Hej! Nu är jag tillbaka på forumet efter 4? år. Då var det en stor hjälp för mig, en ögonöppnare och ett sätt att samla mina tankar.
Jag och min sambo hade en vända till helvetet och tillbaka, han som alkoholist och jag som medberoende.Vi började om igen. Ett år utan alkohol och sedan 1 flaska på fredagen som sen sakta blev mer och mer. Så länge han mådde bra fungerade det. Sen blev det mer och mer som en flykt, ja ni vet säkert resten. Det går fort och jag var inte riktigt beredd.

Nu är jag i en situation att jag ska flytta om några veckor till ett hus som vi skulle bo i tillsammans. Jag sitter här med alla opackade flyttkartonger och tankarna maler. Jag tror att jag har lärt mig lite sen förra gången, men ser redan att jag halkar in i gamla mönster.

Min rädsla just nu är att han kommer tillbaka och att jag då inte kan säga nej. Vi har "paus" (som han själv har föreslagit) och jag har sagt att jag inte vill ha drickande eller abstinensproblem här hemma. Chanserna att han lägger in sig och sen tar tag i behandling direkt är väl ganska små. Då skulle jag ev. kunna försöka igen, men kanske som särbos. Jag funderar på att erbjuda honom att bo själv här när jag flyttat tills han fått tag i lägenhet. Men, vad gör jag när han ringer på och säger att han inte har någonstans att bo?

Där igen

Tack för din påminnelse! Jag börjar sakta att tro på en framtid. Tack vare att jag är fysiskt långt ifrån känner jag mig bättre. Otryggheten vet jag inte hur jag ska komma ifrån. När det ringer tror jag ofta att det är dåliga nyheter. Sen är jag fortfarande orolig över lägenheten. Jag borde kunna kräva att han tömmer ut sina grejer, men vågar inte lita på det. Tror att jag beställer städ så får de slänga det som blir kvar.

Där igen

Jag får hela tiden dåliga nyheter från hans familj. Under tiden han har varit utomlands har han hunnit "besöka" 3 personer och varit akut inlagd 1 gång. Snart blir han utslängd från a-kassa och missar lägenhetschansen. Hans syster tänker göra ett desperat försök att reda upp saker åt honom i Sverige eftersom han är livrädd för ansvar.

Var står då jag i allt detta? Jag har flera gånger berättat att jag inte klarar av att han bor hos mig. Men allt annat? Jag tycker synd om systern, men jag har inte erbjudit att de ska komma hit ännu. Hon känner inte till det svenska systemet, så det skulle jag ev. kunna hjälpa till med. Flyttstäd blir om ca 20 dagar, då hoppas jag att han själv tagit hand om sina grejer. Så besviken för allt han ställer till med fast det inte är min sak.
Får lite deppperioder ibland men annars har jag trivts bra här i huset.

Där igen

En månad har gått sen jag flyttade. För det mesta har jag varit själv i huset. Det har varit skönt ibland att rå sig själv
men mest jobbigt. Längtar efter någon att prata med.
"Min alkoholist" är nu tillbaks och hade klarat nästan en vecka utan a.med hjälp av systern. Tills idag när han bara stack ut en runda...
De kom och hälsade på mig igår och det flöt ganska bra. Men det är tragiskt att se någon man älskade bli som en zombie. Ingen livsglädje.
Nu har han den fantastiska turen att bli erbjuden en lägenhet av soc precis i lagom tid. Han får inte dricka där, vilket säkert ger ångest. Jag har inga stora förhoppningar, men tar han inte lägenheten blir det säkert gatan. Varken jag eller andra orkar hjälpa hur länge som helst. Hans syster har senaste veckan hjälpt och gömt och flyttat grejorna. Det var väl värt ett försök, men övergången till att vara själv blir nog hård.
Okey, färdigspekulerat för nu. Dags att tänka på mig själv.

Där igen

Jag får leva med mitt eget sällskap ett bra tag framöver. Och det är ganska trevligt :-) Jag har nog gått igenom den värsta perioden i mitt liv. Eller det kan iofs bli värre.
Min fd sambo fick inget erbjudande om lägenhet eftersom han dricker. Han bor istället på ett ställe för hemlösa, som för 5 år sen. Nytt nu är att socialen gör en utredning som sen kan leda till behandlingshem. Ingen aning hur lång tid detta kan ta? Svårt att förstå att han inte till varje pris skaffar lägenhet, men han har blivit totalt apatisk.
Jag mår bra förutom när jag riskerar att träffa på honom eller när han sysslar med telefonterror. Svarar nästan aldrig, det blir bara fel.
Sitter framför brasan nu efter en hektisk dag i stan.
Ha en trevlig kväll /Där igen eller kanske jag ska kalla mig Miss K igen

Där igen

Jag är inte särskilt aktiv här, men läser mycket. Det har nu gått tre månader sen jag levde med en alkoholist. Jag är fortfarande arbetslös och ensam. Men det viktigaste är att jag mer och mer släpper kontrollen och hoppet om en framtid med min f.d. sambo. Jag mår bra för det mesta (kanske tack vare antideppmedicin).
Mitt ex. kom hit häromdagen och jag valde att ringa polisen. Han hade bosatt sig här annars. Chock då, men sen har jag fungerat som vanligt. Känner mig onormal och känslokall ibland.
Visst finns det några här som också börjat om själva?
Jag både hoppas och är livrädd för en ev. anhörigmedverkan på behandlingshem. Allt detta är mycket eventuellt då han inte verkar intresserad av att sluta. Men socialen försöker hjälpa honom... Kanske ett bra sätt att göra självinventering??

Jag har valt bort berg-och dalbana och är själv! Tycker det är skönt nu, det har varit ett tufft men lärorikt år! Snart ett år sedan jag lämnade! När det gäller anhörigmedverkan, bestäm dig redan nu om du vill själv! För det är inget du måste ställa upp på! Gör bara det om du tror att det ger dig själv något! Fattar du ett beslut innan frågan kommer så är det lättare att säga nej om det är det du vill göra! Va skönt att du släpper kontrollen mer och mer! Är ju så himla svårt! Starkt av dig! Har också fått jobba mycket med det! Mitt ex hör fortfarande av sig i perioder! Innan har jag verkligen fått stålsätta mig och ibland har jag kört i diket (hört av mig tillbaka)! Nu är han igång igen med långa kärleksförklaringar på sms! Men jag har stärkt mig själv nu och känner distans och att hans sms inte räcker för MIG! Ord är så lätta att uttala men att lägga handling till är desto svårare! Ta hand om dig själv! Kan du få (eller kanske redan har) samtalsterapi som komplement till medicin? Jag har gått i KBT nu i ett år och det har hjälpt mig massor! Stor kram till dig, du är stark!

Där igen

Just nu känns det inte som att jag vill träffa honom alls. Det kan aldrig bli som förr. Jag fick tag på en psykolog, men hon ville inte hjälpa mig. Sätter mitt hopp till nästa och då ev. långtidsterapi. Jag har faktiskt fått ganska bra hjälp av vårdcentralen, otippat. Har du helt släppt hoppet om din alkoholist? Det måste vara jobbigt att fortfarande få sms. Jag försökte också att svara lite då och då. Men jag orkar inte längre. Han tar antagligen mina svar som ett kvitto för att det kan bli vi och att jag ska få honom på fötter.
Har suttit inne hela dagen, måste nog röra på mig lite.

jag har helt gett upp hoppet faktiskt men det tog tid! Har insett att jag älskar en man som inte finns så länge han dricker! Och jag har också insett att jag inte vill leva med risken för återfall om han mot förmodan skulle sluta dricka! Man investerar så otroligt mycket känslor, energi och engagemang! Då vill man ha det tryggt! Skulle ta åratal för mig att börja lita på honom och än har han inte börjat ge mig ett enda dugg vad jag behöver! Vill inte leva så! Har jätteproblem med att se helheten i ett förhållande, jag har svårt att välja bort det som är bra fast det inte finns det mest grundläggande på plats (tillit, trygghet, respekt)! Van vid berg-och dalbana från barndomen! Jobbar med mig själv nu istället! Inte så jobbigt längre att få sms från honom faktiskt! Känner en ny styrka och trygghet i mig själv nu! Jag vet vad jag vill ha och vad jag behöver! Han kan inte ge mig det!

Där igen

Det är just det. Jag vill inte lägga mer engagemang på något som har så liten chans att lyckas. Tiden är inte på min sida, om man säger så.
Det låter som att du vet precis hur du vill ha det. Du har nått långt tror jag. Jag vet än så länge inte hur jag vill ha det, eller jag vet men tycker att det är så svårt att ta sig dit. Försöker hålla mig öppen för nya saker, så får vi se.