Ny här med egen tråd. Har dock läst många inlägg sedan jag hittade forumet för några veckor sedan.

Bestämde i tisdags morse att det får vara nog nu. Kände inte ens ett sug de första dagarna, ett par värktabletter mot huvudvärken bara. Efter att ha läst mångas berättelser förstod jag att lockelsen säkert kommer att dyka upp. I går längtade jag, men tack och lov infann sig aldrig tillfället.

Nu önskar jag lite pepp när suget sätter in. Har förstått att det finns många, många i samma situation som jag. Att det hjälper att läsa om andras erfarenheter och se responsen de får känns stort.

Hälsningar en lyckligt gift kvinna med ett bra jobb och flera fina (vuxna) barn. Så varför?

John-Erik

Det är helt ok att räkna 300 minus 45. Varför inte? Ska räkna likadant.. Du har ju kollen
ändå i huvudet ditt. Avgörande för ditt resultat har ju varit ditt agerande och att du tagit
tag i problemet som snart kanske inte är ett problem.. Din kropp har du ju givit nödvändig respit
från A. 255 dagar är fint vännen..
Vi kämpar på nu enligt egen metod.. Huvudsaken är att vi fyller kroppen med liv istället för A.
Tycker att du är duktig.. flera andra är också duktiga nu och kul att se dessa människor få ordning
på mycket i sina liv trots guppig väg..Gillar det jag ser och det känns oerhört mysigt att
vi kämpar tillsammans. Man kan alltid gå in här och läsa lite om man vill bli peppad..

Kram vännen

//John

Blir så glad av era peppande ord. Ja, jag mår riktigt bra nu. Så himla skönt att slippa kampen, åtminstone för tillfället. Njuter av tacksamhet för varje dag det nyktra livet rullar på. Eventuella svackor tar vi när de kommer.

Ta alltid ut glädje i förskott. Det värsta som kan hända är att du varit glad i onödan.

Kram på er alla kämpar ♡

Det är ju det som är det fina med forumet, det finns alltid någon eller några som inspirerar och ger igenkänning. Att ta rygg på någon och/eller peppa varandra har nog de flesta haft nytta av.

Du verkar beslutsam. Bra där. Önskar dig lycka till. ♡

Kära Vinäger,

Tack för kärleksfulla och eftertänksamma inlägg. Du skriver precis det jag tänker. Upplever att jag väljer bort alkoholsituationer så långt det bara går. Konstaterar att det fortfarande finns ( mestadels kvinnliga ) kompisar som vill se mej som en ‘partner in crime’ när det kommer till att gå ut och dricka vin. Det är svårt men nödvändigt att ducka då, men det gör jag. Väldigt få känner till min långa resa.

Tack för att du finns; du är ett rellt stöd för mej och det är skönt att ta rygg på dej !

? Nurture

Tack för fina ord, Nurture! ♡

Läste några gamla inlägg i min tråd och hittade bland annat detta. Lika aktuellt i dag, trots att det gått snart tio månader. Delvis redigerat.

Jag tänker att det är ett val att inte dricka. Jag FÅR om jag vill, men VÄLJER att avstå. För mig vore det enklast om alkohol aldrig mer skulle finnas i min närhet. Men det är klart att det inte fungerar att leva så. Det hänger alltså på mig, om jag väljer att dricka eller inte. Däremot undviker jag fortfarande tillgänglighet i den mån jag kan.

Min man vill inte att jag ska dricka alkohol, men han är alltid noga med att han inte bestämmer över någon annan, i alla lägen. Blir lite knepigt ibland.

Jag vill poängtera skillnaden på att ha problem och inte. Att ta ETT glas finns ju inte i åtminstone min värld - vad skulle vitsen vara utan rus? Och tvärtom för M, har han bestämt ett enda glas är det inget problem för honom att ta just ett.

Hittade flera äldre inlägg som visar att vissa saker vad gäller A aldrig ändras. De flesta visar dock på ett bra facit. Stärkande då man tvivlar trots förhållandevis lång nykter period.

...ja, då trillar jag dit igen. Tack och lov inget vansinnesdrickande hittills, men ändå. Tillräckligt! Dessutom är vodka inköpt den här gången, ingen bra investering (förutom för A-hjärnan, som tycker att det är perfekt, mycket procent i förhållande till restprodukten. Lätt att slänga, med andra ord).

Så ledsen och besviken. Först en helvit månad, sedan det ångestsfyllda återfallet. Sedan ytterligare fyra fräscha veckor innan A-tankarna kopplade bort allt sunt förnuft. Hallå, jag har ju inte ens behövt kämpa nu. Dagarna har rullat på och jag har känt mig hyfsat säker, ännu en gång bedrägligt säker visar det sig.

Får ta hjälp av min nykterhetsstatistik, annars bryter jag ihop. Har fortfarande omkring 260 vita dagar av ca 310. Kämpar för att känna stolthet över detta, men just nu är det tufft.

"Älska mig mest när jag förtjänar det minst för så behöver jag det bäst."

Kram på er alla kämpar ♡

Vodka är ingen bra idé. Tänk att jag går bredvid och håller min arm om dina axlar. Vi fixar detta. Vet ju att man aldrig mår så bra som när man är helnykter.

Styrkekramar ?

Önskar så att jag kunde säga för alltid, mitt självklara mål, men åtminstone för den här gången. Blev alldeles för stor mängd som vanligt, men gjorde inte bort mig för någon annan än mig själv.

Tack Nurture för stärkande ord, de bär jag garanterat med mig nu. ♡

Vet inte mer vad jag ska skriva, känner mig som alltid som en bluff. Jag mår ju så bra mellan "anfallen" och de senaste månaderna har jag inte ens behövt kämpa utan allt har gått så lätt utan A. Just nu vill jag iaf inte ha skiten.

Ta hand om er! ♡

Jag vill säga som Vinägermamman. Du är jättetuff. Hugg i och dra nu, vännen.

Styrkekramar ?

Ja är i samma situation som du. Varför gör vi så här mot oss själva? Vem har lärt oss att bete oss destruktivt? Skönt att det är över för dig, vet inte om jag kan säga detsamma?

Kram?

Ja, varför dricker vi?

Har ibland uttryckt att jag inte borde ha problem, inte borde ge andra råd, inte borde tycka till överhuvudtaget.

Jag som har det så bra, ett underbart äktenskap med en fantastisk man, som stöttar till hundra procent. Jag som har ett bra jobb som jag ofta uppskattas för, med ledaruppdrag som jag älskar, även om det är väl stressigt emellanåt. Jag som bor i ett stort hus som jag har rustat och inrett efter eget tycke och smak. Jag som tjänar hyfsat, liksom min man, som har det riktigt bra ekonomiskt. Jag som har en jättefamilj som visserligen förpliktigar en del, då de ofta vill umgås alla tillsammans, men som jag är så stolt och tacksam över, inte minst för att de väljer oss på ett jämställt sätt. Inget utnyttjande av oss som mamma, pappa, mor- och farföräldrar alls.

Vad mer kan man begära?

Så kommer vi till ämnet Alkohol. Ka-boom! Mitt förhållande till skiten skiljer sig inte ett dugg från de flesta andras här. Man kanske av ovanstående text kan få uppfattningen att jag sippar lite för mycket Amarone någon fredags- eller lördagskväll och att det ger mig skuldkänslor.

Fel, fel, fel, som käre Brasse i "Fem myror..." skulle ha sagt. Jag sippar inte, jag super. Sällan Amarone, då ren sprit mycket snabbare ger det rus jag vill åt. I övrigt spelar det ingen som helst roll vad jag dricker, ju högre procenthalt, desto bättre. Läser ibland om att andra endast dricker vin, att de inte gillar öl eller att whiskyn får stå orörd för att den inte är intressant. För mig är all alkohol hot stuff. Tyvärr!

Vid ett par tillfällen har jag skrivit om att jag har svårt att kategorisera mitt drickande. Jag åtnjuter gärna några glas vin eller öl efter en stressig dag, vilket oftast innebär alla vardagar. Jag dricker mig till rejäla minnesluckor emellanåt, särskilt under helger och semestrar. Jag har på senare tid klarat att vara nykter i flera veckor för att plötsligt och helt oplanerat gå in på Systemet och köpa vodka och annan sprit som jag halsar i mig innan jag hunnit hem. Jag fortsätter under en sådan period mitt destruktiva drickande redan vid sjutiden på morgonen och kan hålla på så under flera dygn. Jag har under åtminstone de senaste tio åren aldrig kunnat låta bli att dricka om tillgänglighet funnits.

Vad vill jag då säga med mitt utlämnande inlägg? Jo, att när beroendet väl tagit över är vi alla slavar under lasten. Ung som gammal, fattig som rik, chef som arbetare... Vi pratar om en beroendesjukdom som en del av oss druckit sig till. Inget vi borde skämmas över, men ofta gör vi det ändå. Ännu är ämnet lite förbjudet och därmed stigmatiserande.

Vill avsluta detta maratoninlägg med att inge hopp. Det går att sluta dricka, det finns massor av fantastiska människor här på forumet som visar att det faktiskt går. På riktigt. För vem som. Oavsett problematik. Jag är på väg, men ännu inte riktigt där jag vill vara. Men jag kämpar, precis som ni. ♡

Vad fint du beskrev det! Nu har jag ju varken man eller jobb som fungerar och tror att det är därför jag dricker... men det kanske bara är ett beroende som inte är kopplat till något speciellt.

Tack för din beskrivning?

John-Erik

Mycket tänkvärt inlägg. Bra åskådliggjort.
Hoppas att du fixar till det för dig på ett bra sätt..
Tack vännen!

/John

Det du skriver är så på pricken. Jag är där, jag har varit där och dina tankar är mina. Koketterar inte med Amaronesmuttande heller. Mitt nick är ’stänga av hjärnan’ och det är det jag gått in för ibland.

Jag har ingen alkohol hemma. Tror inte det skulle funka. Det enda jag inte får i mej i alkoholväg är söta grejer. Ju stramare desto bättre, men vem bryr sej.

För tillfället är konsumtionen låg och sporadisk men jag vet också vad det innebär att köpa bara nog för 2 dagar. För längre tids drickande än så skulle inte bli vackert och jag vill inte tillbaka dit.

Du är ett sånt stöd för mig. Tröst.

Styrkekramar ?

Lim

Håller med de övriga... Vad fint skrivet. Ärligheten.

Vem som helst kan hamna i alkoholberoende...... Och jag tror även att vem som helst kan ta sig ur det ❤

Kram!

Ja, varför dricker vi?

Skrev i mitt förra inlägg om att jag, med ett utåt sett lyckat liv, ibland känner att jag inte borde ha alkholproblem. Självklart är det som flera av er också kommenterat, vem som helst kan trilla dit. När jag läste igenom texten tänkte jag att det finns en historia till. Den som började långt långt innan det liv jag beskrivit ovan. Något inom mig ville berätta även den.

När jag föddes var jag svårt sjuk och tvingades tillbringa månader på sjukhus. På den tiden fick inte föräldrarna sova över på sjukhuset, som låg långt borta. Således blev jag lämnad långa perioder redan som spädbarn.

Jag blev friskförklarad, men det här med anknytning blev inte lättare. Vi flyttade väldigt mycket och jag hann aldrig rota mig någonstans innan det var dags att bryta upp. Har tidigare skrivit om min uppväxt, i vilken jag alltid kände mig fel. Eftersom vi flyttade runt halva Sverige var min dialekt aldrig rätt, hur mycket jag än ansträngde mig. En bagatell kanske någon tycker, men dalmål, skånska, värmländska och stockholmska togs emot med hån i "fel" landsända och min redan låga självkänsla gick i botten.

När jag var nyss fyllda tretton drack jag alkohol för första gången - och föll direkt för ruset. Äntligen vågade jag slappna av lite och våga mera. Jag blev kaxig och njöt i början av att stå i centrum. Dock var det inte i de bästa kretsarna jag umgicks och det gick utför på många sätt.

Festandet tog över alltmer. Skolgången avbröts under något år. Mina föräldrar mådde båda mycket psykiskt dåligt och orkade inte med sitt vuxenansvar. Fosterhem väntade långt borta, jag led under hela vistelsen där, även om jag blev inte på något sätt blev illa behandlad.

Hemma igen fortsatte det destruktiva livet. Jag hade lätt för att ha sex med snygga killar, fattade aldrig att det många gånger endast handlade om att få känna tillfällug värme och uppskattning. Efter en våldtäkt på främmande ort reste jag mig och låtsades som om inget hänt.

Alkoholen hade fortsatt en stor del i mitt liv. Fyra-fem gånger i veckan hade vi "fest". Självklart funkade det inte i längden. Till slut brakade jag ihop och efter ett självmordsförsök hamnade jag på barnpsyk. Där bodde jag några månader innan jag efter behandling lovade att försöka ta upp skolarbetet igen.

För att göra en lång historia lite kortare kan jag berätta att jag klarade skolan, gick ut högstadiet med riktigt bra betyg (en j-a tur att jag alltid haft lätt för att lära, åtminstone rena faktakunskaper...) Träffade en halvkriminell kille, blev gravid, lämnade honom efter ett par år av psykisk misshandel.

Där och då bestämde jag mig för att ta tag i mitt liv på allvar. Mitt lilla barn som skulle aldrig behöva uppleva en uppväxt liknande min. Jag träffade så småningom min nuvarande man och tror att han hade en stor inverkan på det faktum att jag lyckades "reparera" en del av min trasiga barndom.

Alkoholen då? Jag drack sparsamt under många år. Flera graviditeter hjälpte till. Så småningom införde vi vin och öl till maten på helgkvällarna. När det var fest märkte jag att jag oftast ville dricka lite mer än de andra. Under veckorna kom jag mer och mer att längta efter fredagen då vi äntligen skulle dricka.

Som tidigare framgått är jag högpresterande, älskar utmaningar och bekräftelser på att det jag gör är bra. Alla år med press och stress tog till slut ut sin rätt. I mitt fall tog den sig uttryck i att jag drabbades av svår panikångest. Denna har jag kämpat mot i alla år, visst är jag bättre, men inser att den nog alltid förblir min följeslagare på ett eller annat sätt. När ångesten slår till med full kraft är det lätt att hitta lindring i några glas. När berusningen tar udden av det värsta, och lugnet börjar sprida sig... Ja, det vet vi ju alla, det bedrägliga lugnet. När ruset klingar av är ångesten inte sällan dubbelt så svår att uthärda. Och så försöker vi lindra den igen och igen. På samma omöjliga sätt.

Det tog flera år innan jag började smygdricka. Från början endast på helgerna men till slut även på vardagarna. När jag första gången släppte på spärren jag haft att endast dricka på helger eller semestrar gick det fort utför, ruggigt fort. På bara några månader drack jag i princip varje dag, dock alltid i smyg. Jag drack på vardagarna och söp på helgerna. Till slut förstod jag att jag blivit beroende, fysiskt beroende.

Av en händelse hittade jag för drygt ett år sedan hit till forumet och har sedan dess kämpat för att bli nykter. Det går förvånansvärt bra i perioder, men plötsligt har jag haft känslan av att jag typ iakttagit mig själv då jag tagit återfall. Att jag inte själv har haft kontroll... Jag försöker att inte döma mig för hårt, även om besvikelsen är stor.

Tack till alla er som finns här för i första hand er själva, men också för mig och för alla andra. ♡ Jasmine, John, FinaLisa, Nurture och Lim, ett extra tack för respons på mitt förra inlägg. ♡ När jag tog ett återfall vid ett ytterst olämpligt tillfälle för drygt en månad sedan, försökte min visserligen mycket besvikne, men ändå stöttande make, trösta mig med orden "Tillsammans är vi varandra!" Jag tänker att de kanske passar även här bland all värme och omtanke som finns på forumet.

Ursäkta ännu ett maratoninlägg. Orden bara kom och de blev så här många...

Kram

... och blev tårögd. Vad kämpigt du har haft det! Och ändå (eller kanske just därför?) bryr du dig så mycket om oss här och andra i ditt liv. Fina, fina Vinäger, hoppas du har haft en bra helg. Kärlek?