Det har nog pågått ganska många år, och det var länge sedan jag tappade räkningen på alla gånger jag lovat mig själv att imorgon ska jag vara nykter, men inte idag. Sista månaderna har det bara eskalerat och när man inser att den där vardags bibben visst bara räckte i 2 dagar den här gången, då finns det inte längre några ursäkter kvar...... Jag mår skit, jag har ångest, jag blir inte ens på bra humör när jag dricker längre. Hatar känslan av att försöka anstränga sig så att man inte sluddrar när jag pratar med min man. Sista tiden har jag känt mig skakig och konstig i kroppen, yrslig, dålig balans på dagarna, ångest...... förmodligen abstinens.
Jag ringde precis min man och berättade att jag behöver ta tag i mitt drickande. Det var ett av dom svåraste samtalen jag har gjort, men nu känns det som en sten har lyfts från mitt bröst. Han blev väldigt lättad över att jag själv tog upp det med honom, annars hade han tänkt ta upp det med mig själv sa han. Klart han har reagerat på hur snabbt alla boxar har tagit slut sista tiden. Jag fattar inte hur jag kunnat låta det gå såhär långt!? NÄR tappade jag kontrollen??
Vad gör jag nu? Jag vet att jag kommer få all stöttning jag kan få av min man. Vi kom överens om att han inte heller ska dricka nu, tror det blir enklast så. Är mest orolig över om jag kommer kunna sova inatt, jag somnar ju inte utan alkohol i kroppen. Kommer jag bli sjuk?
Har inte haft en enda nykter dag det senaste året tror jag, herregud vad har jag gjort med mig själv..... Men nu är det slut på alla bortförklaringar, inge fler inte idag men imorgon! Känner mig trött och sliten, det börjar sätta sina spår i ansiktet och kroppen.
Idag har jag haft min första nyktra dag på 1 år och det känns skönt men i vågor kommer suget, har tagit 1 Lergigan och det lugnar både kroppen och sinnet en smula.