Nu är det dags, att vända blad och gå in i ett nytt skede i livet. Jag har planerat det en längre tid och på måndag ska mitt nyktra liv komma in. I helgen har jag ett planerat avstamp, ett sista farväl till alkoholen. Mitt i semestern, efter en tillställning, som ska bli den sista är planen. Jag vet att det är riskfyllt och att jag riskerar att falla direkt, men jag vill så gärna få tillbaka mitt liv. Jag har en fråga. Kan man jobba med tolvstegsprogrammen via nätet, eller måste man gå på möten irl? Jag bor väldigt avsides och det är svårt att ta sig till möten och det är även svårt personligen i ett litet samhälle.

Min historia ser ut som för många, med missbrukande trasiga föräldrar, skillsmässa, dödsfall, sjukdom. En riktigt trasig historia i flera generationer faktiskt, där även krig, sjukdom och svår sorg lever som en röd tråd genom vårt liv. Jag har sökt hjälp och mött läkare som förminskat mitt missbruk till bruk. De har skickat mig till samtalsgrupp med personer med utmattningssyndrom och sömnproblem. Jag har visserligen även de problemen men grunden är alkoholen.

Just nu är jag så trött, så trött och jag vill få tillbaka mitt liv. Jag vill känna glädje, genuin glädje och livslust. Jag vill leva och leva livet fullt ut ren och våga känna utan att krasha och döva. Jag inser att jag kommer att krasha, men vill våga rida igenom och våga känna smärtan och sorgen utan att döva mig med a. Det är svårt, jättesvårt och jag bävar jättemycket. Men vad har jag för val? Jag vill inte sagga ner mig och få skador på lillhjärnan, få alkoholdemens och bli helt frånkopplad. Jag har sett hur det är på nära håll och det är hemskt. Jag ska ta stöd i detta forum och läsa era trådar som stöd och försöka finna aktiviteter som upptar min tid, för nåt måste jag göra istället. Jag tror att, om man tar bort något måste det ersättas med något annat. Det bli något som är bra för mig.

Jag känner igen det där med katastroftankar... det man inte trodde skulle "hända mig" har ju faktiskt hänt... Din sorg måste vara oerhört svår att bära och särskilt om du känner dig ensam med den. Jag hade inte heller något stöd i min sorg då barnets pappa valde att inte "gå in i sorgen" . Under min sorgeperiod insåg jag vilka som var mina riktiga vänner och vilka personer i min närhet som jag kunde "räkna med". Jag lärde mig också att även små ord eller handlingar betyder mycket när livet är i gungning. Efter perioder på sjukhuset var det till exempel ovärderligt med vänner som inte skyggade utan bjöd hem oss på middag mitt i allt elände. Ett kort från någon med en hälsning betydde också mycket.

Det här kanske blev lite rörigt, men jag vill mest sända min medkänsla och kärlek. All styrka till dig ?

Tack fina du, så fint. Ja, att bli sedd, en kram, en vänlig gest när livet är svårt betyder så mycket. Jag läste dina 10 nyss. Du är pågång nu, din kraft är på ingående låter det som. Stor styrkeram till dig <3 <3

Idag har jag berättat för min familj (mina syskon och dotter, som i sin tur kommer att berätta för sina partners) att jag slutat med a. De är inte heller några normisar utan har en tendens att äta för mycket, mat/socker. Det är samma beroendegen, vi har bara olika utlopp som vi kämpar med. De fattar precis och jag behöver inte hymla om att jag inte kan hantera a. De har lovat att vi ska träffas utan a och att det inte var något problem för dem.

Jag märker att när jag inte dricker är jag mer sugen på att stoppa i mig onyttigheter. Det är inte direkt sallad jag kickar på, utan gärna läsk och chips. Det hade jag hemma de första dagarna men inte mer. Tänker inte byta beroende. Dricker vatten, samarin, Loka, te och kaffe. Ibland en liten a-fri öl eller en Coca cola (växlar mellan vanlig och sockerfri). Jag har a-fritt vin hemma men har inte velat dricka det än. Till vardags dricker jag bara vatten, te eller kaffe.

Jag har satt en surdeg idag, så imorgon bakar jag matbröd. Funderar på att släpa mig till simhallen idag och göra 1000 m och sen slöa i bastun en stund. kanske lite Yin Yoga innan sängen, så jag sover gott.

Kram till er alla som kämpar!

Vill bara göra en notering för mig själv. 17 dagar utan alkohol och det känns bra. Sover bättre på nätterna. Jag har mer energi och är gladare. Det känns skönt att familjen vet om min nykterhet, tryggt.

Unnade mig en stor kulglass med våffla idag vid havet, mysigt :)

Nu när jag inte dricker har jag så mycket tid (tiden är visserligen lika även när man dricker, men den används rätt olika i dryckerruset) och vaknar redan vid 5 på morognen. Jag har varit ute och gått med mina älskade hundar tidigt, innan det blir för varmt för dem. De säger att det ska bli jättevarm idag igen, puh. Idag ska jag fixa lite här hemma. Läsa lite och sitta ute i skuggar med min kaffekopp. Tänkte jag skulle hinna med ett Yogapass och kanske åka och bada lite, innan jobbet. Imorgon tänkte jag gå på bio och se Mama Mia, själv på eftermiddagen och bjuda mig på en god lunch innan, på restaurangen intill. Jag vet att de har jättefina sallader med chevré, mm.

Jag jobbar så oregelbundna tider och ofta när andra är lediga, så jag har inte direkt några vänner. De har liksom försvunnit med åren. Några har flyttat och jag har bytit arbete flera ggr. Andra har jag kommit ifrån och en del kan jag inte umgås med då de dricker friskt. En del har valt bort mig då jag druckit för mycket. På min nuvarande arbetsplats har jag ingen som jag vill umgås med privat. Jag är ingen tjej-tjej och pallar inte allt detta ytliga "katalogliv" eller att utseendet ska betyda så mkt. Alla får göra som de vill men jag orkar inte höra om botox, lösögonfransar, tandblekning, fillers och allt man måste ha/fixa för att gå ut. Jag går osminkad och har praktiska kläder som tål hundar och fungera att cykla med. På jobbet har vi arbetskläder, så jag bryr mig inte om att klä upp mig. När jag var barn sprang jag alltid med killarna, klättrade i träd, sprang på hustak, en pojkflicka helt enkelt. Visst har jag mina feminina sidor också, men även en maskulin sida. Jag har jobbat på kontor i massor med år och gått klädd i kjol, blus och kavaj med ett välsminkat face, för att det var på sin plats där. Idag jobbar jag med vård och där är det bäst att vara utan parfym och smink behövs inte. Ett rent glatt vänligt ansikte är perfekt att möta patienterna med.
Det här gör såklart att jag är mycket ensam. Det är inte så bra, så jag behöver få nya vänner, nyktra vänner. Nu är det sommar och lätt att vara ute, men när vintern kommer med mörkret. Då blir det tufft att vara ensam så mycket. Jag har ju min man, men jag behöver väninnor också. Jag är en extrovert person och mår inte så bra av att vara för mycket ensam.

Jag vill verkligen inte slå ner på dem som älskar att fixa med sitt utseende, inte alls. Det är bara så att det inte är för mig. Jag tror att all yta "ramlade av" mig när jag förlorade mitt barn. Jag blev annorlunda efter det. Lite mer allvarlig men också att jag värdesätter det som är viktigt för mig och min familj. Jag kan verkligen göra allt för dem som står mig nära. Mitt rättspatos är också irriterande stort enligt andra och jag jobbar verkligen med mig själv för att inte alltid vara så j**la präktig. Det kan göra ont i mig när jag ser andra göra sån man inte får, men jag försöker hålla igen. Jag inser att vi är olika och har olika värderingar, även om vad som är rätt (även om lagen säger motsatt) eller fel. Jag måste inte se och lägga mig i allt. MEN när barn eller patienter fara illa tvekar jag inte en sekund, aldrig.

.. det kanske finns grupper man kan leta upp? Mina vänner och min familj är så förknippade med alkohol, känns svårt att umgås så här i början. Men du, var glad att du har en man iaf!!! Själv har jag varit utan vuxensällskap i sju dagar. Suck.

När det gäller utseende så är det viktigt för mig även om jag inte är modellsnygg;) Jag mår så mycket bättre när jag fixat håret, sminkat mig och satt på mig snygga kläder. Vet inte riktigt varför, känns ju väldigt ytligt?.

Kramar till dig idag och hoppas du njuter av lunch och bio imorgon! (Jag hade tänkt se samma bio idag, men fastnade i soffan utmattad av värmen)

eftersom du tycker om det. Förr smikade jag mig jämnt men nu behöver jag inte det längre, då jag inte representerar något företag längre.
Visst är jag glad att min livskamrat och jag är nyktra tillsammans och att vi har varandra. Vi har ungefär lika trasig bakgrund med missbrukande föräldrar och delar det mesta. Fast ibland vill jag typ strypa karln, när han är lat och smiter undan. Så trist att tjata om vardagsbestyren :(

Dag 19 går mot eftermiddag och jag är nykter

.. det där med att tjata om vardagsbestyren förstår jag verkligen. Min exman gjorde inte många knop hemma... en av anledningarna till att jag skilde mig (dock inget jag rekommenderar;))

Styrkekramar till dig idag!??

Ikväll vill jag se någon bra film, äta tacos och dricka Coca Cola och kanske en a-fri Stout till filmen. Idag går jag in på dag 20 och det är fantastiskt härligt. Även om tankar på ett glas rosé, balkongen, kräftor dök upp i skallen redan i morse. Faan, det är inte lika mysigt att ha balkongkvällar längre, hittar inte riktigt någon mening med det. Jag är jätteglad över min nykterhet men bär även en sorg över att inte kunna kunna ta de där två (som alltid blev 5) glasen. Jag brukade köpa en flaska till varje tillfälle, ibland en liten 33 cl flaska. Fast ibland när min flaska var slut snodde jag en öl av maken eller tog en folköl. Ibland tyckte jag inte ens om det första glaset, men begäret ville ha mer.....

Jag har simmat på morgonen och ska nu fixa lite här hemma innan kvällen. På em ska jag gå ut på en längre promenad med hundarna och ev träffa en "hundkompis". Vi brukar promenera med våra hundar (ett par ggr i månaden) och prata oavbrutet om allt möjligt. Vi kan tala om medberoende, psykisk ohälsa missbruk mm. MEN hen vet inte att jag har problem och har druckit på ångst, stress och sorg. Vi umgås inte privat mer än på promenaderna, då det är hundar vi har gemensamt och en barndom med föräldrar med missbruk/psykisk ohälsa.

Jag har några mornar vaknat med spänningshuvudvärk ochär stel i käkarna. Jag tror att en bearbetningsprocess har startat, då jag inte dövar mina känslor längre. Undrar lite över vad som ska komma upp till ytan?

Jag är medberoende. Mina föräldrar lever och är aktiva alkoholister. De har brustit i sitt föräldraskap och jag har farit illa. Jag är uppfostrad med stryk, med livremmen eller handflata. Jag fick aldrig ha en egen åsikt, säga emot eller bli arg. Helst skulle jag vara tyst och inte ta plats. När jag gick i förskolan var jag tyst, svarade inte ens på tilltal. I skolan dagdrömde jag och såg ut genom fönstret. Jag var mager som en sticka och utvecklades inte förän jag var nästan 16 år (fick då små bröst och mens). Jag fick inte gå i gymnasiet utan tvingades att börja arbeta på ett ställe som mamma ordnat. Jag bar pottor, tvättade gamla mäniskor, bytteblöjor, skurade golv. Min lilla 45 kg kropp slet hårt men jag fann en inre styrka under de år jag jobbade där. Jag sparade min lön, så mycket som det gick. När jag fyllde 17 år flyttade jag till en egen lgh och kunde köpa egna möbler för mina pengar. Den frihet jag kände i mitt egna första hem, det var så stort, så stort. Att inte behöva vara rädd längre, att kunna somna tryggt, vakna trygg. Att slippa höra pappa skrika och bröla ut sin sorg (för han var/är så trasig). Att slippa bli hotad fysiskt och psykiskt. Jag brukar jämnföra min barndom och mina symptom med posttraumatisk stress, då jag växt upp i familjens egna krigszoon.

Nu tar jag en dag i tagen och idag mår jag bra. Just idag är jag stark!

Ibland tappar jag bokstäver eller kastar om dem, det är pga trötthet i skallen, men ni fatta....

Min tandläkare satte botox i mina käkmuskler. Hade bitit ihop så länge att jag var bortom bettskena ? Får ingen huvudvärk längre ?

Femina

.. och jag förstår lite bättre det där med att träffa någon man känner igen på ett AA-möte. Själv bor jag i Stockholm och även om "min" grupp ligger i närheten utav vår bostad så är det ju mindre risk att träffa på någon man känner/känner igen. Jag förstår också att i en mindre stad är det inte så lätt att söka nytt jobb ifall mycket på jobbet stör ditt lugn. Fint att din man stöttar dig. Men, det där med nya vänner är ytterligare en anledning att delta i AA-möte. Där om något kan du förhoppningsvis träffa blivande nya vänner.
Allt gott!

Jag har läst hela din tråd nu och blev så berörd av din livshistoria.
Även om inte jag for lika illa som du gjorde som barn så har vi ändå saker gemensamt.
Alkoholdjävulen har funnits i min släkt i generationer och har påverkat alla familjerna på olika sätt.
Det värsta har inte hänt mig, detta att förlora ett barn. Men jag har förlorat andra nära.

Mitt eget beroende har sakta ökat de senaste åren men på en smygnivå.
Jag dricker aldrig för mycket i andras sällskap utan bara hemma nu för tiden.

Det är bara min sambo som vet och han dricker inget på grund av sjukdom.
Han stöttar mig till 110% och vet att det handlar om att lindra ångest.
Vi är snälla mot varandra och vill varandra väl.

Jag mår så mycket bättre om jag låter bli att dricka, började läsa här på forumet för snart ett år sedan.
I februari gjorde jag mitt första försök att hålla i 3 veckor. Det lyckades inte och nu gör jag mitt fjärde eller femte försök.
Är på dag 15 idag och denna gång är jag bättre rustad med tankestrategier.

"Märthans timme" kallar jag en strategi;

Alltså, det är ju bara de första två vinglasen som är sköna, sedan blir det ju vara jobbigt att dricka.
Så varför utsätta sig för allt det dåliga bara för att ha roligt en ynka timma!!??

Men rastlös blir jag såklart ibland men inget sug, tack och lov.?

Ha en skön helg med mycket mys och bra film? ?

Kramar
???

Blev så egotrippad av min egen text att jag glömde ge dig en stor salut för att du är så stark och håller din nykterhet!!!
?✌????

Så där ska inget barn behöva ha det!!! Trodde att det där tillhörde en svunnen tid- att bli slagen och inte få gå i skolan. Nu verkar min barndom plötsligt idyllisk trots att jag vägrade ha kontakt med min mamma under flera år pga bristande föräldraskap.

Kära Rosa-Vina, vad bra du gör det som verkar ha skapat ett tryggt liv trots en sådan jobbig bakgrund. Skickar styrkekramar??

Igår var en dag med huvudvärk och tyngre tankar. Det händer mycket i mig nu och händelser som jag förträngt pockar på och vill komma upp till ytan. Jag läste era kommentarer redan i fredags, men orkade inte återkoppla.

Tack Nurture, Femina, FinaLisa och Jasmine för era inlägg. Det värmer ett lite trasigt hjärta att få läsa det ni skriver. Jag ska läsa lite trådar nu på morgonen innan jag beger mig ut och går med mina hundar. Ikväll kommer min dotter med sin familj på besök, så då blir huset fullt av liv och rörelse, skratt och glädje. Det är precis vad jag behöver. Fast just nu behöver jag en stror mugg med kaffe.

Igår sa min man att han inte tyckte att det var en så stor grej att han nu gått över till a-fritt. -Jag ser inga problem med det sa han. Han har tagit sitt beslut utan min påverkan. Jag har inte sagt något alls om hans alkoholvanor. Jag sa att jag inte ska dricka mer för 22 dagar sedan och 5 dagar efter mig tog han sitt beslut. Det är så att jag nästan måste nypa mig i armen. Vi är båda nyktra och umgås mer än på flera år. Vi pratar mer, ser filmer tillsammans. Det går åt rätt håll men visst finns det irritation också. Vi har fortfarande olika syn på städning och jag gör fortfarande det mesta hemma. Jag ska jobba på det utan att tjata (det blir aldrig bra). På något sätt ska jag få karl att frivilligt bidra med sin insatts. Belöningssystem kanske?

Jasmine, jag har valt bort kontakten med mina föräldrar sedan ett år. Jag kan inte göra något för dem, utan måste skydda mig själv. Har du och din mamma kunnat reda upp er relation? Jag har aldrig kunnat prata med mina föräldrar då de förnekar allt kring alkohol. Att de slog mig - var i uppfostrande syfte. De erkänner inga fel, utan bemöter mig med tystnad.

Kram till er alla fina <3

Jag skriver på datorn och kan inte göra fina hjärtan (hur gör man?). Vill inte använda mobilen till detta forum, men kanske kan lägga in det i läsplattan...

.. hoppas du har någon att prata med om dina tunga tankar. Jag bröt kontakten med min mamma i flera år, men i samband med min skilsmässa kände jag att jag behövde återuppta vår relation för barnens skull. Trots att jag fortfarande tycker att hon inte varit någon bra mamma så är hon en fin mormor till mina barn. Jag skulle, som du, önska att hon kunde "erkänna" att hon gjort fel under min barndom, men det kommer nog aldrig att hända och jag försöker förlika mig med det. Det känns i alla fall skönt att mina syskon stödjer min uppfattning och tycker likadnt även om de har valt att alltid hålla kontakten med vår mamma och inte konfrontera henne. Det är i alla fall en stor sorg att min barndom var så trasig, att jag inte kan se tillbaka och tänka att jag hade det tryggt och bra som barn. Men, det enda vi kan göra ära att skapa en bättre uppväxt för våra egna barn.

Fint att höra om att ni är nyktra tillsammans- enjoy!

Kramar??