Hej!
Min historia började sex år sen när jag för första gången träffade min nuvarande man som jag förälskade mig i. Jag var bara 21 men jag visste redan från första träffen att jag vill spendera mitt liv med honom. Vi hade likanande uppväxt, bakgrund och massor gemensamt.
Dock rökte han på och förbrukade alkohol dagligen men jag var ung och dum och trodde att detta skulle försvinna med tiden..eller hoppades på att jag kunde få honom sluta. Som sagt, jag var dum.
Han flyttade in hos mig ganska snabbt. Därefter blev det till vardagsmat för oss att bråka om att han varje kväll kunde komma hem pårökt. Dock lämnade jag honom inte. Genom att hota honom fick jag honom att sluta med allt detta trams för ett tag. Han förvandlades på riktigt. Han blev till en ambitös ung man. Han började plugga, gick upp tidigt på morgonen varje dag för att gå till gymmet, klättrade på karriärsstegen på jobbet..
Efter ett år gifte vi oss. Vi var så lyckliga. Tills vår bröllopsnatt där jag tror allting vände igen. På vår bröllopsnatt däckade han på mig av all alkohol han hade druckit under kvällen. Jag borde ha tagit det som en varning, jag borde ha sprungit åt annat håll redan då men nej. . Jag försökte förklara detta med att det är normalt att festa på sitt eget bröllop- trots att vårt bröllop var litet och bara familjen var bjuden.
Sedan började hans missbruk igen. 5 år har passera, fyllda med intensiva bråk om hans alkoholvanor- som nuförtiden stäcker sig mellan 4-7 dagar i veckan, oftast 6-7! På senare tiden har jag också kommit på honom ta valium i smyg bakom min rygg- detta var något han fick bara en av från sin vän, säger han. Igår kom jag på honom att ha gått från jobbet tidigare för att i smyg röka på. Kvällen slutade inte där. Efter att han hade rökt på plockade han upp mig med bil för att åka och handla. Han var hög och körde bil... Han sa att detta var första gången på många år som han rökte på, men hur ska jag tro det.
Jag vet inte hur jag ska hantera detta. Vart ska jag vända mig. Jag skäms för att prata med mina vänner- trots att vissa av de vet att något pågår. Jag känner att jag är på väg att explodera.
Han säger att han vill förändras men detta sägar han vid varje bråk. Han tigger om en ny chans, lovar att han ska söka hjälp, sluta med allt. Men han gör aldrig det utan kan sedan börja skylla på mig. Säger att jag blåser upp allt, gör en för stor grej ut av det. Han säger att jag har en vriden syn på cannabis och agerar som SS soldat som vill kontrollera honom. Är det så?
Idag, efter det största bråket vi någonsin haft spenderar han kvällen hos en vän. På telefon sa han att han skulle sluta dricka helt och om har drack något överhuvudtaget skulle jag få kasta ut honom. Jag ringde honom nyss och han hade druckit.. Han förklarar det med att jag sa inte till honom att jag vill ha honom tillbaka hit... Hur är det logiskt?
Jag tror att jag medvetet har velat sticka huvudet i sanden och låtsas att det här är ingenting. Ett tag har jag även själv gett upp och blivit hans medberoende för att jag inte längre orkade med alla dessa bråk. Men jag vill inte leva så.
Jag känner att jag har kastat bort 6 år av mitt liv på någon som har missbrukat all min tillit igenom sitt drickande och nu även sitt knarkande.
Jag vill ha barn och skaffa familj, vilket jag inte tror han kan ge mig trots sina löften om att förbättra sig. Jag vill ha ett hem med någon som uppskattar vad jag har att erbjuda. Jag är 27 och anser mig själv ha rätt till det men jag älskar honom.
Hur gör jag ?