Kortfattat är jag 30 år och har familj och 2 fina barn.
Min mamma har i alla år varit alkoholist och jag fick nog av alla lögner svek och hennes beteende så jag satte ner foten efter att jag försökt hjälpa henne men hon bara ljög. jag bröt helt med min mamma!
Mina systrar hade redan gjort det och jag inser nu vilken befrielse och lättnad.
Jag mår så enormt mycket bättre.
Jag kan sörja och sakna att inte ha en mamma. Men vad är det för mamma som man får "passa" för att ha koll på hennes drickande, som trillat ur från altan dörren och skyller på att hon halkar, som gömmer sprit, som ljuger, som tar med sitt barn in på systemet för att handla billigt vin o gömma hem, som när hon skiljer sig och hade mig där satt med alla flaskor uppe och rå söp! Usch listan kan göras lång.
Hennes nya sambo väljer att blunda för problemen och fortsätter kontakta oss för att höra vad det är som hänt, varför ingen hör av sig.
Det hör till att de varit ihop i 18 år, hanvet om problemen och vi har haft henne på avgiftning och mediciner flera gånger men hon väljer att gå tillbaka.
Jag kände att jag kan inte göra mer och kan inte rädda henne så jag måste rädda mig själv.
Detta var enda sättet. Jag vill inte utsätta mina barn för oro och för henne som jag inte litar på.
Har fått så mycket stöd och pepp i denna gruppen så jag vill bara säga TACK!
och om någon av er andra fundera i samma banor som mig så gör det, ni kan inte rädda en alkoholist som inte vill bli räddad ..
Det värsta är nog att hon inte försökt direkt kontakta mig vilket jag nu förstår att hon bryr sig inte tillräckligt.
Skönt att bryta medans min minsta var 2.5 så hon kommer inte minnas henne.
Så mot nytt liv utan stress, ångest och oro .