När ska man sluta vara medberoende och faktiskt se saker för vad det är.. Är uppvuxen med en alkoholist till pappa.. Vet symtomen.. Men när har det gått ifrån ångestdämpande till ett faktiskt beroende? Min man kan dricka varje kväll i en vecka (ibland en 3,5, ibland 6 st 5,7 och en jävla massa whiskey) sen va nykter i en vecka.. I helgen va en sån kväll.. Hade bett om en vit helg.. Men så kommer han hem med ett gäng öl.. För han hade inte ”fattat” det så och så fnissar han.. FNISSAR.. Slutar med att jag somnar i soffan och hör att han öppnar vårat glasskåp och står och dricker whiskey rätt ur flaskan.. Fråga va fan han håller på med egentligen.. Räckte det inte med 6 st 5,7 or? Nej men då dracks det nån slatt mintuu på det med.. Å så lite whiskey till.. Gick och la mig medans han somna i soffan.. Vaknar upp lördag morgon av att han försöker städa upp sitt piss ifrån soffan.. Det har hänt så många gånger så man orkar inte ens ta en diskussion för att han vill inte se verkligheten.. Vad gör man? Han ska börja samtal hos psykolog.. Men är hans ENS ÄRLIG där?! Nej fy så trött jag blir.. Trött på mig själv mest faktiskt.. Ah.. Vi har vart ihop i 11 år och har 4 barn..

Du skriver här som ett steg på vägen i att börja se klart på saker. Vad är ditt ansvar och vad är andras. Du växte upp med en far som hade alkoholproblem och du skriver nu om din mans alkoholbeteende.

Du funderar på om han är beroende av alkohol och undrar över när alkoholen kan gå från att vara en funktion att dämpa negativa känslor till att det faktiskt blir ett beroende.

Jättebra fråga och gränsen kan nog vara hårfin många gånger. Oavsett har hans beteende orsakat en hel del problem för dig, han själv och kanske era barn och du vill se en förändring.
Din man har nu börjat gå hos en psykolog. Utifrån det du beskriver har det här pågått länge och en fundering är vad du har för stöd omkring dig?
Att du börjat skriva här är ett sätt att få stöd utifrån. Kanske finns det mer du tänker skulle kännas hjälpsamt?

Varma hälsningar,

Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

NWN

Enda stödet jag har bor 40 mil ifrån mig och en psykolog.. Båda säger ju såklart att detta är ett problem och att han måste ta tag i sig själv.. Nu har han varit nykter i två veckor med många kommentarer om alkohol.. Så man förstår ju att det finns i hans huvud på ett sätt som inte är hälsosamt..
Blev så ledsen när han sa till sin psykolog att enda anledningen att jag är orolig är för att jag är uppvuxen med det.. På ett sätt har han ju så klart rätt för jag vill aldrig att våra barn ska växa upp på det sättet, men jag har också en erfarenhet som får mig att se saker på ett klart sätt.. Hans psykolog hade även sagt till honom att han inte behöver gå dit med utan kan få stresshantering online istället.. Det måste ju vara mer än stress..
För ett års sen försökte han hoppa ur bilen på motorvägen när han va onykter.. Och det är ofta självmordstankar när han är onykter så man vet ju inte alls vart man har honom.. Är hans tankar om självmord även i nyktert tillstånd?
När är det bra? När är det dags att bara inse fakta att han inte kommer att förändra sitt eget tillstånd..?
Tack för att du skrev ❤️

Vänliga hälsningar