val.
För du har haft ett val.
Du har alltid haft ett val.
Precis som jag. Och jag valde alltid dig.

Jag minns så mycket.
Jag minns så lite.
Jag har inte velat minnas.

Jag minns hur du har försvunnit.
Hur jag har ringt alla sjukhus. Sökt efter dig. Ringt alla häkten.
Hur jag har åkt runt och letat. Med barnen i bilen.

Hur har du hamnat först?
Före allt annat?
Före barnen?
Före mig?

Du blev viktigare än allt.
Alla hot. Allt våld. All psykisk misshandel.
Alla löften – som du inte förmådde att hålla.

Hopp och förtvivlan.
Hoppet alltid lite strakare.

För jag valde dig när jag kunde ha valt mig.
Dig som jag älskade och hatade.
Du som var min trygghet precis som det var du som gjorde mig så otrygg.
Du som var mitt allt – eftersom jag hade valt bort allt annat.

Jag stängde dörren och slog upp den igen.
Kom tillbaka.

Jag som möjliggörare.
Jag som hatade det så mycket. Så förbannat mycket.
Jag som kände så mycket kärlek. Så förbannat mycket kärlek.
Men ändå – en möjliggörare.

Och vad fick jag?

Ensamhet.
Väntan.
Isolation.
Vånda.
Ensamhet.
Denna förbannade skam. Denna livslögn.

Ensamhet.

Det är jag som är sjuk.
Det måste vara jag som är sjuk.
Det var aldrig jag som var sjuk.
Du gjorde mig sjuk.
Sjukdomen gjorde mig sjuk.

Jag jobbar för mycket.
Jag flyr.
Jag litar inte på.
Jag törstar efter kärlek.
Jag har så många hemligheter.
Jag är så ensam.
Jag är så duktig.
Jag är så mycket fasad.
Solid.
Av betong och armering.

Finns det någon som kommer igenom?
Jag tror det. För nu väljer jag mig.

har du någon ventil som bara fokuserar på dig? Ditt mående, vad du behöver, vad du tänker och känner? Jag har sökt hjälp och så skriver jag och läser här mycket! Det hjälper mig så oerhört mycket! Skriv här så stöttar vi och peppar! Kanske också proffessionell hjälp om du inte redan har det! Satt långt inne hos mig för det är ju ett erkännande både inför sig själv och andra men så bra det är! Prioritera dig själv även om du har barn att tänka på! Jag har satt mig själv längst ner under många många år, det sämsta man kan göra! Kram ❤️

MCR

Eftersom allt varit så bräckligt med barnens pappas mående har hans behov kommit först. Även nu när vi inte lever ihop.

Hans möten. Hans träning. Det som är viktigt för att han ska må bra.

Jag har fortsatt att göra som jag brukar och nu är jag trött.

Jag behöver gå på fler möten igen. Jag behöver tid utan barnen ibland. Jag behöver jobba mindre. Jag behöver precis som du säger sätta mig själv längre fram.

Min chef ska nu ordna professionell hjälp också.

Tack!

att du har din arbetsgivare bakom dig! Jobbet är en så stor del av ens liv, åtminstone tidsmässigt! Det blir bra för dig med dessa stunder där fokus är på dig och dina behov! Nu är det verkligen din tur! Kram

MCR

För några dagar sedan var jag på begravning. Livet blev alldeles för kort.
Det blir ofta det. Livet. Kortare än vad man tänkt sig.

En begravning ger perspektiv.
Sorg. Glädje. Död. Liv.

Jag är här. Var är du?

Jag har fått en ny kallelse till sjukhuset. Nytt återbesök. Kalla händer.

Det borde ge perspektiv. Men jag flyr hellre. Förtränger. Tänker på annat.

Här är jag. Var är du?

Jag ska lyssna nu. Låta det ta plats. All rädsla. All sorg. Och när känslorna har fått ta plats ska jag göra plats för annat. För det kommer då att finnas plats för annat.

Livet.
Jag är här.

en liten stund här på jorden! Är väl därför många har så ”bråttom” på nåt sätt! Läste något bra: lev ditt liv som om du kommer bli riktigt gammal! Tycker det var ett skönt sätt att tänka! Gör min egen tolkning: ge sig själv och dom viktiga människorna i ens liv tid! Tid för att tänka och känna efter! Inte bråttom utan sparsam och noga med vad och vem jag lägger min tid på! Sänder dig mod och styrka inför återbesöket MCR! Kram

MCR

Återigen har sjukdomen gjort sig påmind. Hos dig. Hos mig.

Samtidigt kan jag se hur jag mer än någonsin förr har kunnat lämna över´.
Hur jag har ställt mig vid sidan den här gången. När du återigen kom att göra val som påverkade livet då du tappade fotfästet.
Mitt förhållningssätt är ett annat. Jag reagerar och agerar inte lika känslomässigt våldsamt den här gången.
Jag står stadigare än någonsin.
Långt borta med dig utanför mitt synfält.
Långt borta känslomässigt.

I alla fall då du varit aktiv.

Du har gjort dina val.
Och mitt val den här gången har varit att inte lägga mig i.
För jag kan inte kontrollera någon annan än mig själv.
Insikten har landat.

Men dina val påverkar mig såklart ändå - trots att vi inte längre lever tillsammans.
De påverkar våra barn. Så mycket påverkar det våra barn.
Och den besvikelsen och sorgen är fortfarande svår att bära.

Och det är just det som gör det svårt.
När du har varit i´din aktiva period har det den här gången varit lätt att inte försöka kontrollera, styra och lägga min kraft på dig. Den har jag med självklarhet lagt på mig själv och våra barn. Men då du landade efter långa veckor av dåliga beslut, manier och destruktivt beteende där droger och alkohol tycktes vara den enda lösningen kom du till mig. Och behövde hjälp.

Och jag hjälper. För jag kan inte se hur varken mitt eller barnens liv skulle bli enklare om du återigen stod utan bostad. För villkoret för lägenheten är från socialtjänsten nykterhet.
Så jag betalar din hyra.
Köper dig mat.
Ger av mig och min tid.
Och i stället för barnens besvikelse och sorg över att du inte mår tillräckligt bra för att träffa dem bjuder jag in dig.
Låter dig följa med på den ena utflykten efter den andra. Låter dig vara en del av oss. I våra vardagligheter.
Igen.

Jag ger dig möjlighet att vara den förälder du kan vara och den som barnen behöver i sitt liv.
Jag ger dig samtidigt möjlighet att fortsätta vara aktiv i dina beroenden.

Återigen har sjukdomen gjort sig påmind. Hos dig. Hos mig.

InteMera

Så mycket du ger av dig själv, för att dina barn ska ha det bra. Hoppas du värnar om dig själv lika starkt, att motivet inte är han utan barnen som ska ha din hjälp. Om han är i aktiv fas ska du akta dig för att svepas med. Som du säger det själv, sjukdomen drabbar er båda.

Stor styrkekram i sommarvärmen!

Oj, vad fantastiskt du skriver. Igenkännings-faktorn är hög, men hur uttrycker dig är mycket gripande.

Kram ?

MCR

Att kontrollera det som inte går att kontrollera. Det är en omöjlighet.

Att försäkra mig om att mina barn har det bra. Det är en skyldighet.

Balansgången så svår att gå.

MCR

Känslan kommer över mig gång på gång.

Vi formar oss inte längre efter dina konturer som ständigt ändrar form.

Taket och väggarna runt oss krymper inte längre och luften går att andas.

Hjärtat håller inte längre på att sprängas.

Jag lämnar mitt hem när jag vill om jag vill. Jag kommer tillbaka när jag vill om jag vill.

Jag känner ingen oro varken när jag lämnar mitt hem eller när jag återvänder. Hjärtat bankar sig inte längre nästan ur bröstet när jag sätter nyckeln i låset. Jag vet precis vad som väntar på andra sidan dörren.

För här bor bara jag och barnen. Inte du.

MCR

I dag sa du förlåt.

För att du kräkte dina skuldkänslor på mig. För när dina känslor blev för stora och tunga att bära så du kastade i stället upp dem på mig. Jag såg det så tydligt.

I dag såg du det själv.
Dagar efter du tömt dig själv på det sura innehållet såg du det.
Dagar efter att du tömt dig på allt det sura som inte längre har förmågan att klibba fast i mig. För i motsatt till förut bär jag inte längre dina känslor.

I dag såg du själv vad du hade gjort. Och bad om förlåt.
Du bad om förlåt för att du gjorde just så.

MCR

En flicka. En pojke.
En syster. En bror.
Med trasiga hjärtan. Och så många svek bakom sig. Så små. Så blyga.

I många år hade de några dagar i månaden hemma hos mina föräldrar. Hos min syster och mig.

Hos oss fanns vardagligheter. Gemenskap. Skratt.

Jag var för liten för att se och förstå alla deras sår. Barnen som växte upp under åren då de var en del av mitt liv. Som långsamt, långsamt släppte på lite av det blyga och trasiga.

Jag var för liten för att se och förstå.

I går kom flickan på besök. Hon var ingen liten flicka länge. Hon var vuxen. Och hade så många fina minnen.

Vardagligheter. Gemenskap. Skratt.

Hon var ingen liten flicka längre. Och hon strålade av värme och trygghet.

Jag är så glad att hon kom i går.

Jag är så glad att jag fått växa upp med att hjälpa.

MCR

Att erkänna mina fel och brister och innebörden av dem.
Erkänna för någon annan. För mig själv.

Så svårt.
När skammen och livslögnen var så stor. För mig har det varit svårt. Att inte vilja se. Att inte vilja att andra ska se.
Men så viktigt.

När jag så vågade se mina fel och brister och när jag vågade blotta dem för andra - såg jag inget annat.

Det var det enda jag såg. Och skammen och skulden - självhatet - växte. Tog större och större plats i mig. Slukade mig. Mina fel och brister. Min skuld.

I dag är jag mer ödmjuk. Mina fel och brister är inte bara just fel och brister. Mycket av det är också vackra sidor hos mig. Som jag måste lära mig använda på sätt där jag inte brukar våld på mig själv eller någon annan.

MCR

"Psykiskt instabil och magsjuk tvåbarnsmor med högst komplicerat förhållande till barnens pappa letar efter någon som kan klappa henne på huvudet och säga att allt kommer att bli bra".

Magsjukan är nu över och förståndet har återvänt. Självironi finns det dock mycket av. Jag överväger i alla fall inte längre att lägga upp en profil på diverse sidor? Jag behöver inte bli klappad på längre och jag har kommit ut på andra sidan med visshet om att jag klarade av även detta.

magsjuka i denna värme! Då vill man bara bli omhändertagen! Och är det någon som tycker synd om en är det bara en bonus? skönt att det är över! Man klarar tack och lov mer än man tror! Alltid! Kram

MCR

Ja. Först kräksjuka barn. Och sedan jag. I värmen. Krafterna tog helt slut. Hade verklig behövt någon som tog hand om mig lite. Men nu ser jag ljusare på livet igen.

Ska försöka bada lite i dag. Barnen är så rastlösa nu efter dagar instängda. Och i mig kryper det. Trots orkeslösheten.

Tack för kramar. Uppåt. Framåt.

MCR

Jag läser Jesper Walderstens ord om och om igen. När jag lyssnade på dem i hans sommarprat letade de sig in. Men skrivna tar de än större plats. Hans förmåga att använda orden berör mig starkt. Och hans sätt att undersöka vad det är att vara människa. I dag bär jag med mig tankar om några meningar som egentligen tillhör ett mycket längre stycke om att just se.

"Att se tar tid. Ett helt liv närmare bestämt.
Se saker för vad de är eller aldrig någonsin kommer att bli".

Ja. Att se tar tid. För ofta vill vi inte se. Har inte heller förmågan.

"Att se den röda kinden genom telefonen".

Ibland är det för mycket att ta in. Hela bilden. Allt som ligger där runt om. Så oändligt stort.

"Att se sorgen bakom en våldsam utskällning".

Lika svårt är det att blotta. Ge andra möjligheten att just se saker som de verkligen är.

"Att se den okrattade baksidan av en överlycklig familj".

"Att se förtvivlan i ett kassakvitto från systemet".

Jag vill aldrig blunda igen. Och jag vill se och låta alla se.

"Se saker för vad de är eller aldrig någonsin kommer bli".

InteMera

Så sant som skrivet!

Att se är en gåva men den kommer inte till en utan prövning.

Jag har nyss börjat se saker för vad de är och aldrig någonsin kommer bli och det är en stor sorg och ett misslyckande. Att se är svårt om än nödvändigt för ett äkta liv.

MCR

Att se tar tid. När det man vill och önskar är något annat. Och hoppet är starkt.

Jag beundrar ditt mod att välja den ärliga blicken! Att se och låta det synas!

MCR

Alla gränser borde vara passerade nu.
Jag borde kapitulera.
Riva alla fasader.

Men jag låter bli.

Du har det inte bra.
Återigen gör du val som påverkar oss alla.
Och jag gör mina.

Jag trodde att jag var så mycket starkare nu. Men det är jag inte.

Du har de senaste dagarna ställt in med barnen. Du har mått för dåligt har du sagt. Och sorgen och besvikelsen hos barnen har varit så stor.

I dag skulle du ha dem i två timmar så att jag skulle kunna gå på möte. Bion i går hade jag redan ställt in. Precis som lunchen som jag skulle på senare i dag. Två timmar för att jag skulle kunna gå på möte.

Men din dotter vägrade åka till dig. Klamrade sig krampaktigt fast hos mig. Men sonen grät av saknad och ville inget annat än att vara med dig.

Men du var inte kapabel att vara förälder i dag. Vad du fyllt din kropp med vet inte jag.

Och sorgen hos din son är bottenlös.

Nu borde jag låta världen veta hur det återigen är ställt. Men jag förmår inte.