Hej !
Det här blir ett långt inlägg och syftet är en förhoppning om några råd från er med erfarenhet.
För 15 år sedan flyttade jag ihop med en alkoholist. Vi fick barn. Han var mestadels nykter första halvåret men sen barkade det iväg. Man kunde inte lämna honom ensam ens kortare stunder utan att han blev full. Det klassiska: smygdrack, gömde alkohol överallt, försvann en helg här och där. Men skötte alltid jobbet under veckorna.
Jag är ingen lugn och tålmodig person så jag flyttade efter ett par år.
Nu har mannen och jag en lång historia, vi träffades som tonåringar för 30 år sedan, drack lika mycket båda två, gick skilda vägar där jag blev nykter och han fortsatte dricka.
Valet att påbörja ett liv med honom igen beror helt enkelt på att han är mitt livs stora kärlek. På gott och ont.
Det är 10 år sedan jag flyttade ut. vi har haft ett av/på förhållande under tiden där hans drickande styrt när vi umgåtts.
För 3 år sedan valde jag att flytta tillbaka. Låter kanske helt galet men jag kom fram till att även en alkoholist är värd att älska och jag kommer aldrig att bli fri honom känslomässigt ändå.
Under de tre år vi varit sambo så har han genomgått en stor förändring.
Det går att lämna honom ensam utan att han blir full, faktiskt utan att han dricker alls. Han försvinner inte på någon fyllehelg utan har tagit en kväll hemma istället, händer kanske 1-2 ggr per halvår, ibland längre mellan gångerna. Han gömmer fortfarande sina ölburkar och smygdricker ett par folköl då och då men blir sällan onykter. Jag ser aldrig att han dricker, men han lägger tomburkarna synliga. Ett steg på väg ?
Både han och jag har diagnostiserats med ADHD på äldre dar ( inte de bästa förutsättningarna för ett lugnt liv men det fungerar på något vis*skratt)
Jag är rätt gränslös och har behov av att prata om allt, ifrågasätta och få svar. Han är tystlåten och vill helst att man låtsas som att alla ev problem inte finns.
Vi har fått till en någorlunda dialog där han åtminstone försöker uttrycka sina känslor och behov.
För egen del så har jag tydligt talat om hur hans drickande påverkar mitt mående, tillit, trygghet. Jag har också uttryckt ett krav på att han slutar smussla. Att han håller det han lovat.
Jag tror faktiskt att han också skulle må väldigt mycket bättre om han inte gjorde saker som han sen står och skäms för och har behov av att försöka dölja.
Mina funderingar kretsar mest runt rubriken i inlägget: hjälpa eller stjälpa.
Som yngre var han på ett par behandlingsrundor och erkänner sej själv som alkoholist. Han uttrycker skam över sina folköl, har tagit avstånd från sina dryckeskamrater. Men jag får ändå känslan av att han gör det mer för min skull, för att slippa diskussionerna än för att han egentligen vill vara nykter. Han har aldrig sagt att han själv tycker att drickandet är ett problem, det är vi runt omkring som har problem med det. Om jag inte hade satt gränser så skulle inte han behöva skämmas, iallafall inte lika mycket. Jag tror ni känner igen det här.
Den gräns jag satt är att det är nolltolerans mot all alkohol, även folkölen. Han säger själv att de fungerar som en trigger och han egentligen borde låta bli dem också så vi är väl ganska överens. Det är bara det att han inte slutar med dem. När det blir stressigt på jobbet, bilarna rasar så finns behovet kvar. Han har påbörjat medicinering för ADHD igen på eget bevåg, han ser själv att det börjar vara i riskzonen för en rejäl fylla.
Så tillbaka till mina funderingar, hjälpa eller stjälpa.... Om jag tänjer på gränsen om nolltolerans i det här läget där han tar eget ansvar att hantera en stor fallgrop, blir det problem längre fram ? Att drickandet eskalerar ? Eller kan man se det som ett tillfälligt stöd ? Är det överhuvudtaget ett stöd ?
Han vet mycket väl om att jag packar och flyttar om det går för långt, men trots det så kan/vill han inte vara utan folkölen längre perioder. Han underhåller sitt missbruk. Om man jämför med när vi bodde ihop förra vändan då han var full mest varje helg och borta ofta hela helger och smygsöp i garaget på veckorna så är det enorma framsteg att det är någon folköl här och där idag och en kvällsfylla här hemma någon gång i halvåret. Ursäktar jag hans missbruk om jag är nöjd med det han åstadkommit och inte kräver total nykterhet ? Kommer han att ge upp att jobba vidare på nykterheten om jag ställer för höga, orimliga krav innan han är mogen/villig att uppnå dem ? Kan det vara vettigt att sänka kraven tillfälligt så han kan uppfylla dem och må bra i det och kunna växa istället för att han misslyckas, skäms och spiralen vänder neråt istället ? Kan jag ens utgå ifrån att det har betydelse ?
Någon som har tankar, råd, synpunkter och vill dela med sej så vore jag jätteglad
Ha en härligt lördag// M