Sitter med tårar rinnande nedför kinderna.... klandrar mig själv.... tänker att om jag inte sagt si eller så, om jag varit mer tillmötesgående, att jag borde vara mer flexibel, att jag skulle accepterat mer.... ja jag vet inte allt.
Gått några år nu.... drickandet har alltid funnits där. Varje dag. Till en början en halv flaska vin.... lite mer på helgen eller om man varit på middag, men alltid en halv flaska vin hemma. Men med problemen och kraven på honom från jobb och privat....ökade drickandet. En oönskad graviditet med sitt ex från vad jag innerst inne tycker är en otrohet, men som han menar att vi bara dejtade och då inte exklusivt (jag har helt enkelt fått acceptera)
Drickandet blev till en hel flaska hemma tillsammans med vad han druckit på afterwork. Sedan 1,5 flaska tillsammans med en whisky och något drag på en joint...... Helgerna kom kokainet fram... eller andra lusthöjande droger. Han fick mig att ta.... magisk känsla! men dagen efter hemsk.... bråk skuldkänslor, äcklad av sexet.... hur man tappar all känsla över sin kropp och sinne.
Han får mig att ta fler gånger, men nu har jag slutat dricka.... även om jag bara tar ett eller två glas normalt sett och då bara nån gång ibland så blir jag rädd att se vad det gör med min älskade! Jag tar drogen endast för han vill.... för det här är de enda gångerna jag känner mig älskad på det sätt som han gjorde förr. Jag blir tillräcklig för honom. Han tvingar mig inte bokstavligen, det är inga hot, men det är psykiskt... han drar sig undan, blir kall, vill inte ta på mig blir irriterad, ignorerar mig..... jag blir ledsen, han blir arg och jag vet ingen annan väg än att ta den där skiten för att få känna hans kärlek. Han är min drog
Men jag inser snabbt att alla känslor är falska. Jag vägrar ta fler gånger... det är inte värt dagen efter och alla bråk, låg självkänsla. Jag suktar ju efter att få höra de fina orden när han är nykter, så som han sa dem när jag föll för honom, att han ska ta och se på mig på samma sätt som med drogen... jag vill känna äkta kärlek.
Han blir arg när jag säger att jag inte vill att det ska vara en dela av mitt liv, vårt liv..... Han säger att då vill han inte ha mig i sitt liv längre.Vi är inget utan drogen. Jag måste gå från jobbet den dagen.... jag går inte dit dagen efter heller, sen är det helg. Jag äter inte, jag lämnar inte ens soffan. Jag slutar svara på hans sms... Han blir orolig nu, han vet inte om jag kommer vara kvar när han kommer hem från sin jobbresa.
Men jag stannar. Av rädsla för vem jag är utan honom, att jag inte kommer kunna bli älskad av någon annan som han älskar mig.
Han kommer hem, jag bryter ihop, han skyller på alkoholen. Han älskar mig och drogen behöver inte vara en del av vårt liv.
Det tar dagar innan jag återhämtar mig. Jag vaknar om natten i panik. Han håller om mig och säger att allt ska bli bra, att vi är allt och att han inte älskat någon som han älskar mig.
Det blir helg igen, jag känner mig bättre och starkare. Jag ser hans drickande men tycker att det inte är så farligt. Sen kom drogen fram igen, jag gråter och ber honom att inte ta den... jag tar den inte men han sveper en dubbel dos.
För första gången på länge kan vi prata och han lyssnar på mig.....allt känns bra, han berättar att han är orolig för sitt drickande och att han inte kan se en dag utan att inte dricka. Men han har fått medicin... antabus. Han ska börja på måndag. Drogen gör honom mottaglig för det jag säger och jag gråter inte när vi pratar, vi skriver inte på varandra..... jag önskar och hoppas han menar allt han säger och att han försåt min oro... att jag älskar honom och vill bara att allt ska bli bra.
Innerst inne vet jag att det är en lögn... kanske inte att han inte vill och inte känner så som han säger, men han är inte stark nog att börja med medicinen. Måndag kommer och så fort klockan passerat 5 öppnas flaskan. Jag frågar försiktigt om han minns vad vi pratade om, det gör han minsann men ingen bestämmer över honom... han gör som han vill. och det gör han.... han dricker mängder och vänder ryggen till när vi ska sova. Jag försöker prata med honom, jag ber, jag försöker komma nära för jag känner mig så ensam och ovärd. "vi pratar i morgon" får jag till svar. Morgonen kommer.... klockan blir närmre 12 och jag går sönder inuti. Jag försöker starta konversationen, han exploderar.
Jag får höra att jag är ett monster, jag behöver hjälp, jag är galen och inte frisk. Jag är en bitch, ingen gillar mig.... alla han vet om tycker illa om mig. Han är en bra människa och folk gillar honom.
Något brister i mig och jag börjar packa mina saker (som så många gånger förr) Han inser att han gått över gränsen, han ber om förlåtelse, han var arg.
Jag stannar kvar.... små gnabb, jag känner mig osäker, kanske är det fel på mig? Jag går till en psykolog... hon säger att jag är stressad, mycket stressad. Förmodligen deprimerad. men ingen medicin i världen kommer göra mig lycklig säger hon, det är situationen jag är i som gör mig stressad och ledsen, gör att jag reagerar som jag gör och att det är inga konstiga känslor jag har. Hon säger att jag inte är mentalt sjuk... jag känner mig starkare igen.... JAG ÄR INTE SJUK ELLER KNÄPP. Jag börjar KGB.... helt ok, men sen tar ekonomin slut och jag har inte råd att gå längre.
Tiden går och han dricker och tar droger, jag gråter, jag säger att jag ska flytta. Han börjar kicka ut mig men någon stans börjar saker och ting bli bättre.
Tills den dag vi bestämmer oss för att verkligen sitta ner och prata... gå igenom allt, sak för sak, vad jag vill med livet, vad han vill, vad vi behöver förbättra.
Vi åker iväg till landet för att få lugn och ro. Han lovade inga droger.
Jag är nu så skör och på vakt hela tiden att jag hugger vid minsta lilla... tårarna är nära konstant och en så liten sak att han gå in med skor och går runt med leriga skor får mig att bita mig i kinden av ilska och upprördhet. Han frågar vad problemet är.... och där kommer tårarna när jag ska förklara. Han blir sur och biter tillbaka, men jag går iväg för att lugna ner mig. Jag städar upp smutsen och känner mig redo att försöka igen.... vi är ju här för att hitta tillbaka till varandra och för att vi ska prata ut.
Resten av dagen är bra, vi går ut och äter. Vi delar en flaska vin tillochmed och killen som äger stället bjuder på en shot. Jag tar halva min men sen får det räcka för min del.
Vi åker hem, allt är fantastik roligt och vi skrattar. Vi sätter oss vid bordet och han säger något som gör mig upprörd... jag minns inte vad med det var något om hur jag var som person. Jag blir lite ledsen och sårad... biter ihop och visar en sur utsida och han säger till mig att jag ska kanske ta min dator och hålla mig till mig själv. Jag håller med och går in i andra rummet, jag vill inte nappa på betet och börja bråka.
Jag ligger i andra rummet lugnt och stilla och tänker att jag är trött. Han sätter på musik, rolig musik, musik vi brukade dansa till och ha roligt till. Efter en stund kommer han in och ber mig komma ut till honom, att han försökt locka ut mig med musiken. Jag har redan förstått detta så jag följer med och vi har det roligt. Vi dansar, han öppnar sin 3e flaska vin. Jag blir trött, jag sätter mig ner mitt emot honom vid bordet. Han sjunger för mig och mimar till musiken... får mig att le men jag orkar inte med mer lek. Han ber mig hämta drogen, jag säger nej. Han fortsätter att dansa en stund men ber mig snart igen.... "kom igen då!" jag säger nej och han ber mig hämta till honom.
Jag frågar varför? "jag gör som jag vill", jag svarar att "ja det för du men varför? du lovade ju! Vi är här för att prata ut och se om vi kan vara tillsammans"
Han blir arg.... Jag är en psykopat som behöver hjälp, ingen gillar mig och allt där emellan. Jag går och lägger mig... han skriker efter mig att jag bara drar så fort det blir jobbigt att prata, att jag går för jag vet att han har rätt. jag blir ledsen, jag gråter, jag skriker tillbaka tror jag, ger honom hans förbannade drog och säger till honom att svepa allt...... jag går och lägger mig.
Jag vaknar några timmar senare. Musiken är av. Jag letar efter honom, undrar varför han inte kom till sängen.
Jag hittar honom i ett annat rum sovande. Jag väcker honom, frågar varför han inte kom till sängen; "för att det är fel på dig och jag vill inte vara nära dig" får jag till svar. Jag kontrar så kontrollerat jag kan att vi var ju här för att försöka och för att prata, vore det då inte lite good will att komma till sängen och iallafall försöka?
Han vägrar svara. Jag frågar igen och igen.... jag är så ledsen. Är jag sjuk? är det fel på mig? gillar ingen mig?
Han sätter sig upp och skriker, jag är en fitta, mentalt sjuk, ingen gillar mig, det är slut och vi har inget mer att prata om. Jag är nu så otroligt ledsen och lite rädd med det pekande fingret bara cm från mitt ansikte. Jag säger att då borde han kanske inte vara kvar här, Att jag kan köra honom till närmsta hotell. Han blir rasande och slänger mina saker omkring sig... jag ber honom vara försiktig och han hån skrattar "ska jag be om förlåtelse till väskan?!" han svär och fortsätter att säga vilken dålig människa jag är, att folk ljuger för mig, ingen gillar mig, att det är skönt att få bort mig ur hans liv. Han säger att han ska umgås med bra folk, folk jag tycker är dumma i huvudet, men det är mig det är fel på.... inte dem. Jag svarar att det ända jag sagt är att jag inte gillar dem och de gillar inte mig.
Det är sant, jag gillar dem verkligen inte... de har ljugit om saker jag sagt i förtroende, vridit på orden så att det låter illa, vridit på orden så att det är anklagande när jag själva verket uttryckt en oro eller sagt som exempel, de fixar droger till honom, de kommer med tröstande tips i form av påhejande om otrohet och vilket as jag är. De kommer som räddande änglar med mer vin och alkohol när han mår dåligt.
Har tar sina saker och åker.....han är full, men han kör. Han lämnar mig på landet utan bil.... det är två timmar till stan med bil. Jag är fast här med ingen att ringa.
Nu sitter jag här ensam, isolerad och lägger mina sista pengar på en taxiresa till stan i morgon. Ska sova hos en bekant jag knappt känner, men en av de få personerna jag känner här som inte är hans vän.... Jag mår skit, jag är rädd, jag ser på sociala medier att han är ute och festar med sina vänner..... han har inte ens svarat på det sms jag skickade och frågade om han är ok.
Jag försöker finna mod, att klara mig själv, att lämna. Jag vill inse att han vill inte bli räddad, han vill inte ändra sin livsstil... eller han kanske inte kan... jag vet inte... men jag försöker förstå och acceptera att det kommer inte hjälpa att jag ber och bönar, blir arg, skriker, gråter, försöker prata, är tyst, krama honom.... jag skadar bara mig själv.
Den personen jag älskar finns där inne och det är det som gör det svårt.... Jag önskar så att jag kan dra upp honom till ytan och att han ska hålla mig så där som bara han kan..... men hur? är det ens möjligt?
En del av mig undrar vad det är för människa som bara lämnar någon flera timmar iväg.... som inte ens kollar om jag är ok.
En annan del säger att jag får skylla mig själv.....
varför är det så svårt?!