En fylla mitt i veckan fick min sambo att se rött. Nu har han uttryckt sig klart och tydligt, drickandet måste få ett slut.
Inget mer drickande alls för mig med andra ord.
Men så fort han lämnade hemmet igår åkte vinflaskan och ölen fram som jag sparat.
Och idag planerar jag om ifall jag bara ska köpa 3,5or som jag kan dricka under veckan.

En röst säger nej, en annan röst säger ja.

Jag funderar och reflekterar hela tiden kring mitt beteende. Det handlar inte bara om konsumtion, det finns ju en anledning som jag måste arbeta med först.
Att "bara sluta" leder till annan destruktivitet.

Jag har tappat gnistan till livet.
Mitt liv var helt kaotiskt förra året, och jag tror inte att jag bearbetat detta än.
Jag har inget intresse av kontroll längre då sambon fixar allting.
Trots att jag uttryckt tydligt att jag vill ha mer kontroll på saker och ting så känner jag att han inte tillåter mig detta.

Att vara ensamstående som mamma var betydligt lättare.
Jag kontrollerade allting och jag kunde enbart ge mig själv skuld eller beröm.
På något vis drömmer jag om att vara ensam igen, drickandet var inte såhär hemskt då. Och jag hade mer lust till allt livet kunde erbjuda.

Samtidigt så är min sambo min bästa vän, och jag älskar honom så otroligt lätt och mycket.

Han har inte ens gett mig ett ultimatum.. Han sa bara rakt upp och ner att drickandet ska sluta.. Inget "annars".

Jag vet inte..

Jag saknar min gnista.
Utan A går jag som ett tomt eko.. Med A känner jag känslor, jag blir motiverad och effektiv.
Det är en förklaring, men ingen bortförklaring eller ett rättfärdigande.

Jag saknar mig själv, men nu står jag och stampar och undrar även vad som gick så fel att jag idag inte ens bryr mig om konsekvenser.
Jag kan riskera att bli av med barnen, hela familjen även.
Jag riskerar att bli av med jobbet om jag inte lägger på ett kol och jag riskerar att förlora mig själv ytterligare, även min hälsa.
Varför känner jag mig så likgiltig för detta? Detta är konsekvenser som borde avskräcka mig för alltid.

Jag är så trött..

Ursäkta för märklig text, behövde skriva av mig.

Hej.
Jag känner igen mig.
För mig är det också den där känslan av att inget spelar roll som får mig att dricka. Jag inser att jag har brutit med hela mitt liv för att jag måste pressa mig själv att hitta egen motivation i livet. Jag har varit i ett tioårigt äktenskap där min man tog hand om livslusten åt mig, så att jag kunde dricka bort mitt liv. Nu är jag ensam, och har klarat ett par månader nykter, med några katastrofala rakt-ner-avgrunden-kan-lika-gärna-dö-återfall.
Jag märker också, som du skriver, att andra destruktiva beteenden sätter igång så fort jag slutar dricka. Varför kan man inte bara koppla av lite i hjärnan och leva på???
Det låter som ett komplicerat förhållande med din sambo. Att han för dig inte blir motivation och vilja till att sluta dricka, bara skuld när du inte klarar.
Jag hoppas du hittar styrka att fortsätta kämpa, och det ska bli spännande att följa din resa.
<3