Ända sedan i somras då jag drabbades av utomkvedshavandeskap så har min alkoholkonsumtion gått över styr och drabbat mina nära och kära.
Min relation till sambon är förstörd och han har nu bestämt sig för att lämna mig. Men han stannar året ut, för mina barns skull.
Relationen till mina barn har blivit drabbad av mitt drickande. Jag har tagit avstånd från dom.
Allt för att jag beskyller mig själv för det som hände i somras.
Jag och sambon hade då precis firat tre år tillsammans. Vi var på en kryssning över en helg. På söndagen när vi kom hem small det till i min mage. Det gjorde så förskräckligt ont. Jag trodde att det var förstoppning. Så jag bad sambon att dagen efter gå till apoteket och handla åt mig.
Trots laxerande medel och lite rådgivning från en kompis som är sjuksköterska så det gick inte över. 1177 sa på söndagen att jag skulle åka in till akuten. De samma sak på måndagen när jag pratade med dom efter att ha provat laxerande medel. Jag pratade med dom igen på tisdagen och bestämde mig då för att åka in till slut.
Jag låg på akuten i sju timmar och sedan kom en sjuksköterska fram till mig, där jag ligger på en brits i korridoren på den fulla akuten, och berättar att jag är gravid och ska till gynakuten. Jag inser då att något är helt fel.
Efter undersökning på gynakuten blir det fastställt att jag var gravid men hade drabbats av utomkvedshavandeskap och att min äggledare hade spruckit. Jag skulle behöva genomgå en akut operation.
Jag ringde min sambo och sa att jag är gravid och att han behöver komma dit.
Han kom när jag låg och väntade på operationen. Jag bara gråter och gråter och han kämpar med att ta hand om mig. Sonen, som var ensam hemma, ringer konstant och gråter för att han är ensam hemma. Sambon tar hand om alla samtal med sonen, och även min far som var orolig.
Allt jag kunde tänka på var hur min kropp bara hade förstört allt och allt som jag förlorade.
Efter operationen var jag förstörd. Men sen stängde jag av. Och så fortsatte det. Jag stängde av mina känslor. Tröck undan allt och började dricka mer och mer.
Allt för att jag beskyller mig själv för det som hände, trots att jag vet att jag inte hade kunnat göra något. Trots att jag vet att det händer ibland.
Men jag beskyller ändå mig själv. För det var min kropp som gjorde fel. Min kropp! Den är ju en del av mig.
Medan jag tryck undan mina känslor och tröstat mig med alkohol så har jag försummat de barn jag har och min sambo.
Och jag vet att jag har problem med alkoholen. Men jag vet inte hur jag ska kunna förlåta mig själv. Varken för det som hände eller hur jag kunnat vara så dum och låtit det gå så här långt...
Jag förväntar mig inte att någon har likadan erfarenhet, men jag hoppas att någon i alla fall kan ge mig någon form av tips.