Hej!
Idag skriver jag för första gången om mitt problem. Alkoholen. Har alltid tänkt att andra har svårt att hantera drickandet, inte jag. Som ung drack jag inte en droppe, det blev en del av min identitet. Men år av depressioner skilsmässa och ansvar för hem och barn har ökat suget. Suget kan bli en besatthet. Att försvinna bort från dom jobbiga tankarna, stressen och oron. Det kan gå veckor utan att jag dricker, men när jag dricker finns inget stopp. Sedan ett år tillbaka har det gått så långt att jag fått minnesförlust vid flera tillfällen.Dagen efter är ångesten enorm. Jag går igenom telefonen för att se om jag ringt och skrivit till folk. Jag har också gjort allt för att dölja drickandet. Gömt flaskor för att inte bli upptäckt. För att just slippa skammen.Ett par vänner har även kommenterat mitt drickandet. Som kvinna förutsätts man vara kontrollerad och skötsam, när det inte funkar är man hjälplös och tragisk. Att hålla mig från alkohol till vardags funkar. Men upplever att jag inte roas i sociala sammanhang utan alkoholen. När jag dricker vågar jag prata och slappna av. Men vill ändå sluta dricka, för detta går inte längre.
Tack för att ni läser detta