Hej alla kloka,

Jag behöver lite oberoende tankar kring min situation till min sambo som inatt kissade på sig på fyllan, vilket han inte gjort på två år men jag hoppades aldrig skulle hända igen..

För tre år sedan träffade jag min 35 åriga drömman via en dejtingsida, jag då 27 år. Vi båda kommer från längre förhållanden i grunden, högutbildade och han är högt uppsatt chef på ett mellanföretag. Innan han träffade mig hade han en destruktiv singelperiod innan mig med nya tjejer varje vecka, en dålig självkänsla och ett kortade förhållande med en vad han benämner ”psykopat” som han lämnade efter knappt två år. Kort in i vårt förhållande noterade jag att han någon gång i månaden drack väldigt mycket och snabbt, och kunde få baksmällor med minnesluckor, där han stängde av telefonen för ett halvt dygn framåt (eller att den laddade ur), han har kissat ner sig själv och sin soffa flertalet gånger har jag insett med tiden efter som.
Problemet är att jag var nykär och litade väl på alla fina ord om att det var en engångsgrej och att det var sista gången han blev så full etc etc.

Vi blev gravida efter 6 månader tillsammans, under graviditeten hände det igen, kommer hem mitt i natten efter en grabbhängskväll och däckar, har kissat på sig i soffan och hängt upp kallingar på tork, men inte tänkt på soffan. Det märker jag när jag vaknar på morgonen och sätter mig i den härligt blöta filten i soffan.

Jag ställer ultimatum att han måste söka hjälp. Han blir arg och menar på att han inte alls har ngn beroendeproblematik, att jag anklagar honom etc etc. vilket som, han började ändå träffa en beroendeterapeut i ett halvår, vilket var bra. När vår son föddes i maj 2017 slutade han gå, dels för att jag hade läst hans anteckningar därifrån (för att han vägrade prata med mig om hur det gick) och att han ansåg att han inte tyckte han behövde mer hjälp. Av anteckningarna framgick att han hade en ådra av beroende i blodet och erkände även tidigare otrohet mot tidigare flickvän.

Fine, jag försöker glömma..det går ett och ett halvt år och han klarar sig bra, dels pga föräldraledighet och att det då inte blir lika många ”middagar ute på stan”. Jag kämpar varje gång han ska ut och alkohol är inblandat med att acceptera att han kan ha kontroll över sig själv, är vuxen, är förälder och vet bättre osv. Han vaknar ibland upp för bakis för att vara ok att ta hand om ett småbarn, vilket jag kommenterar och han ber om ursäkt för (ibland)

Nu igår hände det igen, han kommer hem och pissar ner sig själv. Inser inte ens vad han gjort, menar att det inte är ngt problem och börjar slänga ur sig saker som att jag överreagerar, är dum i huvudet, totalt värdelös och tråkig som människa, att alla fel i vårt förhållande är mina och att han minsann inte har några problem alls med alkoholen. Att det är helt normalt att man inte hinner till toa ibland när man är full.

Jag har nu packat väskor och åkt till mina föräldrar med vår 1 1/2 årige son, sagt att han måste söka hjälp annars kan jag inte leva med honom. Han ligger bakis hemma i vårt hus och ångrar sig menar han, men jag har svårt att tro på det. Men hur många gånger ska man behöva lyssna på tomma ord?
Och min största fundering - överreagerar jag?

du överreagerar inte! Vad skulle du tänka om din bästa kompis berättade detta om sin man? Läs runt här så kommer du inse att förhållanden med en alkoholberoende ser ganska lika ut! Det ljugs, skulden vältras över på en själv, det händer gränslösa saker som får en att må dåligt! Förlåt i början av förhållandet följs inte av handling för att sedan landa i en axelryckning och att man själv överdriver! Tvivla inte på dig själv och dina känslor! Lider med dig! Kram

Ledsen uppgive…

Tack snälla för stödet.

Han har efter helgen sagt att han ska sluta dricka alkohol för att han mår dåligt av det, att det går ut över mig och hans son. Att han har svårt att se hur mycket han tål. Att han går med på att söka hjälp (även om han säger att ”det inte behövs, jag har redan bestämt mig för att jag inte ska dricka mer”).

Vilket också gör mig ledsen, att han går med på att söka hjälp för att JAG tycker det. Det ska ju komma av sig själv att man vill det och inser hur svårt det är att helt plötsligt sluta dricka alkohol (nu dricker vi inte speciellt ofta, men ett glas rödvin på fredagskvällen ibland, öl till spabadet ibland, alltid när han är på middagar etc etc.

Gör så ont att han tror på det att det ska gå lätt, även om motiven är bra och jag hoppas innerst inne att han menar vad han säger denna gång.

Det är ju när man får oönskade konsekvenser av drickandet. I ert fall har du ju räknat upp en del där ni båda mår dåligt. Det är jättebra att han vill ha hjälp, och att han redan gått hos terapeut. Läste på forumet att en person först slutade dricka för sin sambos skull som räknat upp problemen med alkohol. Efter hand tog han hennes orsaker till sina, om du förstår hur jag menar? Så kan man göra. I allt detta så är det lättare om ni ska fortsätta tillsammans att även du är vit. Det finns säkert olika sätt att se på det. Men jag ser alkohol som en drog, ett sinnesförändrande medel. Om man har droger hemma, om man sitter tillsammans med folk som tar droger, så är det mycket svårt att hålla sig ifrån i längden. Det är positivt att din man vill förändras. Släng över bollen till honom och fråga hur? Och om du ska lita på honom måste ni prata om och under och efter behandlingen. Det finns alltid hopp om förändring när vilja finns..Kram

Ledsen uppgive…

Tack för kloka ord och tankar..

Jag försöker tänka positivt att han ändå vill förändras. Och jag ser framför mig att sluta dricka när jag är med honom. Dricker inte så mycket eller ofta ändå, så för min del är det ingen stor uppoffring. Ser det som en självklarhet att tex inte dricka alkohol när vårt barn är med etc.

Problemet är att han inte vill eller orkar prata om det, och försöker jag ta upp detta att jag vill prata och vara med på tåget så blir han mest arg. Lever fortfarande i förnekelse till och från (ena sekunden är det ett problem men andra är det inte ett problem - med offferkofta, att det är jag som krävt detta osv.) trots att han nästa vecka ska träffa en expert och påbörja hjälp. Lever i tyst krig typ, känns som han sopar det under mattan och väntar ut detta, för mig är det inte ett bra sätt att gå igenom detta. Är svårt att komma fram och få honom att inse att detta är ett problem som vi båda måste jobba oss igenom tillsammans.

Men jag hoppas som du skriver att han med tiden kan göra det till sina anledningar att sluta dricka och inte det jag berättar för honom baserat på de konsekvenser jag upplever.