Nu är det dags, att vända blad och gå in i ett nytt skede i livet. Jag har planerat det en längre tid och på måndag ska mitt nyktra liv komma in. I helgen har jag ett planerat avstamp, ett sista farväl till alkoholen. Mitt i semestern, efter en tillställning, som ska bli den sista är planen. Jag vet att det är riskfyllt och att jag riskerar att falla direkt, men jag vill så gärna få tillbaka mitt liv. Jag har en fråga. Kan man jobba med tolvstegsprogrammen via nätet, eller måste man gå på möten irl? Jag bor väldigt avsides och det är svårt att ta sig till möten och det är även svårt personligen i ett litet samhälle.

Min historia ser ut som för många, med missbrukande trasiga föräldrar, skillsmässa, dödsfall, sjukdom. En riktigt trasig historia i flera generationer faktiskt, där även krig, sjukdom och svår sorg lever som en röd tråd genom vårt liv. Jag har sökt hjälp och mött läkare som förminskat mitt missbruk till bruk. De har skickat mig till samtalsgrupp med personer med utmattningssyndrom och sömnproblem. Jag har visserligen även de problemen men grunden är alkoholen.

Just nu är jag så trött, så trött och jag vill få tillbaka mitt liv. Jag vill känna glädje, genuin glädje och livslust. Jag vill leva och leva livet fullt ut ren och våga känna utan att krasha och döva. Jag inser att jag kommer att krasha, men vill våga rida igenom och våga känna smärtan och sorgen utan att döva mig med a. Det är svårt, jättesvårt och jag bävar jättemycket. Men vad har jag för val? Jag vill inte sagga ner mig och få skador på lillhjärnan, få alkoholdemens och bli helt frånkopplad. Jag har sett hur det är på nära håll och det är hemskt. Jag ska ta stöd i detta forum och läsa era trådar som stöd och försöka finna aktiviteter som upptar min tid, för nåt måste jag göra istället. Jag tror att, om man tar bort något måste det ersättas med något annat. Det bli något som är bra för mig.

Jag har startat upp och påbörjat programmet och tycker främst att det är ett bra stöd för min reflektion.

Stort grattis till dina 40 dagar! ?

Jag tittade i min kalender och upptäckte att jag räknat fel, så en dag + till mig. Så idag räknar jag in dag 45. Höstlovet närmar sig och som vanligt planerar jag in en resa med familjen. Funderrar lite på hur jag ska klara den och om jag vill avstå helt? Jag får göra så att jag ber mina medresenärer om stöd om jag vacklar. Jag kan ju välja kaffe och en god chokladdessert istället för a. Lite socker funkar rätt bra som substitut. Jag funderar mycket på om jag haft/har ett riskbruk/självmedicinering/missbruk eller ett beroende? Jag har haft ett högre alkoholintag än vad som är bra men ändå inte så stort (1-2 flaskor/v och mer under semester, typ 1 bib). Mitt problem är att jag varit så sjukt stressad av min situation (se min länk i anhörigsidan om du vill) och så sjuk i mitt medberoende. Ibland känns det som om det brinner i skallen på mig och trycket är explosionsartat. Risken för kollaps har nog varit nära och jag har åkt in akut till sjukhuset ett par ggr pga hjärtförändringar och magproblem. Jag har självmedicinerat i så många år till och från. Hursomhelst så vet jag att jag borde avstå, oavsett. Om jag inte redan har ett beroende så knackad den nog på ganska bra....

Just idag mår jag ganska bra och är påväg ut i naturen för lite själavård. Önskar er en fin dag alla ni som kämpar!

Jag märker att det händer saker i mig själsligt och mentalt, nu när jag inte längre dövar mina känslor med a. jag försöker att jobba med mitt medberoende, se min sorg, vara tacksam för den tid jag fick med mitt barn. Jag är mer tillåtande mot mig själv och andra och försöker att inte vara dömande. Jag vaknar pigg och glad på morgonen och är tacksam för min nykterhet, tacksam över livet. Visst har jag pissadagar, men de är inte lika många som förr och inte lika djupa. det blir bättre och bättre. Jag har börjat att flytta focus från mig själv och vill göra mer för andra. Jag smider planer :)

För mig räcker det inte att sluta dricka (som för de flesta med alkoholproblem). Jag måste jobba med min insida och särskilt med mitt medberoende. Jag har varit väldigt sjuk i medberoende och det är där jag lägger ner min tid på att tillfriskna. För när jag tillfrisknar i mitt medberoende försvinner lusten att dricka (mig till sömns för att slippa känna).

Idag ska jag meditera, utöva Yoga och gå ut och vandra i naturen. Dricka kaffe och äta äppelpaj, se en film och bara ha det gott!

Ellan

Till nykterhet och stor flörändring. Härligt att läsa dina reflektioner.
Jag tänker såhär; Att bara skruva på korken och vara ok med det är en typ av nykterhet. Att sluta dricka och oxå ta hand om det underliggande, det som skaver och många gånger har fått oss att dricka, jobba med tankar, känslor och beteenden, det är för mig tillfrisknande. Vi är alla olika men jag tror på den senare varianten där vi möjliggör ett liv i balans och att få må bra. Beror säkert på vår egen historia men jag har verkligen behövt det sistnämnda för att förstå mig själv. Vad som har format mig till den vuxna Ellan. 12-steg och psykoterapi har varit mitt stöd. Har du hittat något som passar dig? Vet att du tidigare efterfrågat möten online?
Önskar dig en fin dag. Nu dax för yoga och morgonkaffe för här blev det sovmorgon.
Kram
Ellan❤️

Jag läsen Al-anons böcker, lyssnar på poddar om medberoende och beroende. Jag ska börja gå på Al-anon möten först och sen på AA. Jag får ta en sak i taget, så att jag kan bearbeta. Jag ska försöka finna en sponsor men det blir när det blir, när jag hittat rätt. Jag förstår ditt resonemang och har hört det av fler som lever i nykterhet. Det finns de som hävdar att det är en förutsättning för att inte återfalla, att jobba med sig själv i stegen. 12-stegsarbetet är fantastiskt bra vittnar de flesta om och det fungerar för de som är villiga. Jag har redan gått olika program på beroendemottagningen och på enskilda samtal och de gav mig väldigt mycket. Idag har jag kontakt med en grupp som lever som nyktra beroendepersoner och kontakten med dem ger mig glädje och stöd. Vem vet, jag kanske har en sponsor ganska snart :)

Det har gått bra och jag tänker nästan inte alls på a längre. Vill inte ens dricka något a-fritt vin. Jag är inte intresserad av att få smaken i munnen, känner stark motvilja mot just vin. Ibland kan jag ta en lite a-fri öl som törstsläckare, men bara en.

Jag har flyttat mitt focus till andra saker som jag mår bra av, som att simma, gå på spa, massage, Yoga och löpning. Det är mitt sätt att prioritera mig själv. Det enda som gnager är att jag ätit smågodis och choklad, lite varje dag. Det måste trappas ner och bort.

Just nu är jag sjuk och ligger nerbäddag i soffan med en mugg te och snart en film att se.

Öltunnan

på dig, och tack för ditt uppmuntrande inlägg.

Jag önskar att min tråd kom upp när jag loggar in. Jag är trött, jättetrött och irriterad över att behöva bläddra bland sidorna för att hitta tråden. Eller har jag missat hur man gör? Upplys mig i så fall, snälla.

Jag är som sagt trött, oroväckande trött och behöver sätta klackarna i backen och bromsa ordentligt. Just nu gör jag bara det som jag absolut måste. Dammråttorna får virvla omkring och tvätten får växa på hög. Jag behöver sova, vila och vara i stillhet för att inte återfalla i tröst med vinflaskan. Det är lite mycket just nu med jobbiga beslut som påverkar mig mycket. Långvarig oro och stress över de gamla sjuka alkoholiserade föräldrarna som tappat greppet totalt. Jag träffar inte mina föräldrar så ofta, men det är kontakter med olika handläggare, sjukhus, beslut om God Man, inkasso, kronofogden....
PUH!

Jag försöker verkligen ta hand om mig själv, men nu orkar inte min kropp och knopp mer. Kroppen gör ont och minnet sviktar. Risk för utmattning, panikatacker, depression knackar på. Jag har svårt att finna mening med min vardag just nu. Tankar på a kommer, tankar på flykt....

Idag är det 73 (-1) dagar utan a. Jag drack en flaska vin för 2 veckor sedan. Konstaterade att det inte alls var så gott eller mysigt som jag föreställt mig. Jag blev präktigt bakis och sabbade en hel dag.

En dag i taget...

Blir förstås ledsen för din skull vad gäller ditt mående. Vi har ju en gräns för vad vi orkar med. Är dock bra att du är medveten om hur du faktiskt mår och har möjlighet att kanske hitta en hållbar väg ut ur just detta. Att alkoholen inte är det vet vi ju, men det är lätt att tankarna kommer.

Samtidigt är du stark på ett plan. Att må så pass dåligt och utsättas för så mycket inre stress och press och ändå kunna avstå från att dricka är strongt. Men än två månader dessutom, förutom vin vid ett enda tillfälle. Ett plus att du inte mådde bättre av den.

Dammråttor och tvätt kan vänta, men vad kan du göra för att orka med dagen i övrigt?

Har du någon samtalshjälp? Om inte, kontakta vc eller annan instans. Du behöver ju inte berätta om A om du inte vill, det känns som att du har mycket att bearbeta ändå. Försök att orka ta kontakt med någon innan du brakar ihop helt.

Kramar i massor ♡

Det blir så extra tydligt när jag läser det jag skrivit, nästa dag eller senare. Det ger mig en klarare bild. Tack Vinäger. Jag ska ta kontakt med vårt personalstöd. Jag har tänkt tanken flera ggr men ännu inte ringt, för när jag tänker så förminskar jag mina problem. Tycker plötsligt inte att det är så stort att jag behöver ringa. Jag ska börja med att lägga in nummret i mobilen, så jag kan ringa direkt när jag behöver stödet.

Det är nog hösten som påverkar och gör allt lite extra tungt...

Nu hittade jag min tråd lättare :)

Det går bra för mig. Jag har verkligen förändrat mitt drickande. Jag hade som mål att avstå helt till 2019, men har valt att dela en flaska vin med min syster vid ett tillfälle och druckit vin vid ytterligare 2 tillfällen. Vilket är sammantaget ungefär lika mycket som jag konsumerade under en vecka i våras när jag inte mådde så bra. Jag går in på 100 dagar på fredag (-3) och kan ärligt säka att jag inte saknar det ett dugg. Jag vaknar pigg på morgonen och känner stor tacksamhet. Jag ser färgerna i naturen på ett nytt sätt och känner livet i mig på ett sätt som jag inte kännt på länge. Jag tror att jag varit inkapslad i sorg så länge och äntligen har sorgens mantel släppt sitt grepp om mig. Jag mår äntligen bra och jag har inget behov av alkohol längre. Jag har inte varit varjedagdrickare och inte druckit mer än 1-3 flsk vin i veckan och inte heller varje vecka tidigare, men jag har druckit på ett osunt sätt. Jag ser själv att jag kanske förskönar detta lite (rätt mycket faktiskt) och känner varningsklockan pingla. Jag drack för mycket och för att döva. 1-3 flsk/v är för mycket då det sker typ 40 veckor om året.

Jag fortsätter att ta en dag i taget och tar stöd av poddar som Beroendepodden, Medberoendepodden och Eva Berlanders relationspodd (Imago institutet) som jag verkligen kan rekomendera.

Tänk, snart 100 dagar, skit alltså!

Jag funderar på min sorg som verkar ha släppt. Det känns som om en tung mantel har flugit iväg och hjärtat ät lättare. När mitt unga vuxna barn dog, drack jag vin för att orka leva. Det hjälpte mig, men sen blev det en kapsel där jag levde i sorg. Jag tror (eller jag vet nu) att min sorgbearbetning stannade av för att jag dövade mina känslor med alkohol. Det har både hjälpt mig och hållit mig kvar så att jag inte har bearbetat sorgen. Jag har flytt in i alkoholdimman när det gjort för ont. Där har jag varit "orörbar" för ingen har vågat säga något till mig som har sorg. Jag har använt mig av min sorg för att kunna trösta mig och dricka vin.

Efter tid blev det ett sätt att fly alla jobbiga känslor och situationer. Om jag blev arg, ledsen eller var upprörd, så blev det en biljett till att välja att dricka vin. Till slut blev det så att jag och min make använde samma sorts spel och vi kunde spegla oss i varandra. Var en av oss i obaland, så var det en anledning att dricka. Ville en så ville båda. Vi blev så duktiga på att läsa av varandra att det blev en ordlös kommunikation, en tyst överenskommelse att ett besök på systememet skulle ske.

Idag är jag nykter och min man har många vita dagar numera, (de flesta faktiskt) utan alkohol, men vi gör våra egna resor nu. Jag ansvarar för mitt liv, mina val och mitt välbefinnande.

I slutet på 30-talet flydde mina föräldrar med sin familjer från Finska Karelen med häst och vagn. Över en dag fick de lämna allt de ägde och alla djur kvar på gården. Min pappa kom från en bondefamilj med stora marker och min mamma från en liten gård. Båda mina föräldrar var två år när de fick fly, från samma by. Den långa vandringen (för allt de ägde hade de på vagnen, det som de fick med sig) gick till mellersta Finland. Där betraktades de som Karelare, ett särskilt folkslag som hörde till Finland. De fick bo som flyktingar, inkvarterade lite här och där tills de fick av Finland en bit mark att bygga sitt hus på.
Under andra världskriget skickades min då fyra åriga pappa med tåg från Finland över norra gränsen till Sverige. Med en skylt av papp på bröstet sattes han på ett tåg utan att veta vart han skulle, utan föräldrar. Barnen på tåget grät, kissade och bajsade påsig av rädsla och pappa har berättat att rädsla luktar.
När bomberna föll, stannade tåget och barnen fick springa till skogs och gömma sig. De kom alla till karantän/flyktingförläggning när de kom till Sverige.
Min pappa var ett ensamkommande flyktingbarn, innan det ordet ens fanns. Pappa kom till en bra familj, men kunde såklart inte språket. Det var svårt och hemlängtar var enorm. Det svåraste var nog att han inte förstod varför, varför hade han skickats bort och i skolan blev han såklart mobbad.
Varför berättar jag detta? Jo, för mina tidiga minnen som barn är, när pappa sitter i köket och vrålar ut sin sorg och ropar på sin mamma. Han är såklart berusad, för endast då kan han släppa ut sorgen. Det var hemskt och jag var så rädd. Var pappa sjuk? han var så konstig och skrämmande. Jag har kortat ner detta otroligt mycket, men det ger ändå en glimt av historien.
Ni kommer att märka att allt kretsar kring pappa och mamma hamnar i perfirin. Det är ingen slump för så var det även i det verkliga livet. Mamma var kvar i Finland med sin familj under hela sin uppväxt och fostrades som en lydig flicka. I min kärnfamilj var det pappa som var "Flodhästen i rummet" och mamma var "väggtapeten".
Pappa jobbade hårt och efter att ha skaffat bostad i Sverige, kom mamma hit med mig. Detta var på tidigt 60-tal och bostadsbristen var stor. Vi bodde mina första 10 år i en pytteliten sommarstuga, utan moderniteter. Vatten hämtades med hink ute på tomten i en pump, som handpumpades. Toaletten var ute i förrådet, där råttorna sprang. Jag och mitt syskon som föddes i Sverige, brukade kolla in alla råttfällor med skräckblandad förstjusning.
I de här åren, när jag var liten, startade mina föräldras missbruk. Det var mest pappa som söp varje helg, när han var ledig. Men det kom gäster och de söp tillsammans. Vi bodde i en liten sommarstuga, med ett endaste rum, så jag fick se mycket och jag var rädd. Jag minns när min vackra faster (som var mycket yngre än pappa) med Amerikansk look, låg på golvet medvetslös. Jag skulle ha sovit men var vaket då de lät så mycket. Jag var så rädd och trodde att pappa gjort henne illa. Jag minns att jag gick upp och ryckte i pappa och frågade -vad har du gjort? Idag förstår jag att hon blev plakatfull..
Mina tonår var dramatiska med mycket bråk hemma. Pappa söp som vanligt varje helg och även mitt i veckan om han blivit arg på typ chefen. Han satt då i köket med sin kaffekask och gruffade till en början, men sen blev det alltid värre och värre. Min pappa var stor och grovsarbetare/smed/svetsare och en riktig arbetsmyra. Vi måste alltid vara bättre än Svenskarna, för vi har fått komma hit och ingen ska säga att vi inte gör rätt för oss. Jag måste säga att min pappa var min strösta idol, när han var nykter. För han hade ett öppet sinn och var beläst. I min värld visste min pappa typ allt och jag älskade faktiskt båda mina föräldrar.
Min tonårsrevolt var rätt dramatiskt. Jag skrek, pappa skrek. Pappa hotade att döda mig, jag sprang. Tja sådär höll vi på och flera gånger var jag påväg att avluta mitt liv, när jag var 14-år åldern. Jag gick på hustaken, jag satt uppe på höghusets tak (på 70-talet var säkerheten inte så jättebra) och storgrät och kände mig så otroligt ensam. Jag hade ingen att prata med och jag sov jättedåligt. Jag åt nästan ingenting, för maten hemma var hemsk. Har ni fått växa upp på konserver som pyttipanna, hamburgare, kalops,, saltabiten på BURK, så fattar ni. Jag var mager som en räka och jättetrött. I skolan fanns jag, jag var där, men mentalt var jag helt bortkopplad. Betygen blev såklart skit men jag gick ut men 2,3 i snitt, vilket hade vari´t ej godkänd idag. Jag fick inte gå gymnasiet utan tvingade börja jobba innan jag fyllt 16.
Det här är tufft, att titta tillbaka och det kanske upplevs som förvirrat. Nästa del får bli mitt unga och vuxna liv.

Jag började arbeta tidigt och flyttade/flydde hemifrån redan som barn. Då var det inte så konstigt att flytta hemifrån som 16-17 åring och försörja sig sjöv, att ta hand om sig själv. Jag hade sparat alla mina pengar under mina tidiga tonårsår (städade redan som 15 åring på kontor) så jag kunde köpa mina egna möbler. Senare vidareutbildade jag mig och gick olika gymnasieutbildningar med full lön (vilket gick bra på den tiden) och det gick bra för mig. jag träffade min man och vi fick barn. Vi köpte hus och fick fler barn och livet fortgick. Tyvärr var maken ännu mer trasig men än ännu mer tragsik historia. det blev inte så bra och han drack och han drack mycket. Jag hatade alkohol och var ägnade mig mest åt arbet och barnen. Men efter en tid orkade jag inte och började gå ut en del med kollegorna och då drack vi alltid lie öl eller vin på krogen. Maken blev svatrsjuk på att det gick bra för mig yrkesmässigt och så var han svartsjuk. det slutade med en väldigt svår misshandel och jag lämnade honom. Jag hade ändå en stark kärna i mig och visste att jag måste gå. det var inte lätt och det var en svår tid.
Det var mycket hot och barnet for illa. Mitt äldsta barn hade npf diagnos och det var tufft för oss alla. När hen förstod att vi skulle skiljas, hotade hen med att ta livet av sig och jag var förtvivlad. Hur skulle jag göra? mitt barn mådde dåligt men jag visste att ja skulle gå under om jag inte lämnade.
Det blev inte lätt. Det kom in andra droger in i makens liv och jag var tvungen att göra orosanmälan. Hot om våld och jag fick fly med barnen inna jag fick en bostad till oss. Det tog några år innan det lugnade sig och att jag kunde se framåt.
Eftersom jag var ensamförsötjare fick jag jobba hårt för oss och barnen som var i början på tonåren, fick de tyvärr en del egentid. Min äldsta hittade på en del dumheter och jag fick åka in med hen till sjukhus, då jag inte visste vad hen fått i sig. Jag gick ner i tid och var mer hemma och det lugnade ner sig.

Jag träffade mitt livs kärlek och efter en tid uppstod jätteproblem. Min nya sambo var intelektuell och hade noll koll på känslor för barn. de skulle inte höras, inte ha en åsikt och definitift inte ställa till besvär. Det var skitjobbigt för oss alla. det gick såklart inte och jag lämnade igen. Jag fick bo inneboende med barnen i ett hus tills jag fick tag på en egen bostad. Under dessa tonårsår och med allt som varot och med ena barnets diagnos blev det väldigt oroligt. Även mitt andra barn hamnade i fel kretsar och jag kämpade för att hålla ihop oss. Hämta. lämna, ringa andra föräldrar, föräldravandra, skolkontakter, kontakter mes socialtjänsten. samtidigt gick det utför för mina föräldrar som närmade sig pension.

John-Erik

Jösses vad jag blir tagen av denna historia..
Saknar ord..
Hoppas att du kommer över detta trauma. Jag har en liknande historia
med svårigheter som man aldrig glömmer.
Sitter kvar hela livet..

Kram vännen

//John

Mina tidigare inlägg tog all min ork och jag föll ner i ett mörkt hål. Det blev så starkt att läsa min egen berättelse. Just nu mår jag inte bra och ångesten har tagit ett rejält tag i mig. Jag behöver tid att vila och att bearbeta nu. Jag har druckit lite för att inte bli galen, men endast små mängder och inte mer än några öl per gång. Jag ska köpa in L-Glutamin och ska ta hjälp nu (igen).

Det kommer att bli bra. Lite dikeskörning, men jag ska på den rätta vägen...

John-Erik, visst är det så att vi bär med oss vår historia och glömmer gör vi inte, men vi måste ju vidare. Tack för ditt inlägg.