Nu har jag nått botten - en förändring ska ske

Vad är skillnaden från alla andra gånger? Ångesten som återigen river mitt inre efter helgens misslyckande tär på mig, jag mår skit. Vet att jag måste avstå A för resten av mitt liv men vet inte hur jag ska gå tillväga? När smärtan i mitt inre avtar, kommer jag då falla tillbaka t gamla vanor? Jag är rädd, riktigt rädd... för klarar jag inte av det så står jag ensam kvar.

I över 30 år har A varit en del av mitt liv. T helgen o t fest t en början, på senare år när andan fallit på. Att arbeta varannan vecka Hörby inte saken bättre när det kommer t alkoholintaget f då vet jag ju att nu är jag fri i 9 dgr innan nästa arbetspass/vecka. Så mycket tankar o självförakt inom mig just nu. Ingenting är bra, jag är värdelös, orkar inte träffa folk, vill bara ligga i sängen i mörkret m hunden. D är tur jag har hunden. Han ger mig ovillkorlig kärlek - alltid.

Det som skett har ju skett. Dags att lämna det gamla o försöka göra rätt framåt i tiden. Inte se sig om utan se framåt. Vem vill jag vara? Hur gör jag för att uppnå det?

Det som skett har ju skett. Dags att lämna det gamla o försöka göra rätt framåt i tiden. Inte se sig om utan se framåt. Vem vill jag vara? Hur gör jag för att uppnå det?

Dag Nr 3 med en anings mindre ångest men ändå inte. Är på jobbet o har som tur är en lugn vecka. Kan vila, gå undan, prata m kollegor elr lyssna ska d nog vara f jag mår för dåligt för att prata. Men det är ganska befriande å lyssna - på andra å deras problem elr glädjeämnen. Glömmer mig själv å mina bekymmer om så bara för en stund. Har dock ingen aptit, mår illa å vill egentligen bara dra täcket över huvudet å gömma mig för världen. Jag skäms så gruvligt över hur långt jag låtit detta gå. Att jag inte fattat mycket tidigare.... Att jag inte lyssnat på dem jag älskar mest här i världen å nu känns det som att det kan vara försent. A är för mig djävulens påfund som jag ALDRIG kommer att kunna nyttja. Det har jag nu visat frigör själv å andra. Nu är det upp till bevis. Att göra o inte bara snacka.

Jag skäms för den jag blir när jag dricker ros’evin. Jag skäms för att jag är beroende. Jag skäms för att jag är alkoholist. Jag skäms för att det har fått gå så här långt. Men jag vägrar skämmas och berättar hellre för dem jag anserksn ta det på rätt sätt. Jag skulle skämmas ännu mer om jag nu stack huvudet i sanden och fortsatte som förut. Därför väljer jag att berätta: för grannen, f kompisarna, f familjen. Ja arbetskompisar oxå om d känns rätt. Ångesten lindras en liten stund, råden jag får får jag ibland ta med en nypa salt. Jag kan bara utgå ifrån vart jag är och hur jag känner - här och nu. Jag ska ALDRIG MER nyttja alkoholhaltiga drycker, jag är en BEROENDEPERSON. Jag måste ha hjälp.

Oj, vilka fina stöttande ord. Modig är just nu det minsta jag känner mig. Mer dumdristig, men jag tänker som så att om jag öppnar upp f dem jag litar på så blir det svårare att falla tillbaka i gamla vanor. För då är det inte bara familjen, inom våra 4 väggar som har ögonen på mig. Tänker tillbaka på alla de gånger då barnen försökt säga till mig å jag bara viftat bort dem som överdrivna, eller maken som oftast fått stå där bredvid, maktlös o inte fått mig att reagera utan bara fortsätta gå in i min värld, min dimma där jag tyckt jag har mått bra. Om ett antal kärnpersoner omkring mig vet vad jag kämpar emot tror jag det kan hjälpa mig i min kamp. Men modig, nja det kan jag inte kalla mig än.

Tack f välkomnandet. Känns bra att h hittat hit. Att min resa till ett nyktert liv kan få stöttning o peppning gm alla faser känns bra. Jag längtar efter känslan när jag känner mig fri. När jag kan se mig i spegeln å stå rakryggad å veta att jag övervunnit alkoholens förförande toner. Just nu är jag så fylld av ångest i mitt inre men idag var första dagen då maken o jag pratade m varandra sedan i söndags så ett litet hopp tändes i mitt inre - inför framtiden.

Tack f pepp o fina råd. Jag har inköpt en dagbok som jag börjat skriva i och det hoppas jag ska hjälpa. Att skriva här känns också bra. Att få feedback, råd o stöttning. Jag kommer tillåta mig att skämmas ett tag till, det har jag inte gjort förut, utan ryckt på axlarna å sen på’t igen t helgen... Den tiden ser jag som förbi nu. Att jag skäms tar jag som mitt tecken på att det måste få ett slut - jag har nått min botten. Nu börjar min resa mot toppen. Det är läskigt!

Mitt inre är så ångestfyllt å gör så ont att jag inte har kunnat äta. Ikväll var första stapplande försöken t att får mig ngt å det känns så där. Mest kräksjuk o ont i magen. Försöker iallafall dricka vatten emellanåt så jag inte torkar ut oxå mitt i alltihopa i denna värmen.

På fredag kommer mitt första eldprov då grannarna bjudit in oss på förfest, restaurangbesök o efterfest. Min spontana reaktion så här i ångesten är att jag avstår helt, men maken skulle bli glad om jag följde med på förfest o restaurangbesöket iallafall. Jag har sagt att jag går på dagsformen, hur jag mår. Har Ni några tips? Hur skulle ni göra?

Ja, jag känner instinktivt att jag INTE vill vistas där alkohol finns o intas men maken säger att han skulle bli glad om jag iallafall kom före restaurangbesöket o sedan går med o äter. Jag känner att jag inte vill såra honom mer... men samtidigt känner jag ju att jag måste lyssna på min magkänsla. Vet inte hur d blir imorgon just nu men hoppas jag har styrka att säga nej om det känns fel. Jag hoppas han kan förstå o stötta mig. Jag gör små steg i rätt riktning men är långt ifrån imål. Kommer man nånsin över något sånt här?

Jag har kunnat gå in i vilorummet, lägga mig o sluta mina ögon, trycka en kudde mot min värkande mage, sova och ägna mig åt tankar jag inte tillåtit mig förut. Igår var första dagen jag åt lite efter lördagens fadäs. Det satte ju igång magen vilket gjorde att jag sov dåligt men kunde då gå undan ett slag på jobbet o vid 11 tog jag beslutet att åka hem. Har tvingat mig att ta hand om disken o plockat lite i huset, därefter återigen testat att äta lite korvstroganoff m ris (det mesta fick hunden) men lite gick i iallafall. Nu har jag legat ute i solstolen, läst lite o lyssnat på Tiggaren. Magen värker, men mindre just nu. Vet fortfarande inte hur jag ska klara fredagkvällen men försöker ladda, inför vilket beslut jag än fattar. Jag vill inte att det ska bli en så stor grej, men jag vet av tidigare erfarenhet att människor i min omgivning har svårt att se mig som alkoholist alt beroendeperson. Maken o kidsen har sett vart d barkat länge, men vännerna tycker mycket om att inmundiga alkohol så de vill ju att allt ska vara som vanligt. Kanske har det med deras egen skuldkänsla f alkoholintag, vad vet jag. Jag vill bara inte behöva sitta o förklara mig i stora samlingar just nu. Jag vill bara vara ifred.

och få tillbaka det självförtroende jag än gång haft. Det är oxå viktigt att vinna tillbaka min familj tillit och kärlek. Jag vill att de ska kunna lita på mig. Inte behöva gå med värk och oro i kroppen för vad jag ska hitta på, för vad som skall ploppa ut ur min mun. Jag vill bli harmonisk med mig själv, finna mitt inte lugn och vara det stöd som de förtjänar. Men jag vill också känna att jag har makens och barnens stöd. Att de finns här för mig. Att de älskar mig förbehållslöst. Resan har bara börjat, det kommer bli en låååång resa.

avklarad. Började dagen med att gå ut m hunden, åka till jobbet, vilandes/sovandes t 11lyssnande t ljudboken Tiggaren. Därefter hemgång för att försöka ta tag i det här med att äta igen. Har gått sådär men ändå fått i mig mer idag än de övriga dagarna. Vikten har rasat m 2.5 kg, men d är ju vätska, så snart är jag tillbaka t min vanliga vikt. Idag är oxå första kärlekstecknen fr maken gm kyssar o blickar o att vi faktiskt pratar med varandra igen. Det hjälper mig oerhört mycket o ångesten har mildrats, men är inte helt borta. Bestämde att jag skulle åka t ett evenemang som mor o syster varit inblandade i att anordna, för att göra ngt annat än att ligga i fosterställning o hålla om magen. Tog med hunden o for dit, o det var så nice. Hunden gjorde succé o vann mångas hjärtan. Jag gjorde mig själv glad, men även min mor o syster. De har försökt många gånger att få med mig, men jag har tackat nej. Sittandes hemma, väntandes på maken som jobbar elr sportar o kidsen som nu är så stora att de lever sina egna liv. Där har det då varit lätt att ta till rosévinet som en tröst. När jag lagar mat elr städar elr bara ligger vid poolen... alla tillfällen att dämpa oro, ensamhetskänslor, åldersnojor, att inte vara delaktig, att känna sig kass - ja alla tillfällen har tagits de veckor jag inte jobbat. Som yrkeschaufför går det inte att dricka kvällen innan arbetspassen. Så där har jag varit bestämd. Men jag arbetar varannan vecka å aldrig helger så dagar/kvällar då rosévinet kunnat få ta plats om jag behövt varva ner har varit många. Ingen bra kombo när man är en beroendeperson. Dock har jag inte druckit alla kvällar då jag varit ledig, det har dock blivit för mycket vid för många olika tillfällen de senaste åren, som nu fått bägaren att tinna över. Jag kan inte nyttja alkohol = rosevin längre. Det måste bli ett avslutat kapitel för att jag ska få tillbaka min självrespekt. Jag är ingen trevlig person när jag har druckit för mycket. Men en väldigt trevlig person att umgås med när jag är nykter, som maken sa till mig i söndags. Så alternativet går ju inte att diskutera - nu ska jag bara igenom alla frestelser och överbrygga gamla inrotade beteenden och göra som idag: åka på ngt evenemang när maken tränar istället för att vara ensam kvar hemma. Idag har varit en ganska bra dag och imorgon är det fredag. Det kommer bli den första nyktra fredagen på länge. Men inte den sista. Börjar faktiskt se fram emot mitt nya nyktra liv.

Natten har varit fylld av orolig sömn, drömmar så verkliga som om jag kollade på ngn film med mig själv i huvudrollen och värme och svett. Positivt var att maken kom upp för första gången sedan i lördags och sov bredvid mig. Sakta sakta tar vi stapplande, trevande steg mot läkning.
Är på jobbet, magen är i olag, men den värsta ångesten har lagt sig. Dock är kroppen svag efter dagar utan mat. Är nu på jobbet o för första dagen orkade jag sitta tillsammans vid bordet o prata m mina kollegor direkt vid 7. Ännu ett positivt tecken. Alla sådana, små som stora välkomnas. Längtar hem, ändå, t lugnet, t hemmets trygga vrå. Har skänkt det rosevin jag hade hemma t mm dotter. Tyvärr fick jag en flaska av goda vänner igår kväll. Hade inte hjärta att tacka nej, det kom så plötsligt, så oväntat - den flaskan står nu på vinkylen. Tur är ändå att vinet jag fick inte längre passar mig. Gillar det inte längre. Så kvällens prövning ska gå bra. Dock är jag i te så sugen på att umgås med våra vänner, när de ska dricka vin. Får se hur jag gör ikväll.

Fredag och första prövningen pågår för fullt. Jag hade tänkt stanna hemma, inte delta men dottern o maken övertalade mig då de tycker det är fel att jag ska isolera mig från övriga världen. Så här är jag nu, jättearg o frustrerad! Vill inte vara alkoholist. Vill kunna vara som alla de andra. Å jag känner mig sviken på något dumt sätt att både maken å dottern dricker skumpa, öl o vin när jag behöver deras stöd. Känner mig som en löjlig barnunge, utanför å ensam - fast jag sitter vid samma bord.
Var inte så sugen på maten heller, då ångesten har gjort så att jag knappt kunnat äta ngt i veckan men beställde in en hamburgare som egentligen var riktigt god men jag lyckades inte äta så jättemycket av den. Å nu sitter jag här på toan med en mage som är i olag o vill egentligen bara cykla hem till hunden för vad gör jag egentligen här?

Fredagkvällen är fortfarande ung, jag är hemma i sängen, fortfarande frustrerad o ilsk och med en känsla att jag skulle vilja gråta. Men det kommer ingen gråt. Det sitter djupt i mitt inre - som en klump. Sa till familjen att jag INTE går med på efterfest hos grannarna. Vill inte/orkar inte hör på när ena grannfrun säger t maken att nu ska det bli skoj o spännande å se vad det kommer bjudas på f dricka? Jag lägger mig hellre tidigt i sängen o gosar med min hund. Han ger mig den tröst jag behöver. Maken förstår inte vrf jag är arg. Han gick över t grannen. Dottern stannade hemma, hänger i soffan kollandes på film. Jag slickar mina sår, ensam i sängen. Å hoppas att jag imorgon vaknar å är sjukt stolt över min första nyktra fredagskväll på mycket länge?

Det känns redan bättre. Att ha stannat hemma, inte gått med över bara för att min man vill det. Jag behöver göra det som gör mig glad och lycklig - mera. Ångesten i mitt inre är en anings mindre, å den ska jobbas på mera. Det får ta den tid det tar. En dag/kväll kommer jag kunna sitt med vid goda vänners bord och känna mig som en vinnare som klarar av att ha trevligt utan att droga mig med rosevin. Då bestämmer jag när jag vill gå hem eller gå undan om det blir jobbigt med onyktra vänner omkring mig. Ikväll gick jag emot min vilja för att göra andra glada, men återtog kontrollen när jag stannade hemma. Efter inte så lång stund kände jag att mitt inre började slappna av. Är inte lika ilsken längre. Och det bästa av allt - jag är nykter, ingen alkohol har kommit ner gm min strupe och imorgon vaknar jag nykter. Jag är på G ?

Sitter med ett leende på läpparna. Redan uppe, snart ut m hunden. Ingen alkoholsmak i munnen. Ingen ny ångest f att jag misskött mig o varit dum pga att jag druckit alkohol kvällen innan. Kan hända jag skäms lite för att jag var så ilsken o frustrerad o att jag inte kunde hålla det inom mig utan att det till viss del sipprade ur mig igår. Men det försöker jag att slå bort. Jag behöver tillåta mig all typ av känslouttryck som jag nu kommer att möta. För att läka, för att lära - för att gå vidare. Jag är stolt över mig, så här på lördagsmorgonen.

Ilskan riser i mitt inre, o jag kan inte kontrollera det. Blir så irriterad f ”ingenting”, vill bara vara ifred. Försöka sortera det virrvarr av känslor som rör sig i mitt inre. Antar att det är en del i processen, försöker ta till mig av allt som sker nu. Befinner mig just nu vid en sjö, lyssnandes t vågornas skvalp o vindens sus. Äter medhavd picknick. Äter, äntligen äter jag. Ångesten är låg just nu. Ensam m hunden, i naturen.
Hemma blir jag bara arg.
Önskar stöd o kärlek fr maken men han kör ju sitt race, som vanligt. Blev så besviken att han drack igår, blev besviken på grannen oxå f den delen som jag anförtrodde mig åt tidigare i veckan o som slog i hand på att vi skulle köra alkoholfritt. VI??? Känner mig så ensam just nu. Tur jag har hunden?

Första lördagen är snart till ända. Sitter i soffan och väntar på att klockan ska bli ”läggdags”. Är så trött. Har hållit mig sysselsatt, lyssnat på ljudbok, löst korsord, varit ut med hunden o fixat lite lätt lunch. Badat i poolen har jag oxå hunnit med. Nu blir det snart en dusch o sängläge. Nöjd med att första helgen snart är över.

Och jag körde! Kände mig avslappnad och inte alls så där irriterad och ilsk som igår. Maken o dottern slog t på lite alkohol t maten o jag en Cola Zero. Vi hade en väldigt avslappnad o trevlig stund tillsammans. Träffade lite bekanta oxå.
Ända ggn jag blev lite stressad var när maken tyckte jag skulle lukta på en dryck som jäntan drack. Briska Hallon någonting. Det ville inte jag så jag sa nej. Dåblev han lite trumpen men det gick över. Jag klarade prövningen o är nöjd o glad inombords.

som jag lyckas att vara utan alkohol. Jag höll inte koll på alla dagar jag drack rosevin och vill nu släppa allt vad som har med alkohol att göra. Jag drack inte vin varje dag men varje vecka, varje helg.
Jag resonerar som så att om jag kommer lägga energi på att komma ihåg antal dagar jag klarat utan A, ja då har ju A fortfarande en viktig del i mitt liv och det vill jag ju inte längre. Är mitt resonemang knäppt?

Det är nu den verkliga prövningen börjar. Nu när ångesten är borta ur kroppen. När mitt nya nyktra liv har börjat. Hoppas naturligtvis att det helt enkelt bara är så nu. Att jag är nöjd och glad som nykter o aldrig mer kommer känna ett sug efter ruset, efter att få gömma mig i dimman. Att jag inte blir avis o sur på alla omkring mig som dricker. Att jag helt enkelt klarar av det - bara så där. Så skönt det vore om livet kunde vara så okomplicerat.

Alltså, vaknat före 8.30 både lördag o söndag. Gått upp, ut m hunden, ätit frukost o sedan fixat o donat o plockat i hemmet. Städat o tvättat. Är som en duracellkanin, full av överskottsenergi. Är det normalt?

, dyker upp när jag minst anar det. Försöker övertala mig att jag inte, egentligen har några problem. Såklart jag kan ta lite vin när det är semester i slutet på september?!? Klart jag kan ta med lite vin, en liten flaska t husvagnen?!? Klart jag kan dricka, ensam. Då är det ju bara jag själv som blir sårad, ingen annan?!? Visst kan jag beställa in lite vin nästa gång vi går på restaurang?!? Den inre rösten har jag försökt att mota bort, men den gör sig hörd lite nu å då. Kämpar på, tar en dag i taget. Nu är jag ledig i 7 dgr. Nästa prövning är här.

Idag o imorgon ska jag handleda en väninna som övningskör. Det är skoj. Sedan funderar jag på att baka. Älskar att baka. Skulle vilja sätta mig vid staffliet oxå, men det är en lite krångligare process. Där har jag lite att jobba på när det kommer till mitt beteende. Jag vill ju alltid att det ska bli så perfekt på en gång - vilket det oftast inte blir. Jag är rädd för att misslyckas, att det inte blir bra. Därför tar det lång tid mellan gångerna som jag målar. Nu var det längesedan som jag målade o blev nöjd m resultatet. Att städa huset skulle kanske oxå vara skönt men en del av mig känner mig så trött o skulle helst bara vilja lägga mig i fosterställning i sängen. Lyssnande på en ljudbok o blunda. Vara med mig själv, i min känsla, ta hand om mitt sårade ego. Försöka bearbeta det faktum att jag är alkoholist. Men vi får se vad det blir.

och dagen har fyllts med övningskörning, matlagning, lite städning o promenader m hunden. Har även hjälpt maken med att sätta upp lite garderober o hyllor på ovanvåningen. Har inte haft tid att tänka på den här sidan, å inte heller alkohol. Inte sugen alls, om jag ska vara ärlig. Känns riktigt bra men jag sänker inte garden. Inte än!

Förr stannade jag hemma när gubben åkte på träning, känslan av ensamhet och utanförskap har då smugit sig över mig vilket har fått mig att ta ett glas rosé f att trösta mig. Detta beteende har jag haft till och från sedan vi träffades och flyttade ihop. Har liksom inte reflekterat över det, utan har bara gjort det t en vana, till en kompis.
Ikväll bröt jag mönstret och följde med när maken o vänner tränade ett triatlonlopp. Jag o hunden satt o kollade på, löste korsord och pratade med människor o vänner som var där. Kontentan av det hela blev att jag kände mig delaktig, inte så ensam och hade en riktigt mysig stund vid sjön. Jag är nöjd?

Drömde inatt att jag försökte intala mig och min syster att jag inte alls har A-problem. Enl almanackan, som jag i drömmen fyllde i, varje gång jag drack rosé elr var nykter, så slutade det på 3 kvällar i veckan. Det tyckte syster min var på tok för mycket medsns jag tyckte det var helt normalt. Att alkoholen till och med försöker påverka mig - i drömmarnas värld är ju en anings sjukt.
I verkliga livet håller jag mig borta från rosévinet, och Systembolaget och det känns riktigt bra - så här långt. På lördag blir det 14 dgr - och då kommer ytterligare en prövning då vi är på bröllop ihop med mycket folk vi inte känner. Men jag vet att det kommer att gå bra. Det har jag bestämt?

Jag har klarat ännu en fredag o lördag från att nyttja alkohol och det känns såååå himla bra inombords. Jag är stolt över mig själv. Nu lägger jag mig för att sova och imorgon vaknar jag upp till en ny dag, stärkt av min vinst att avstå alkohol trots fredagkväll på restaurang och bröllop på lördag???

Idag har varit en sån där dag då tanken på alkohol kommit över mig. Visst kan väl jag köpa en flaska? Jo, det kan jag ju. Tvivlet om att jag faktiskt har problem har börjat sätta griller i huvudet på mig. Jag skulle ju så gärna vilja vara som alla andra som klarar av att dricka 1-2 glas o sedan vara nöjd. Inget mer om inte vatten intages under kvällen.
Jag käkade burgare på parkeringen inte långt från systemet. Tanken om att gå in o handla kom men jag övervann lusten, åt upp maten o for hemåt. Stärkt av att ha klarat av ännu en prövning. Jag ska INTE dricka rosevin än. Jag är INTE redo. Det får allt gå x antal månader innan jag ens överväger det.
Jag är stolt över mig idag!

Inte helt utan inre kaos och irritation då jag fortfarande har längtan kvar efter rosevin. Fredagen bjöd jag familjen på restaurang och jag provade ett alkoholfritt vitt vin men ärligt, det smakade som avslagen saft så det blir nog ingen hit för mig. Känns som att jag hellre tar cola Zero som jag ändå gillar elr ngn annan läsk.
Lördagen bjöd på kaos inombords av känslor jag antagligen förträngt o tryggt undan med mitt drickande. Så det blev ett gräl m maken på eftermiddagen. Det behövdes antagligen fast det är så jobbigt, men på ngt sätt kändes det ändå skönt att våga ta upp frågor o känslor som jag behövde bearbeta. Maken blev dock överraskad och kände sig påhoppad men jag bad honomfundera och tänka igenom hur han mår, har mått och vill må. Det är dags att vi tar tag i det om det ska finnas möjlighet till att rädda vår relation. Själv har jag börjat skriva dagbok och ett brev t maken . Det kommer ta sin tid men jag hoppas det kommer vara värt det.
Kvällen tillbringade vi med goda vänner ätandes kräftor o paj. Jag körde. Ännu en afton utan vin. Jag överlevde den här helgen oxå, svagare men oxå starkare på samma gång.

Tror det är 5-6 v sedan jag sist drack rosevin och blev så full att jag skrämde min familj. Efter den händelsen blev jag själv riktigt rädd oxå vilket fick mig att ta beslut om ett uppehåll. Jag säger inte att jag slutat, det blir för definitivt. Jag säger att jag har uppehåll och gör aktiva val - varje helg. Tankarna på rosevin har blivit färre, men poppar upp ibland. Hittills har jag avstått - och det känns befriande på ngt sätt. Att veta att allt jag säger och gör - är 100% jag. Och så vaknar jag pigg och alert utan ångest och alkoholsmak i munnen. Jag kämpar på. Maken och jag jobbar på att sakta men säkert hitta tillbaka till oss, till vår kärlek och till att tro på varandra igen. Att känna tillit igen. Det är dock många händelser, många sårande ord och handlingar som nu ska överbryggas med fina kärleksbetygelser, vardagsbestyr och så - det görs inte över en natt. Men vi tar fighten och hoppas det ska ge resultat. Att välja familjen o livet är det enda rätta alternativet f mig. ❤️

men ingen förändring kan ju ske om vi inte vågar möta det som gör ont. Ta upp till diskussion det som skaver istället f att ta några glas. Räck ut en hjälpande hand utan att för den delen döma. Ingen lätt väg att gå, jag vet - varje andetag gör ont, matlusten försvinner f en tid, men självrespekten kommer sakta åter och om tid får gå - så upptäcker man att alkoholen bara varit ett dåligt alternativ när man använder den som ångestdämpande, som en flykt. Nej, räck ut ett lillfinger och våga prata, skrika och rensa. Då först kan vi läka, tillsammans.