Hej!
Lever ihop med en alkoholist sen 7 år tillbaka (han skulle aaaaldrig erkänna). Vårt förhållande har byggts på alkohol, allt vi har gjort tillsammans har det funnits alkohol i bilden. Fester, resor, sex osv. Vi flyttade ihop tidigt (jag o mina barn flyttade in till honom) vi levde lyckliga men alkoholen va en stor del. Från min sida oxå men han drack mycket mer än mig. Såg absolut inte detta som ett problem då...men nu med facit i hand så fattar jag ju. Vi pratar om att det är lite väl mycket alkohol men inget mer med det
Jag blev gravid med vårt gemensamma barn. Han fortsätter dricka. Jag tycker väl det blir för mycket dricka men reagerar inte. Han sjukskriver sig mycket, sover mycket, är konstig helt enkelt. Han har ett mycket flexibelt jobb. Jag hittar gömda/tömda spritflaskor. Det pratar han bort. Jag föder vårt barn. Han är delaktig men ”borta”. Extremt egoistisk. Hjälper han betala ”gamla skulder” . Fixar o ordnar med alla barnen. Känner att nåt är fel men vet inte vad. Pratar med en vän om det.
Till slut blir han så dålig så han erkänner att han dricker...mycket....hans kollega har tvingat honom att berätta. Jag direkt börjar fixa, ordna, hjälpa, ringa. Tar med honom till psykakuten o han blir inlagd. Roddar allt hemma och med honom. Han klarar det jättebra där inne och läkaren är hoppfull. Men mitt i detta kommer det fram att han har en rätt allvarlig sjukdom i kroppen som måste behandlas o han hamnar på en annan avdelning. Så fokuset från alkoholen tappas. Men han kommer hem...pigg o glad. Åker direkt till jobbet och jag står helt utmattad o slutkörd efter dessa veckor.
Han håller sig nykter några månader sen börjas det lite igen. Då låter det att det va ju sjukdomen och inte alkoholen som gjorde han sjuk. Jag tvekade och försökte få ihop allt i mitt huvud. Nu stod vi i ett läge när alla runt omkring tror att han är alkoholist men jag vet att han dricker. Lite lagom för det är trevligt. Och jag vet ju inte bättre än att ”hänga på” för det är ju då allt mellan oss är som vanligt. Så det blev vår lilla hemlighet. Några vänner hade vi lurat oxå så dom visste (lurat o lurat, dom tyckte nog vi va dumma i huvvet som helt plötsligt pratar bort alkoholismen).
Ska försöka korta ner lite så det inte blir så mycket text. Men några år så smygs det. Min o hans familj får inte veta. Till slut får min familj reda på det o min pappa säger redan då att det är kört för honom. Vi bråkar mycket, inget samliv. Han ser inte mig allas. Jag skriker efter uppmärksamhet. Jag fjäskar o skämmer bort honom för det är enda gången jag får uppmärksamhet. Fruktansvärt ego, bara det han vill gäller. Mina barn glöms bort totalt. Det enda han klarar av i stort sett är hans nya jobb. Och det är inte flexibelt så det tar all hans tid/energi. Inget görs hemma längre. Han hittar inte på nåt med sitt barn. (Mina barn vill inte va med honom) . Vi har inget umgänge. Dricker på all ledig tid. Ställer några burkar/nån vinflaska i kylen för att jag ska tro att det bara är det. Sen gömmer han resten. Hittat lite överallt. Jag känner han så himla väl så jag vet precis när och hur mycket han dricker. På kroppsspråket, sättet att prata, hur han är, hur han sover
Nu sen ett halvår har allt eskalerat. Jag mår sämre o sämre. Barnen mår dåligt. Vårt förhållande är katastrof. Det kommer upp att han har massa skulder (mycket skulder), jag hjälper honom såklart. Fixar ordnar..får inget tillbaka. Han är otrogen, hamnar hos kronofogden. Jag orkar inte mer. Berättar allt för min familj, hans familj och det blir kaos. Vi alla ber han söka hjälp men han säger att han inte har problem. Vi pressar inte....
Han är arg på mig för att jag hittar på och ljuger om allt. Att jag borde söka hjälp. Att om han drack så mycket så skulle han aldrig kunna klara av sitt jobb.Att han inte trivs med sitt liv, att han är kvävd osv. Att han dricker pga av vårt dåliga förhållande.
Summan av det hela är att vi ska separera och jag är så orolig för vårt gemensamma barn som ska va varannan vecka hos honom. Många helger ligger han bara på soffan och nu när han kommer bo ensam är jag rädd att det eskalerar.
Han är supernöjd o glad. Jag är fruktansvärt utmattad o förstörd för jag har kommit till insikt mer o mer. Har läst mycket om medberoende. Beställt böcker jag ska läsa. Vill förstå, vill hjälpa...men känner mig totalt uppgiven. Har gått igenom vårt förhållande, alla situationer som har uppstått. Och nu fattar jag....
Min familj o mina vänner sluter upp kring mig nu när allt är ute. Dom kommer aldrig låta mig gå tillbaka....
Tror emellanåt att jag faktiskt har fel om honom...att han inte är alkoholist. Så jävla sjukt.....
Hoppas på lite tankar o stöttning från er här inne. Vad anser ni?
Massa kramar