Hej vänner!
Har alltid druckit öl främst folköl vardag som helg,men alltid skött mitt jobb. Nu gick min flickvän bort i cancer efter 18 års förhållande och jag sjönk djupt ner i sorgen. Saken är den att vi var särbos i 10 år och brukade inte ha synpunkter nämnvärt på mitt drickande eftersom jag aldrig var "full". Nu har jag efter det träffat en ny kvinna som var snabb att påpeka att mina vanor inte är nåt hon accepterar. Hon är en fantastiskt fin tjej som jag inte ville smyga för och det blev mitt fall. Hon gjorde slut och sedan började jag hänga på krogen för att inte vara ensam,men det livet orkar jag inte med. Blir så dålig av att dricka så mycket starka drycker och är bekymrad av att min arbetsgivare ska sätta dit mig. För på Söndagen måste ja dricka för att kunna må bättre igen,och på jobbet ska det börjas med slumpvisa blåstester. Vill inte ha detta liv mer och har lovat min flickvän att lägga av några månader. Är det ett bra beslut eller borde jag sluta helt?

Edit: Glömde kommentera din flickväns bortgång, fruktansvärt. Jag kan inte föreställa mig hur det känns. Men försök att inte göra hennes bortgång till ditt fall, det hade hon säkerligen inte velat.

Har du testat att ”lägga ner” några månder tidigare?
För mig fungerade det inte över huvud taget. Tog bara dagar efter en vit period att vara på samma eller högre nivå av intag. Jag kunde inte hålla fast vid någon strategi och regler kring mitt drickande. Ibland kunde jag sätta lite regler men sen blev de oviktiga för ”jag hade ju koll nu” eller ”äh jag är väl inte värre än någon annan”. Så jag tror att man måste sätta upp väldigt strategiska regler (långsiktiga) och hålla sig till dem no matter what. Inga undantag, pauser, frikvällar, speciella tillfällen, bara idag. Jag kan inte det. Efter tre öl spelar regler ingen roll. Demonen vill ha bränsle.
Rannsaka dig själv och vänd in och ut på vad du klarar och vad du vill. Vad betyder kärleken kontra dövat sinne för dig? Om du hittar motivationen hos dig själv och inte slutar/drar ner för tjejjens skull, så har du en bättre chans. Om du ser det som att du gör det för att hon vill det kommer du förr eller senare att börja förakta henne. Det blir hennes ”fel” att du mår dåligt och att du inte kan få din ”medicin” (det är vad min folköl var). Min fru ville att jag slutade. Visst gjorde jag det delvis för hennes skulle, men jag tror inte att jag kommit så här långt om jag inte (just denna gång) slutade för min skull. Tittade ärligt på vad hon hade för skäl till att vilja att jag slutde och gjorde dem till mina egna. Jag fattade ju innerst inne att jag var fucked.
Så lys med med stora lyktan över hela din situation och se alla små hålor och skrymslen och hitta vad du själv tycker att du måste göra.
Att du skriver här är ett tecken på en process som börjat. Lycka till och skriv och läs. Vi är många med mycket gemensamt.

N.L

Tack för ditt svar...och tack för din omtanke..Jag tror att du har rätt att det är säkert lika bra att sluta helt..Men finns det någon hjälpande medicin mot den oro och ångest och även abstinens som fungerar? Har haft kortare uppehåll men mår inte bra då..nästan panikkänslor och dessutom sömnproblem. Hur var det för dig när du slutade ?

Kan du kontakta sjukvården? De kan antagligen erbjuda bäst hjälp på den vägen. Det finns flera trådar om mediciner här på forumet.
Jag hade ingen större fysisk abstinens. Men suget var svårt i början men kommer mer och mer sällan. Och nya aktiviteter, sysselsättning och bara ta mig igenom dagen var min fokus första tiden. Vanan är en stor bov också. Så många aktiviteter (även hemma) är förknippade med alkohol för mig.
Jag drack delvis för att jag lider av återkommande depressioner. Dock har dessa blivit bättre sedan jag slutade men inte försvunnit helt. Så psyket blir starkare med tiden. Om du har mkt oro och ångest kan även det vara bra att ta med en läkare då det finns bättre hjälp mot det än alkohol.
Jag har fått viss hjälp med medicin men har fått psykologhjälp i omgångar (fast inte av min husläkare, han föredrar medlcin...).

Män generellt har ju svårt att prata om depression och oro, det känns som svaghet. Gissar att det därför lätt självmedicineras med alkohol. Det var inte innan jag blev djupt deprimerad jag vågade prata om det. Min doktor sa dock att för honom är det som ett brutet ben, är man klen om man bryter benet? Ingen 100% liknelse, visst men det har olika orsaker och betyder inte att man är svag. Nu för tiden är jag ganska öppen med att jag har depressioner.

nydag2018

För mig var det också ett helvete till en början när man slutade. Ingenting var bra. Det gäller att ge det tid, hur mycket tid som behövs är nog högst individuellt men står man ut med den jobbiga tiden i början så kommer det vara så värt det i slutändan. För mig är det iaf så att mitt liv har fått en oerhört större kvalité nu när jag är nykter, tror att det gäller för alla som tar sig ur ett missbruk.

Finns dolda i missbruket Det är jobbiga känslor vi ofta jagar bort med olika stimuli och substanser. När vi tar bort substansen kommer känslorna fram som många gånger legat bortträngda länge..Inte konstigt att vi blir oroliga, spända, låga osv..Med tiden bearbetas känslorna och tankarna, om vi tex pratar med folk som förstår oss.Succesivt mår vi bättre och bättre. Vissa behöver mediciner för att orka med. Efter hand blir man sitt rätta jag, eller sitt nya jag. Vissa av oss har fått psykiska och/eller fysiska bestående men av missbruket. andra har klarat sig bättre. Men fått en mycket stor kunskap om sig själv och sitt beroende, om man håller sin nykterhet. Detta är vad jag har erfarit. Inte allas sanning. Läste att man inte kan förändra någonting i sitt beroende förrän man erkänner för sig själv att man är beroende. Låter rimligt för mig. Intressant läsning i denna tråd..Kram

Ditt inlägg i denna tråd, Rannsakan var det bästa jag läst på länge. Klockrent och ändå nytt för mig. Att sluta för någon annans skull och sedan ta skälen till att sluta till sina egna..Bravo???

N.L

Såklart kan jag gå till en Läkare för att förklara och erkänna att jag är alkoholberoende.Men problemet blir ett ännu större problem eftersom nuförtiden har läkare skyldighet att anmäla till transportstyrelsen att i mitt fall jag har körkort för bil. Jag kör aldrig onykter men känner ändå att det blir ett moment 22 om jag är för öppen med en läkare. Lagen är säkert bra i vissa fall men inte i mitt fall. Vill ju inte gräva en ännu djupare grop åt mig själv,vill bara ha hjälp utan att behöva ta nytt körkort igen med allt det innebär.Det är ju inte inom bilkörningen jag har problemet..kan handla mina öl utan bil och det gör jag och den får stå när jag inte är nykter eller är bakis. Så jobbigt att inte kunna söka vård utan att kanske få betala dyrt för det. Har en vän som medvetet körde rattfull för att bli tagen av polis för att få hjälp,och han åkte fast. Men tycker inte att det ska behöva vara så när man är skötsam på den punkten,måste väl kunna få hjälp ändå...Vet varken ut eller in ?

N.L

Ja du har helt rätt,jag har druckit mer eller mindre(dock bara folköl) varje dag..men det är en lite bedövning av hjärnan. Kan också vara utan om jag har något inplanerat som exempelvis en biofilm eller en måste bilkörning jag ska göra. Men i slutet på kvällen så lyckas jag ändå klämma in några öl bara för jag ska..fattar inte hur jag tänker...Precis som en vana som jag inte behöver...Är så trött på mig själv och hur jag tänker ibland..Kram till dig med...Styrka till dig

Du kanske kan söka för sömn och oros-problem, så kanske det löser sig med ev. mediciner eller samtalskontakt? Då har du ju börjat i rätt ände. Sjukvården är mer intresserad av att få människor att må bra och sluta självmedicinera med alkohol. Låter mycket bra att du förstått allvaret i ditt liv och situation. Även om allt känns jobbigt till en början, så går det att förändra sitt liv. Många gånger blir livet lättare efter hand när man slutar dricka. Det är trots allt ett nervgift vår hjärna blivit beroende av. Med skam och skuld som följeslagare..Kram på dig..

Säger som miss lyckad, be om medicin för sömnproblem eller medicin mot oro. Det är inga konstiga mediciner och skrivs ut till många människor. Jag fick det en period när jag mådde dåligt på grund av ett allvarligt sjukt barn. Tänk vad fint att du har en flickvän som stöttar dig i att sluta! Jag skulle vara överlycklig om jag var tillsammans med någon som ville att jag skulle sluta dricka, men jag är singel och då förväntas det att man "tar något glas vin" på dejter.

Kram till dig!

DetGårBättre

Det är lite lotto det där med att söka hjälp. Sverige är ett jävla U-land på så många punkter. Det är bestraffning rakt av och jag tror inte man vill ha ett fungerande samhälle. Många skulle vara utan jobb då. Landet kraschar.

Men många anmäls inte till transportstyrelsen. Jag är kanske en av de få lyckosamma bara. Vet dock en som blev det. Han ångrar att han inte blev tagen med rattonykterhet eftersom det hade varit mindre problematiskt när han skulle få tillbaka det. Men många inom vården är där för att hjälpa och inte stjälpa men lite av ett lotto är det.

N.L

Tack Jasmine..Har inte kvar flickvännen då det visade sig att hon förmodligen har större problem eller likvärdiga mina. Hon lider av depression sen 18 år tillbaka. Och jag känner att hon blev förälskad i mig som ett stöd för sig själv att slippa sin depression men verkligheten kom ikapp henne.Och samma blev det för mig när jag fick en chans att skjuta sorgen åt sidan och trodde att detta var lösningen.. men mina problem blev ju botade för stunden eftersom min flickvän sen 18 år dog för mig i somras,men sen kom min verklighet ikapp. Och det är så jobbigt..Tar gärna en middag med dig utan alkohol,skulle vara så skönt med någon som är på samma spår som mig., Många kramar till dig ...!