Jag är en kvinna på 50 år. Under nästan hela min livstid har jag haft ett motstånd mot alkohol. Min pappa var alkoholist så det präglade min uppväxt. För drygt två år sedan förändrades min bild av alkohol, det kom lite smygande. Att dela en flaska vin på fredagar och lördagar var ett trevligt inslag i slutet av en arbetsvecka. Sen började jag känna att jag vill ha lite mer. Jag har ett jobb som i perioder är mycket ansträngande och svårt och vinet blev en kamrat för att varva ner. Jag hade svårt att somna och därmed var det inte dumt att dricka vin innan jag skulle gå och lägga mig. Jag kände att mitt beteende var fel och tog kontakt med en terapeut. Det har varit jättebra och jag har haft många långa perioder utan alkohol. Då konstaterar jag att jag mår mycket bättre utan och jag är stolt över mig själv. I början av sommaren var jag tvungen att avliva min älskade hund och i och med det rasade min värld ihop. Jag var helt med på familjens beslut att hon inte skulle lida men efteråt rasade jag ihop och kände mer och mer att jag ville bedöva mig med vin, trots att jag visste att detta skulle påverka min familj som är så oroliga för mig. Min hunds död var toppen på isberget och jag hamnade i fritt fall. Det ä ingen förutom min familj som känner till mitt beroende. Nu har jag bestämt mig för att ta kontakt med beroendemottagningen på min hemort och fortsätta med min terapi. Jag vill bli som jag var när jag var yngre. Jag har allt att vinna och absolut inget att förlora. Jag uppskattar verkligen detta forum.