Hej. Jag har levt med en man i 22 år och vi har barn tillsammans. Min man har alltid druckit och alkoholen har varit en ovälkommen familjemedlem. Jag reser i tjänsten ibland och varje gång jag reser bort attackeras jag av 100-tals vidriga sms med påhopp och elakheter om mig som person och de som jag älskar. Pga den påfrestning detta innebär och oro för barnen de få dagar jag är borta har jag bytt jobb för att minska resandet. Nu har min man börjat skicka elaka sms till ett av våra barn också som reagerar med ilska och är innerligt trött på sin pappa som lovar att bättra sig men alltid faller tillbaka. De sista 6 månaderna har varit väldigt påfrestande då han druckit mer eller mindre oavbrutet. Jag och barnen försöker förhålla oss till honom genom att se att han är sjuk men vår vardag påverkas. Vad ska jag göra ? Har gått i terapi, skickat honom på behandlingar, brutit ihop 100-tals gånger och det enda som kvarstår är skilsmässa men är inte övertygad om att barnen skulle slippa ifrån sin pappas utfall iallafall då de kommer att ha kontakt. Jag har gjort allt som står i min makt men inget hjälper och alla löften är bara luftslott. Jag drar ensam in vår inkomst och sköter barn och hushåll och får bara skit tillbaka. Våra barn är sociala, fulla av kärlek och har många vänner men när min man nu börjat attackera ett av barnen med sms blir jag förtvivlad. Vad göra ?

och utsätter dig och dina barn för detta.
Vad hindrar dig att ta beslut?

Ställ de frågorna till dig själv istället för att lägga skuldbördan på mannen.
Han är sjuk och förmår/vill inte ändra på sin situation.
Men du har makten att förändra ditt liv åt det hål du vill.
Kanske utan din man,men med dig själv och dina barn i fokus.

Det svåraste som finns att ta till sig och hårda ord,men förmodligen sanna.
Att vi anhöriga låter karusellen fortsätta och förlänger lidandet både för oss själv och den som dricker med att skydda,förstå förlåta och anklaga är inget vi vill.
Men som vi ändå bidrar med så länge vi inte sätter stopp för fortsatt lidande för oss själva.
Iom att vi klarar att sätta gränser,bli särbo göra slut eller vad som helst så fortsätter allt bara.
Alkoholisten har ju allt kvar,men får ändå fortsätta dricka.

När de anhöriga viker undan eller inte ställer upp att vara kvar runt den beroende medan de dricker så kan det hända att den som dricker faller ännu hårdare.
Men då kan man finnas där och visa på alternativ.
Vill hen inte ta till sig det,alt söka egen hjälp så kan ni inget göra.

Välkommen hit,läs och begrunda och låt polletterna trilla ned allt eftersom.
Jag och de flesta andra på anhörigsidorna har varit där du är och vet exakt hur svårt det är att omfamna dessa sanningar.
Vi vill så gärna att det ska finnas en quick fix eller ett bättre svar där allt löser sig och alkoholisten söker hjälp,nyktrar till och allt blir frid och fröjd.

Det händer mycket sällan.

Blade Runner

Hej Ulla Bulla,
Tack för din respons.
Jag stannar av följande skäl:
@ jag har separationsångest ( antagligen huvudanledningen)
@ jag är ganska säker på att min man inte klarar sig då och någonstans i en Kristen uppfostran har jag kvar att inte lämna någon som är sjuk
@ jag är rädd att barnen ska må för dåligt av en skilsmässa och att jag inte vill att barnen ska bo hos honom då jag är rädd att jag inte kan skydda dem
@ jag är rädd för alla lögner som han kommer att sprida om mig vid en skilsmässa och att jag inte ska klara det och bli av med jobbet och inte kunna försörja barnen. ( jag hade en tuff depression pga detta för över 10 år sedan)

Ja, det är så mina tankar går... i stort sett hela tiden. Vid nyktra tillfällen är jag tacksam. Jag tror mig ha lärt mig leva helt ok liv i detta, och har kunnat skyddat barnen från pappans elekheter men nu när barnen märker det så tydligt är det annorlunda. Omgivningen vet inget.
Det var det mest uppriktiga svaret jag kunde skriva till dig Ulla Bulla. ”Poletten har trillat ner” men jag förmår ändå inte ta steget.

// Blade Runner

Så bra att du hittat hit! Som Ulla Bulla skriver, här finns många som delar liknande situation som dig. Jag märker att du är mån om alla människor i familjen. Men på den väg ni är nu verkar inte göra att någon mår riktigt bra i magen.

Jag tänker så här gällande barnen, att oavsett om ni lever tillsammans eller inte så kommer barnen påverkas av deras pappas alkoholkonsumtion. Frågan är på vilket sätt och hur mycket? Eller det som är ännu mer intressant är egentligen - hur kan man göra så de påverkas så lite som möjligt?

Hoppas ni får en lugn, fin helg!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Blade Runner

Hej Carina.
Tack för ditt svar.
Frågan du ställer mig är samma fråga jag ställer till mig själv varje dag. Jag har valt att stanna givetvis ihopp om att min man ska ha kraften och motivationen att söka hjälp då han bedyrar att vi är allt för honom när han nyktrar till och får dåligt samvete. Han har sökt hjälp många gånger men klarar bara några månader.
Jag har velat att barnen ska slippa en skilsmässa och jag har fram till nu lyckats skydda dem genom att ta alla verbala smällar och psykisk påfrestning själv. Det är sista halvåret det eskalerat och jag och barnen börjat prata om att pappa är sjuk och behöver hjälp. Jag har arbetat med missbruksfrågor och tror mig vara väldigt välutbildad och kunnig men det skrämmer mig att jag trots det inte har förmågan att lämna. Jag har sökt hjälp hos anhöriga och vänner men de gemensamma vännerna har vänt ryggen när de insett att min man inte tagit tag i problemen. Jag har hela tiden använt måttstocken att så länge barnen är glada , har vänner och fungerar i skolan är det bättre att jag stannar kvar så att de får ett någorlunda normalt liv men jag kanske bara manipulerar mig själv. När min man dricker är han hotfull och väldigt obehaglig och verbalt mördande. Han hittar på vad som helst i syfte att få en respons från mig och jag har lärt mig att totalt ignorera hans påhopp som idag alltid kommer som 100-tals sms. Vad jag är räddast för och som gör att jag inte tar steget är att jag tror att han kommer ljuga ihop att jag är en hemsk mamma och att myndigheter, domstol etc ska tro honom och ta barnen ifrån mig !!! Det får inte hända. Han är verbal och högutbildad och har pondus. Den enda vännen jag har som jag kan tala med detta om är min syster och hon peppar enormt och säger att det inte kommer ske och att barnen kan tala om hur det står till och att arbetskollegor och andra kan intyga att jag är en bra mamma. Jag vore tacksam om du eller någon annan som läser kan bevara mitt inlägg om denna specifika rädsla. Tack ! Mvh Blade Runner
PS. Denna helg är magisk då jag och barnen är själva, mannen är bortrest. DS

Om din rädsla är verklig eller inte.
Ibland är inte skammen från omgivningen eller skulden från dom varken sann eller verklig.
men vi ljuger ihop den för att ha något att klä vår rädsla och vårångest på.
Dvs innerst inne så vet du om du är kunnig inom missbruksfrågor att ingen och då menar jag ingen kommer att döma dig utan endast ha förståelse och ge dig stöd.

Däremot kanske din egen skuld mot dig själv och den skam du känner inför en befrielse från relationen lamslår dig.

Själv var jag helt övertygad om att jag skulle falla död ned.

Om jag lämnade min alkis så skulle straffet komma med omedelbar verkan i form av dödlig sjukdom eller olycka.
Den skräcken var så stor och orealistisk och jag såg det ju tydigt.
Men likafullt höll den mig fast i flera år för länge.

Jag kände en skuld trots att mitt ex redan var i alkholens våld när jag träffade honom.
Och att tack vare relationen till mig så stannade vidareutvecklingen av sjukdomen upp och höll sig lugn i 15 år.
För att de sista 5 åren eskalera iväg och där stod jag då igen med skulden som inte var min att bära.
Om du har medberoendeterapeut i den kommun du bor,alanon eller annan hjäp att få så sök den.

Jag har haft mycket hjälp att först teoretiskt få hjälp och sen så småningom på djupet ta in ochförändra mitt tänk.

Jag ska citera ett stycke ur "hopp för varje dag" en självhjälpsbok som Alanon gett ut.
"rädsla är den energi som sätter igång mina karaktärsdefekter.
Ibland är mina brister overksamma,som radiobilar med strömmen avstängd och jag märker dom inte ens.Men när jag blir rädd fungerar min rädsla som en uppladdning och får bilarna (mina karaktärsdefekter) att börja röra sig.All min mentala och fysiska energi går åt till tatt springa runt för att undvika att bli påkörd eller överkörd.
Vad är det då som triggar min rädsla?
Att försöka kontrollera saker som jag inte har någon makt över är alltid en pålitlig startknapp.
Hur kopplar jag bort den?
Att lämna nuet och oroa mig för framtiden är ytterligare en startknapp.
När det känns som att mitt huvud ligger före resten av kroppen-hjälper det om jag koncentrerar mig på resten av kroppen.Då följer ofta huvudet med.
Jag fokuserar på det jag gör just nu,tar en dusch lagat mat,kör bil.
Sådana handlingar anger tonen för en lugnare och stabilare dag."

Massor med sådan läsning som ibland känns som mjuka kindsmekningar,eller som ovälkomna väckningar finns att ta till sig om man önskar.

I vilket fall,kanske titta på vad rädslan står för och låta den stanna hos dig och vad du kan göra åt den.
Det kan vara ett bra första steg.

Blade Runner

Ulla Bulla,
Så tacksam att någon med erfarenhet svarar på mina frågor som tycks sakna givna svar. Rädslan är verkligen förlamande och huvudet är alltid före känslan och kroppen. Jag tror också jag utvecklat en effektiv metod att hantera vardagen och på så sätt hittat en luftficka som ger mig syre och energi att orka. Jag är förstås rädd för att energin som krävs om jag lämnar och blir attackerad inte ska finnas och att jag därmed ”kanske inte faller ner död” men blir av med jobb, hannar i en depression, inte kan ta hand om barnen och vem ska då ta hand om dem, osv osv. Jag känner mig feg, obeslutsam och hopplös. Dessa diskussioner får mig att inte släppa taget om kampen att själv kunna ta kontroll över mitt och barnens liv. Tack
Blade Runner

Den dagen,kanske snart?
Då du fylls av den där beslutsamheten och vissheten.
Jag kan.
Jag vill.
Jag ska.
Även om du inte agerar på den så
Kan den få bo i dig ett tag och sprida lite styrka.

Nästa gång så lägger du in en sak till som du kan eller ska.
Liksom boosta dig själv på låtsas.

Till slut så kanske en markering,gräns eller regel som gör dig gott få plats i ditt liv.
Kanske gå en långpromenad när han är otrevlig.
Stänga av telefonen när du vet att han är onykter.
Skaffa en billig telefon så de närmaste alltid kan nå dig osv.
För varje sak så växer du?

Blade Runner

Tack !!! Det är faktiskt precis så jag över i det lilla :-))). Känns så futtigt, men som du skriver bygger det på känslan att jag klarar det. Kram Blade Runner

Blade Runner

Tack !!! Det är faktiskt precis så jag över i det lilla :-))). Känns så futtigt, men som du skriver bygger det på känslan att jag klarar det. Kram Blade Runner