av mulletant

Försöker skapa en ny tråd. Min andra. Den första skapade jag för knappt ett år sedan efter att ha skrivt i andras trådar ett tag. Ska kolla om jag lyckades:) / mt

mulletant
sön, 2018-07-01 - 08:43

Läser frågan i ett inlägg: finns det några solskenshistorier här? Vi är väl ett fåtal på 'båda sidor' som kan passa in i en sådan benämning.... även om det ingalunda är solsken hela tiden och jämt. Mitt mantra har blivit möjligheten att ta makten i mitt/sitt eget liv. Jag har gjort det, min man har gjort det och tillsammans jobbar vi på i vårt gemensamma liv. Med varierande framgång men i önskan och vilja att respektera varandra som de vi är. Det är inte lätt alla dagar ?⛈? Men den goda viljan hos oss båda är avgörande och den bär.

Just idag firar min mullegubbe sin sexårsdag som nykter. För min del blev han nykter 1 maj samma år då han han vaknade från sin sista fylla. Kampen för ett fortsatt gemensamt liv började redan 6 december 2010 när jag vände tillbaka hem efter att - som jag då trodde - ha lämnat honom för alltid. Jag skulle inte ha kommit ihåg denna dagen, hans årsdag, om han inte själv fört det på tal igår. Nu, när jag blev påmind, känner jag i hjärtat att jag vill fira! Honom, mig och oss!

Vägen, vår livsväg, har varit lång och slingrig och inte utan motgångar. Även nu i nykterheten möter vi förstås utmaningar. Livsfrågorna, olikheterna, såren och ärren försvinner inte i och med valet att leva nyktert. Vi har alltid haft gåvan att kunna tala med varandra. Vi har båda mycket kunskap om relationer och på senare år har tolvstegsprogrammet tillfört en hållning, blivit en vägvisare, i våra liv. På sätt och vis har missbruket i och med att det förde oss till 12-stegen fördjupat vår relation och gett oss nya möjligheter.

Mina mest avgörande insikter hör ihop med medvetenheten om att jag är ett vuxet barn. Idag kan jag se hur jag som barn helt omedvetet lärde mig undvika, släta över, bortförklara, anpassa mina val till en verklighet jag varken förstod eller hade möjligheten att ta makten i eller över. Jag gjorde kraftfulla försök men de förde ju vare sig framåt eller bort från de destruktiva mönster jag var en del av och insnärjd i. Egentligen försökte jag bara hitta sätt att acceptera eller rättfärdiga det jag kanske ändå innerst kände att var fel... Alldeles nyligen kunde jag formulera hur en person har 'stulit' delar av mitt liv utan att någon vuxen i min närhet kunde skydda mig. Hur jag faktiskt som liten tillfälligt, i bästa välmening, fick bo hos välvilliga men 'tveksamma' släktingar. Hur jag som tonåring gavs utrymme till ett gränslöst liv. Såg de inte? Förstod de inte? Var det så det skulle vara på den tiden? Frågorna är många och kan aldrig få sina svar. Jag kan nu medan jag skriver tänka att de var maktlösa, var och en förälder på sitt sätt. Idag vill jag bara leva i försoning och framförallt förlåta mig själv för val jag gjort utan att kunna förstå att jag kunde handlat annorlunda.

Min forumberättelse är kanske en solskenshistoria i sällskap med några andra här. De flesta stiger av forumtåget när livet landat och lugnat sig, jag har kvar kontakten med flera så jag vet att vi finns. Jag läser här ofta och skriver ibland. Blir glad när jag möter nån 'gamling' som nyligen santorini. Adde och Berra var de första av de kvarvarande som gav mig hopp!

Livsresan är kantad av både storm, regn och hagel men idag överväger verkligen solen. Så innerligt tacksam att jag hittade detta forum då när det var som värst. Forumet som blev min livlina och gav mig hopp om förändring.

Till dig som läser önskar jag en härlig fortsättning på sommaren?
Ta hand om dig och kom ihåg att det är möjligt att ta makten i sitt eget liv / mt

miss lyckad
sön, 2018-07-01 - 10:24

Och djupa inlägg mulletant..Dom flesta av oss människor har varit med om svåra och jobbiga saker både som barn och vuxen..Själv vill jag prata om det svåra, men kanske inte det allra svåraste som kan vara för självutlämnande vissa gånger. Det finns vänner runtomkring mig som inte vill prata om jobbiga saker utan vill komma vidare..Jag tror att ju mer vi har ventilerat och förstått andra som gjort oss illa, eller accepterat händelsen, desto lättare kommer man vidare..Jag tror inte på meningslöst ältande, utan just accepterande och förlåtelse..Ibland känns detta omöjligt eftersom den som gjort oss illa kanske inte lever, eller väljer att inte prata om det..Då får vi ändå försöka acceptera händelsen och försöka förlåta om det går..Att leva och umgås med människor som vill varandra väl, utan fasader är läkande och hälsosamt..Tack för din/er historia, den ger hopp för många..Kram?

santorini
mån, 2018-07-02 - 09:22

Läste faktiskt också inlägget där ordet solskenshistoria nämndes. Och liksom du mulletant tänkte jag att det är lite tudelat. Man tänker sej såna som lyckats bli nyktra eller vars partner blivit nykter. Men inget kring det här med alkohol är idel solsken. Det är så mycket skam och skuld i botten ändå, så mycket bortslösat liv känns det som. Fast jag förstår vad som menas. Jag vill tro att vi är ganska många som funnit hjälpen i detta forum och lyckats. Precis som du säger mulletant så går man vidare sen och lämnar detta. När jag läser här ibland blir jag nedstämd över hur svårt många har det. Att det ska vara så svårt! Samtidigt blir jag också ödmjukt glad för att jag klarade det. Sex års nykterhet väger upp en hel del. Och ändå så kan man aldrig riktigt vara säker. Inte så att jag går och oroar mej för att börja dricka igen men jag vet också hur snabbt ett galet beslut kan fattas. Det är därför bra att läsa här ibland, för att inte glömma var man varit. Vem man är.
Jag brukar ju hänvisa till Per Holknekt som hade bara månader kvar innan han skulle fira sitt 10-års jubileum som nykter. Han hade låtit tillverka en guldpokal dagen till ära. Och så beslöt han sej för att han kunde dricka ett par glas vin en kväll och så gick det snabbt utför igen. Han berättar öppet i sin bok 1960-2014. Så det gäller att bestämma sej att aldrig dricka, no matter what.

mulletant
fre, 2018-07-20 - 19:53

medan mannen ägnar sig åt frivilligarbete med ungdomar på festival. Livet är lugnt. Så här efter mer än sex år av total nykterhet är det tydligt hur mycket annat i relationen vi hade att lära oss hantera. Olikheter i behov och önskemål som drunknade i problemet alkohol. Nu har vi en grund som är långt mer genuin än nånsin innan och de utmaningar som uppstår hanterar vi oftast utan dramatik. Det är underbart vilsamt. En djup tacksamhet känner jag mot detta forum som var min livlina så länge. Lika tacksam är jag för att vi fann tolvstegsprogrammet som idag är en del av vår vardag på lite olika sätt.
Våra barnbarn som stod i centrum då jag hittade hit - och började skriva i samband med mitt uppbrott - har blivit tonåringar och vuxna. Ett par nya har tillkommit? Också syskonbarn som är till glädje. Jag kan fundera hur det skulle sett ut om vi varit skilda, levt varsina liv. Hur skulle våra sammanhang varit idag? Det får vi aldrig veta och jag är tacksam för livet som det är. Tacksam inte minst mot mig själv, att jag hittade kraften och modet att gå och att jag hade modet att komma tillbaka för en, säger en chans till. Tacksam för att jag därefter orkade hålla taget och stå kvar i kravet på total nykterhet. Jag är övertygad om att det var en förutsättning för det liv vi lever idag. En liten bonus är att även i vårt alkoholdränkta samhälle kommer allt tätare mediainslag om ökad efterfrågan på alkoholfritt och allt fler har modet att gilla när jag lägger ut sånt på sociala medier. Då känner jag mig verkligen som en vinnare!
Till dig som läser önskar jag en skön fortsättning på sommaren! Ta vara på livet? / mt

mulletant
ons, 2018-08-01 - 14:51

har jag och andra ibland kallat denna plats för delande av tankar. Faktiskt så är ju missbruk, nykterhet, medberoende en del av livet och vardagen. Finns med under tiden livet pågår och växlar skeden. Häromdagen fick vi oväntat besök av ett barnbarn som tillbringat mycket tid hos oss sen blöjåldern. Nu en ung kvinna med ytterst bestämda åsikter och levnadsvanor. Allt i sund och god riktning om än rätt så radikal. Plötsligt, när hon åkt iväg hem till sitt, drabbades jag av sorg. Sorg och längtan efter förflydda dagar med lek och samvaro i barnets värld. Samtidigt fullt medveten om att allt är som det ska vara, ingalunda skulle jag önska att barnbarnen stannar i växt och utveckling... men ändå... en så egendomlig tomhet. Ganska direkt gick mina tankar till MM, monday morning som förlorat - förhoppningsvis tillfälligt och kortvarigt - sin dotter till en sekt med sekters kännetecken och metoder. Jag kände många känslor samtidigt; att barnbarnet är ute på livets väg som den ska vara, att min känsla är något som också har att göra med att livets gång, min min plats på livsstegen gör sig påmind, att allt det jag upplever här-och-nu-i -stunden är helt naturligt.... men ögonblicket när förlustens hugg träffar själen kanske är liknande. Kanske. Hur som helst så fylldes jag av en så stark medkänsla djupt i mitt hjärta. Smärtsamt men också delandets värme.
Känslan satt kvar flera timmar, sen bleknade den långsamt bort... efterlämnar, inte ett hål idag men ett stygn och ett ärr, en påminnelse om smärtan i allt jag, och alla vi andra ska lämna. En får vara tacksam när påminnelserna kommer på ett sätt som är naturligt i livets gång. Att förlora nära & kära till sekter, sprit, knark och annat demoniskt är ju inte jämförbart. Jag kan när som helst minnas tiden när jag inte kunde nå min man som förvandlats till någon jag inte kände igen... inte ens i våra djupaste gemensamma värderingar... fortfarande skrämmande att inse vart missbruk kan driva en människa.

Många generationer har kommit och lämnat forum under mina år här... Jag har fortsatt lämna livsavtryck. Det är bra för min sinnesro att formulera mina erfarenheter och det här är än så länge min hemmahamn för skrivande. Jag vet inte till vad jag skulle fly utan den kunskap tolvstegen och forum gett mig. Kanske drunkna i känslor utan att bli ren-och-fri av känslodoppet. Kanske till nåt drogande - det finns många fler alternativ än alkoholen.... Nu kan jag vara i min känsla i trygghet att det är som det ska vara, det känns och det kommer att gå över.

På fredag åker vi till Karlstad, till AAs och Alanons landsmöte, mitt sjunde. Där kommer jag högst sannolikt att möta människor jag mött varje år tidigare. Människor jag känner djup gemenskap med, människor jag gråtit med och skrattat. En del av dem har jag blivit mer personlig vän med men många har jag ingen kontakt med i andra sammanhang. Vi känner varandra från insidan, de traditionella frågorna om yrke, bostadsort och familj är oväsentliga och lyser med sin frånvaro. Så nära, så äkta, så läkande. Jag grät mig igenom mina, kanske fyra första landsmöten... många minns mina tårar och det är härligt att mötas nu, i ett efteråt där behovet att sörja inte är levande på samma sätt. Jag känner att jag försonats med så mycket och är innerligt tacksam för gemenskapen i Alanon som gett plats för det.

Nu låter jag hänförd... och jag är det. Jag förnuftiga, fyrkantiga människa med fötterna på jorden. Men min tacksamhet mot forum och tolvstegsgemenskapen är oändlig. Att få möta och bearbeta mina erfarenheter har gett mig redskap att ta makten i mitt liv. Tacksam ❤️?/ mt

mulletant
sön, 2018-08-19 - 04:34

Läser omkring här, förundras lite och blir varm i hjärtat över värmen som strömmar emot... alla omtankar som svävar omkring. Som det alltid är här inne. Så mycket gott det finns hos människor bara vi är öppna och tar emot. Är just nu inne i en tid där jag har möjlighet att mera aktivt gå in i 12-stegsarbetet och är så tacksam för det. Stegen har hjälpt mig så mycket i att bli mera mig själv. Och det betyder inte alls att jag skulle ha mindre utrymme för andra, men ärligare, mera uppriktigt.
Allt gott till dig som läser. Ta hand om dig! Och glöm aldrig att det är möjligt att ta makten i sitt eget liv / mt

FinaLisa
sön, 2018-08-19 - 06:36

Vilka fina inlägg du har i forumet.
Du märks att du har kommit långt med dig själv under din resa här i livet.

Så mycket värme och omtanke det finns i dig och som du sprider vidare.
Tack för det??

Kramar
???

mulletant
sön, 2018-08-19 - 08:09

Forumet har gett mig så mycket. Under lång tid var den här platsen min livlina. Så glad att det fortsätter som en plats där vi mänskor hjälper oss själva och varandra ? / mt

mulletant
fre, 2018-08-24 - 08:58

Att läsa väcker minnen....
Samtidigt som jag minns tankarna från tiden för 6-7-8 år sen då jag funderade på att lämna honom som fortfarande är min man.... så dök minnen upp från min första separation. Då tänkte jag länge och sen skilde jag mig och har aldrig ångrat mig. Men, tillbaka till den nuvarande. Så tydligt minns jag när jag kollade fastighetsmarknaden, ibland flera gånger om dan. Hur jag gick och tittade, planerade, tänkte strategiskt. Och till slut gick. Rätt ut i meterdjup snö, dvs jag tog bilen, men utan att ha nånting ordnat. Då var mitt glas fullt och droppen som fick det att rinna över skilde sig inte från alla droppar som genom år av missbruk fyllt det till brädden.
Men det att jag faktiskt gick blev ju (som ni som följt mig redan vet) det första steget i den förändring som ännu består. Mannen valde mig, nykterhet och att söka hjälp. I och med att han gick till AA kom jag till Alanon. Mitt tänkande, mina medberoendemönster ägnar jag fortfarande en stund varje dag och numera är det nästan alltid bara lustfyllt, en nyfikenhet på att utforska och upptäcka nya lager, bottnar, i mig själv.
Alla tankar om skuldkänslor känner jag så väl igen, även ’tänk om jag går och han blir nykter och hittar en annan’ - den tanken brottandes jag ofta med. Att läsa väcker minnen....
Många gånger, när han var grinig och missnöjd (i sitt fylleri) sa jag också att ’jag ger dig fri även om det smärtar mig, då kan du skaffa dig ett liv som du vill ha’ - men det ville han ju inte.
Dock, idag har vi ett bra liv. Inte utan svackor och stridigheter men så mycket sannare och ärligare. Långt mera frihet i tankar och handling för oss båda.
Vi kan alla ta makten i vårt liv, sådant det ser ut. Även ’våra’ alkoholister har den möjligheten. De väljer (också) själva.
Och ja, så bra med detta forum. Så många år min viloplats, trygghetsplats och livlina. Idag en plats för igenkänning och äkta samtal. Tack❤️

mulletant
ons, 2018-09-05 - 16:17

med santorini och MM i MMs tråd. Jag känner igen många missbrukarbeteenden hos mig själv och är tacksam för att ha klarat mig undan att fastna i nåt värre än smörgåsar, nötter och Gott & Blandat. Nötterna är kvar men måste begränsas. Borde kanske avslutas helt men det är ju praktisk nödföda när andra äter tårta. Som med annat missbruk är det i ensamhet och HALT-situationer det går överstyr. Hmmm... inte dumt att dela om det här där alla är drabbade, om än på olika sätt, av missbrukarbeteenden och missbrukets konsekvenser. För övrigt fick jag krama Stigsdotter och andra vänner för en vecka sen. Underbart?
Note to self: som du vet mt, det är möjligt att ta makten i sitt liv. Att välja. Göra mina val? / mt

mulletant
sön, 2018-09-23 - 18:51

för vänliga ord. Det värmer. Jag har inte kollat min egen tråd på länge, bara skrivit nåt enstaka inlägg i andras trådar. Jag vet inte, hur klok och nyanserad jag är, men jag har definitivt lärt mig mer om livet och om mig själv under de år jag skrivit här. Har hittat en plats där jag arbetar aktivt med Stegen och det tillför nya insikter. Att söka sitt sanna jag är som att skala en lök, nya lager ger nya insikter. Det paradoxala är att skalandet, som ju på ett sätt är att söndra sig själv, för djupare mot kärnan så söndrandet är samtidigt ett helande. Jag känner så starkt att ömsesidigheten är en väsentlig del i det som är verksamt, eller hjälpsamt, i stegarbetet. Jag tycker så om tanken som Olle Carlsson uttryckte om Katarina församling: här hjälper vi inte andra, här hjälper vi varandra. Det ställer människor jämlikt tillsammans. En ingång till samarbete där människans värdighet är i centrum.
Allt det bästa till dig aeromagnus och till andra som läser. Varje dag, varje stund och situation inrymmer möjligheten att välja, och att ta makten i sitt eget liv. Det enda liv du har makt över. / mt

mulletant
ons, 2018-10-24 - 15:11

jag hittade hit till Alkoholhjälpens forum. Då befann jag mig i ett osynligt inre kaos och levde i ett konstant sökande efter en lösning på mitt liv. Och på mannens alkoholmissbruk. Jag läste här flera gånger dagligen, och lika ofta kollade jag bostadsmarknaden i hopp om att hitta den perfekta lägenheten. De första jag hittade som gav mig hopp var Adde och Berra, två, som jag uppfattade, vuxna män som valt nykterhet. Även Fenix fanns med som en sökande och kämpande.
Det var en obeskrivlig lättnad att upptäcka en hel (forum)värld som beskrev det jag upplevde - från båda håll. Både anhöriga och missbrukare som gav ord åt min situation som jag upplevde den. Det tog ändå rätt länge innan jag började skriva. Nu, när jag minns tillbaka vet jag att min första förhoppning var att mannen skulle hitta hjälp och stöd här. Jag berättade och visade och han skrev även ett tag, ganska långt senare. Men jag började skriva och fick mycket respons, av olika slag. En del som kändes direkt rätt, annat jag förhöll mig tveksam till. Så bra det var för mig att få vrida och vända på mina tankegångar och övertygelser.
I slutet av året nådde jag min smärtpunkt och bröt upp - rakt ut i vintern och mörkret. Gick tillbaka och vår gemensamma resa mot ett nyktert liv började. Nånstans där bytte jag forum och startade den här tråden. Förresten var det då det här forumet, Det vidare livet, kom till på begäran från några av oss som var aktiva då. Vi sökte ett ’livsforum’ för vi bytte tankar om så mycket mer än beroende och medberoende. Just nu minns jag inte ens vad min första tråd hette.... jo, ’Att vara medberoende’ hette den.
Under flera år var forumet min livlina och min läroplats. Jag har lärt så mycket här, om medberoende, men minst lika mycket om beroendets grepp och den kamp och bedrift det är att göra sig fri. Från båda.
Så många människor jag fått möta och följa här. Människor som berört mitt hjärta av vilka en del blivit mina vänner som jag har kontakt med i andra sammanhang. En alldeles särskild sorts vänner, som vet mer om mig och mitt innersta än många av de människor som hör till det vardagliga umgänget. En del av umgänget försvann också i och med att vi valde bort alkoholen. En ganska smärtsam och förvirrande upplevelse som ännu ibland kan kännas av som en tagg i hjärtat. Vi som människor var inte värda mer än så...
Nu har jag lärt och fått så otroligt mycket styrka av tolvstegsprogrammet, inte minst av slagorden, så jag kan förhålla mig enligt ’Lev och låt leva’ till dem som väljer annorlunda än jag. Jag och vi har hittat andra vänner och gemenskaper där alkohol är en icke-fråga. Nyligen tillbringade vi tre dygn i samvaro med många människor. Mycket av både skratt och djupa samtal utan att det förekom en enda droppe alkohol. På hemvägen drack några vin på flygplatsen men ingen uppmärksammade varken det eller dem som valde annat,
Jag är så innerligt tacksam över livet idag. Kvar i samma hus med samma man men med många andra förändringar i livet. Allt, tror jag, till det bättre. Jag har forumet och de människor jag mött och delat liv med här att tacka för så mycket. Jag kan inte låta bli att nämna Carina, som nu finns här, men som jag tidigt hittade i bloggen för anhöriga & medberoende. Det var hon som gav mig bilden över vad jag har makt över - och inte. Den bilden gav mig så mycket styrka och uthållighet. Inte minst gav mig den mitt mantra, ’det är möjligt att ta makten över sitt eget liv’.

Jag skriver sällan här numera. Jag har nya gemenskaper och sammanhang både på nätet och i levande livet. Men jag tittar in och läser emellanåt och känner igen mina gamla polare Adde, Berra och santorini. En del av de nyare här är också mitt hjärta nära.
Med varmt Tack och önskan om allt gott till dig som läste ❤️??/ mt

Berra
tors, 2018-10-25 - 10:22

..och anser nog att du är en av de stora stöttepelare här på forumet.
Du betyder så mycket att kunna sätta ord på hur det är att vara anhörig.
Att känna vanmakten att inte kunna styra över den som dricker för mycket.
Men att du fortfarande har makten över att kunna styra över ditt liv.
Och när du ställer ultimatum så lägger du över ansvaret på den som dricker.

Tur att Mullegubben gjorde det rätta valet för er båda.

All kärlek till er båda två.

Berra

mulletant
sön, 2018-10-28 - 06:18

till en tråd i anhörigforumet i morse. Insåg att den belyser ett viktigt steg i mitt liv:
Har läst tråden medan jag dricker morgonkaffe. En tråd fylld med värdefulla erfarenheter för den som står mitt i kampen ’att stanna eller gå’ . En tråd om att leva i skuggan av en kär persons missbruk. För min egen del är det åtta år sen jag vara där. Jag lämnade, kom tillbaka och vi vi fick ett nytt, nyktert liv. Men det var inte färdigt med det. En bra början däremot. Vi började båda gå på tolvstegsmöten och där förstod jag småningom många mönster, alla sammanväxta rotttrådar, jag hade med mig från min barndom med en alkoholiserad far och djupt medberoende mor.
Jag har bearbetat mycket genom att skriva, en uttrycksform som passar mig. Nu har jag skaffat mig en sponsor i Alanon och det är alldeles underbart! En människa som känner igen mina erfarenheter - eller inte, men oavsett ser mig, lyssnar till mig och tar mig på allvar. För hon vet. Hon har gått, inte mina, inte samma, men så liknande vägar. På samma sätt som vi kan känna igen varandra här på forum men i levande livet.
Att skaffa en sponsor, att fråga och få ett ’ja’, att berätta det för mannnen - nu när vi lever ett bra liv i gemenskap.... det var ännu ett steg i att ta makten i mitt eget liv. Att välja mig själv och mina behov utanför vår gemenskap. Det kräver också en tillit från hans sida, det förstår och insåg jag. Och det har gått så bra.
Fick inspiration att skriva här om det efter att ha läst och delat er kamp och era tankar. Tack för det - det gav mig en input till att ’titta in i mig själv’ och göra en ’lägesposition’. Så tillfreds och så tacksam att jag fortfarande är i rörelse, i växande. Inåt mot mig själv.
Allt det bästa idag till dig medsyster! Jag önskar dig en skön söndag där du gör det bästa av den för ditt eget liv❤️? / mt

santorini
tis, 2018-10-30 - 14:45

Det är nog bra för forum att det finns några gamla stöttepelare som tittar in ibland. Jag kommenterar sällan fast man kanske borde stöda och hjälpa mer. Det här med beroende och nykterhet hör till de få saker jag känner att jag är expert på:). Man hade kanske hellre varit expert på nåt annat men så är det nu. Och du är väl expert på medberoende kan man säga och att jobba på det. Vi kan visa att det går att ta sej ur båda delar.
Ha det så gott i höstmörkret!