Jag är 29 år gammal och har efter 15 år av drickande verkligen börjat förstå och acceptera att jag är alkoholist. Jag har gått i behandling flera ggr och var nykter i fyra år när jag var mellan 19-23 år. Hade ett bra liv då och gick mycket på möten. Pluggade upp betygen och kom in på en universitetsutbildning i en annan stad. Det tog typ två månader sen tänkte jag "jag har ju varit nykter så länge nu så jag är nog inte alkoholist" - och drack igen (såklart). Har nu druckit i sex år och har nog hela tiden vetat att jag inte dricker som de flesta andra. Blir alltid skitfull, får minnesluckor, planerar mitt liv kring alkohol, dricker ensam hemma osv. Har periodvis fått för mig att bli nykter - för att sedan ge vika för alkoholsuget. Idag har jag varit nykter i snart två veckor. Efter en hemsk fylla när jag gjorde saker jag absolut inte kan stå för, vaknade jag upp ur dimman och insåg att jag måste göra en förändring. Har tagit upp kontakten med min gamla sponsor och börjat jobba i 12-stegsprogrammet igen.
Problemet är bara att jag tycker att det är så jävla svårt att vara nykter när de flesta jag känner umgås kring alkohol (fast de dricker normalt). Jag känner mig ganska uppgiven inför att det är såhär mitt liv kommer att vara. Jag är singel och inte ens trettio fyllda.. Kommer jag alltid att sitta hemma ensam på helgerna nu? Just min ålder är någonting som jag använder för att rationalisera mitt drickande. Jag är ju knappt 30 år, inte kan jag vara alkoholist då? Och kommer jag att träffa någon att leva med? Vem vill ha en alkistjej som mig?
Vet att jag borde gå på möten, men har så svårt att komma iväg. Skammen gör att det tar emot helt enkelt. Jag har glömt hur man gör när man är hemma en fredagskväll utan att döva ångesten med alkohol. Vad gör ni? Har ni några tips? Jag vill verkligen fortsätta vara nykter. Försöker att ta kvällen en timme i taget...