av Denhärgången

33 helnyktra dagar.
Bråkade med min pojkvän, skulle trösta mig med en folköl.... Krasch.
Jag tvivlar på mig själv och min förmåga att ha ett riktigt liv.
Känner mig mindre ensam när jag läser om alla er.
Dag 2 idag. Nu kämpar vi.

Denhärgången
mån, 2018-10-22 - 19:58

Två veckor sedan jag snubblade.
Besökt djupaste ångesthålen senaste dagarna. Ägnat mig åt alla möjliga knäppa destruktiva beteenden, men inte druckit.
Börjar känna av ordentligt sug, märker att hjärnan börjar trixa och förhandla - jag kan dricka bara när jag är själv, jag kan stänga av mobilen så jag inte gör nåt dumt, jag kan dricka bara några folköl mitt i natten för att jobba bättre, tjat tjat tjat tjat.
Imorgon möte igen, tänker att det blir en bra påminnelse om vad det är jag håller på med.

Denhärgången
ons, 2018-10-24 - 10:17

Allt känns enkelt när han finns. Det behöver inte gå ut på något mer än hans röst, hans fingrar, samtalet som motbevisar rymdens tomhet. Tänk om jag kan vara den jag blir när jag ser mig själv genom hans ögon.
Tre veckor nykter.
Snälla universum och allt som existerar, låt mig hålla i honom, ovanför ytan, hjälp mig att aldrig mer dra med honom ner.

Denhärgången
ons, 2018-10-31 - 19:57

Jag hade 30 dagar idag.
Jag dricker.
Jag dricker folköl, som att det är ursäktat, jag dricker utan värdighet. Jag är bara djur just nu, jag hoppas att jag aldrig förlåter mig själv.
Jag bråkar med den jag älskar. Hurra, jag har hittat min trigger. När människor upptäcker vem jag är lämnar dom, och annars ska jag så in helvete visa dom hur jävla dålig jag är. Inget som är bra är jag värd, inget inget inget inget.

Denhärgången
tors, 2018-11-01 - 11:32

Detta helvetes jävla kukliv.
Jag förlåter visst mig själv. Och studsar vidare. 8 folköl på 30 dagar är ändå bästa siffrorna jag haft. Det går ju åt rätt håll.
Jag behöver ju ta tag i att inte trassla till det så förbannat, jag behöver ju förstå varför jag hela tiden gör mig själv så jävla otröstlig att jag inte står ut. Hur gör man detta? Jag förstår ju att jag behöver hjälp med mitt liv men jag kan så verkligen inte se vart jag ska vända mig. A v g r u u u n d.
Tack för att ni har tittat in. Det där lilla betyder så sjukt mycket. Jag är inte osynlig.
Kram

Denhärgången
mån, 2018-11-05 - 21:18

I helgen var jag på en spelning, på en pub jag inte besökt på flera år. Det var som att kika in genom fönstret till ett tidigare liv, ett annat jag. Badade i minnen och skam, alla kvällar jag bara kastat bort i diset, alla tårarna och kaoset, hur kan det vara jag.
Det var under åren jag drack utåt, som en bomb. De senaste åren har jag druckit inåt, i tystnad, i långsam självförgörelse. Jag har suddat ut min person, nött ner all glädje, lärt mig leva på avstånd.
I helgen drack jag en alkoholfri öl och skämdes över alla tidigare versioner.
Jag blundade och lyssnade på musiken. Min kärlek höll om mig som en mur.

Denhärgången
tis, 2018-11-06 - 12:33

Idag läser jag på forumet och funderar över mitt beteende.
Jag mår bra över mitt beslut att leva nyktert och jag klarar det ganska bra. Jag saknar inte alkohol i min vardag alls, och jag kan hantera måttlig ångest på andra sätt.
Problemet är ju det där som händer. Jag har något i mig som slår till ibland, helt oväntat, och som känns så himla avlägset när det inte är här. Ibland kan jag känna det hända och avstyra, ibland blir jag bara knockad. Och då vill jag dö, ingenting spelar nån roll, och jag har inget annat sätt att hantera det än alkohol.
Jag har nog haft som plan att det där bara ska gå över. För jag förtränger och glömmer bort. Men jag har ju alltid haft det sådär. Jag har försökt med behandling men det finns inte riktigt nåt att göra.
Så, om jag öppnar ögonen och erkänner att dom där liksom attackerna finns och är en del av mitt liv, och jag vill lova mig själv att aldrig mer dricka, så måste ju lösningen vara att jag lär mig hantera det på andra sätt. Och om jag är ärlig så ser jag ju på det jag har skrivit här att när alkohol finns kommer jag välja det. Om jag liksom inte utvecklar nån helt oväntad superkraft.
Jag tänker att jag skulle behöva antabus för att helt enkelt ta bort alternativet. Tvinga mig själv att stå ut och lära mig hantera. Jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att jag inte kommer söka mig till vården eftersom jag är mamma.
Kan jag liksom hitta något sätt att låtsas antabus. Eller hitta något jag kan göra istället, en rutin. Nån som har tips?

Denhärgången
tors, 2018-11-08 - 14:22

Pressat mig till max igen för att få klart ett arbete, är så himla bra på det. Och alltid samma hål efteråt.
Förr i tiden skulle jag direkt köpt en låda, läst igenom mitt arbete med mitt ex, låtit honom och alkoholen övertyga mig om min storhet.
Nu kan jag liksom inte ens unna mig att vara lite glad. Det blir direkt bara tvivel på om jag gjort mitt bästa, hur jag ska jobba om det, alltid vidare. Och så är det liksom bara att sitta här själv och stå ut med det. Jaha.
Vissa stunder är det helt klart sugigare att vara nykter ensam än full tillsammans.

Tomen
fre, 2018-11-09 - 01:12

Låter som du nu är i en tuff situation, vet inte hur det är för dig. Men för mig är jag alltid som mest sårbar när jag pressat mig extra mycket med jobb. En slags eurforisk överlögsenhetskönsla tar över för att snabbt tas över av en ångest från helvetet. Så jag ska vara försiktig med att pressa mig till max, men är ju så förbaskat lött att säga . Svårare att leva upp till det. I synnerhet när man fått kura ihop i fosterställning efter 5 dagars drickande. Kämpa på ”denhärgången” du gör det riktigt bra.

Denhärgången
sön, 2018-11-11 - 14:08

Tårarna har börjat komma och det känns som att dom aldrig mer ska sluta. Jag tänker gråta hela världen.

Och knyttet sördje efteråt och tänkte
Jag var dum
När jag lät regn och mörker
Flytta in i mina rum

Denhärgången
mån, 2018-11-12 - 19:38

Det är som att jag först nu börjar förstå. Det är ett år sedan jag började försöka förändra, och tre månader sen jag på allvar fattade beslutet att vara helnykter. Nu kommer liksom allt ikapp, hur mycket jag förstört, hur mycket tid jag blivit av med, vad det gjort med min självkänsla att jag behandlat mitt liv så vårdslöst så länge. Jag tror att det här är en bra och nödvändig sorg. Jag känner liksom lukten av frid, som att det är en tunn gräns mellan det gamla och den jag vill vara, och jag ska sluta hålla tillbaka, snart, när jag gråtit klart.

Denhärgången
tis, 2018-11-13 - 18:12

Jag hörde någon berätta om ett av sina lägsta idag, om stunden han gått över gränsen för vad som är mänskligt värdigt att göra mot sin kropp, bara för att beroendehjärnan krävt det. Det gjorde mig så ledsen att jag fortfarande skakar inuti. Han mår bra nu men jag vill ändå vrida jorden tillbaka för att stoppa honom från att göra så mot sig själv. Snälla universum låt värmen vara störst.

Jasmine
ons, 2018-11-14 - 19:27

Det du skriver berör... och jag önskar att du hittar frid med nykterheten. Jag önskar detsamma för dig som för mig själv, att vi ska få ha ett bra liv. Tycker vi förtjänar det. Kram <3 <3

Jasmine
ons, 2018-11-14 - 19:27

Det du skriver berör... och jag önskar att du hittar frid med nykterheten. Jag önskar detsamma för dig som för mig själv, att vi ska få ha ett bra liv. Tycker vi förtjänar det. Kram <3 <3

Denhärgången
lör, 2018-11-17 - 20:52

Tack, vad fint att du läst. Det är så skönt att slippa kämpa ensam.

I helgen tänker jag på tacksamhet. På att allt jag gjort senaste året, oavsett hur det sett ut utifrån, oavsett hur ensam jag blivit, och trots allt jag förlorat, har fört mig hit. Jag är en nykter mamma. Det är helt sjukt vad litet allting annat blir i jämförelse. Liksom även om jag snubblar, jag är så tacksam att jag ser nu och väljer en annan väg.
Imorgon ska jag göra heldags utflykt med barnen. Jag förstår inte hur jag orkade göra såna saker bakfull. Eller värre, med vin i sportflaska hela dagen från frukost.
Jag lägger ganska mycket tid och energi på att hata mig för det, men just nu är jag bara tacksam för varje sekund som inte är det där. Ja, vi förtjänar det.

Denhärgången
tis, 2018-11-20 - 19:55

Alltså jag tror inte jag har haft en nykter jul sen jag var typ femton. Jo, och graviditeterna såklart. Men senaste åren har den främst varit flera dagar med tillfällen att dricka när som helst på dygnet, och slippa skämmas, för äntligen är alla lika väck som jag...
I år blir en trasslig jul, första sen skilsmässan är ett faktum, pussla ihop familjer, släta över konflikter, stå ut med allas besvikelse över att jag gav upp kärnfamiljsprojektet, blablabla. Jag bryr mig inte!
Jag hittar en iver jag inte känt sen jag var liten. Imorgon ska jag fullständigt spränga min lilla tvåa med gnistrande, glimmande pynt. Jag längtar så mycket efter julen att jag inte kan sitta stilla <3 <3 <3