Jag har precis hittat hit till forumet och hunnit läsa en hel del.

Jag och min man träffades för många år sen och har en 18-årig dotter som går sista året på gymnasiet.
Min man har alltid gillat att dricka och det har blivit värre med åren.
Han dricker som princip aldrig i veckorna, men på helgerna är det desto mer.
När vi är på landet kan det bli en del drickande och då allra mest när det bara är han och jag. Det är som att han behöver hålla masken när andra är med, men när det bara är jag är det OK att supa sig så full så att han sluddrar och inte kan gå rakt.
Han är ofta ledsen och gråter över vårt förhållande som inte är så kärleksfullt som han vill ha det. Jag har många gånger förklarat att det blir ännu sämre när han dricker, men han tycker att han mår så dåligt över det att han måste dricka.
Jag har vid ett flertal tillfällen pratat klarspråk och sagt att jag tycker att han har alkoholproblem och att han behöver söka hjälp om han inte kan hantera det själv.
Jag har också sagt att vi kan sluta att ha alkohol hemma. Jag dricker gärna ett glas vin, men det är inte viktigt för mig och jag kan gärna avstå helt om det är så att det underlättar för honom. Han säger att det inte behövs och att han ska ta det lugnare.

För två helger sen blev han jättefull på lördagsnatten.
Han väckte mig genom att spela hög musik och sen när jag kom upp och bad honom sänka så var han så full att jag knappt förstod vad han sa. Han var ledsen och grät och tyckte att vårt förhållande inte var bra. Vi pratade om det dagen därpå och han sa, som han brukar, att han skulle sluta dricka så mycket om jag tyckte att det var ett problem. Helgen efter åkte vi inte till landet. Jag sa att jag inte ville åka dit själv med honom efter vad som hänt sist och vi stannade i stan (där vi inte har massa alkohol hemma). Nu åkte vi i alla fall till landet själva den här helgen och har haft det supermysigt tillsammans fredakväll och hela lördagen. Sen vaknar jag igen natten till söndag av att han är full, sluddrar och raglar. Nu är han glad, för vi har ju haft det mysigt tillsammans. På morgonen räknade jag flaskorna och såg att han druckit nästan 2 flaskor vin (jag drack ett glas från den ena) och 9 mellanöl (4.2%). Jag räknade ut att det motsvarar nästan en 75:a starksprit och blev både förbannad och orolig. Jag konfronterade honom och han säger igen, vi måste hitta ett sätt att lösa det här. Jag sa att det egentligen är ganska enkelt. Antingen så kan han kontrollera sitt drickande och då får han sluta att dricka sig full om han vill fortsätta att vara tillsammans med mig. Eller också kan han inte det och då behöver han hjälp att sluta och jag stöttar honom gärna om han söker den hjälpen.
Vi har varit tillsammans länge, har en 18-årig dotter, landställe och rätt mycket annat som vi äger gemensamt, så det känns så jobbigt att ens behöva tänka på at bryta upp vårt hem.

Det här blev ett långt första inlägg - jag hade verkligen behov av att skriva av mig till några som kan förstå.

i mycket av det du skriver! Mitt ex skötte sitt jobb, drack sällan på veckorna, drack inte i jobbsammanhang, drack för det mesta lagom i sociala sammanhang! Men hemma med mig??? Blev jättefull minst en av helgdagarna, drack varje dag på semestern och storhelger likadant! Man blir i princip ensam om att ta konsekvenserna och ensam känner man sig! Tycker du gör rätt i att sätta gränser runt dig själv genom att inte åka till landet med din man! Att sätta gränser och hålla på dom är nog det bästa du kan göra! Börja gå din egen väg lite i taget! Hitta på saker du tycker om att göra på helgerna. Är han nykter kan han ju hänga på om inte välj bort honom och gör saker själv! Jobbigt för dig! Du är inte ensam som du säkert har sett här på forumet! Välkommen hit! Fortsätt skriv och läs här! Kram

Spinoza

med någon som förstår.
Vi hade ett rejält snack igår och har nu kommit överens om att vi tar en vit månad för att sen diskutera om det går att hitta en vettig balans.
Han frågade hur mycket jag tycker är OK att han dricker, men jag sa att jag inte vill vara den som bestämmer en exakt mängd. Jag vill bara att han inte ska bli full!
Han ser fortfarande inget problem med att han dricker - förutom att jag tycker det är ett problem, men har sagt att han är beredd att ändra sig för min skull.
Det är ju bara det att han sagt det förr men att det inte blivit någon förändring så jag känner att jag inte riktigt kan tro på det, vilket jag också har sagt till honom.

Tack för välkomnandet och en kram till dig också Nordäng67!

de kan ”dricka lagom” när de är på den nivån som din man är, som mitt ex är och många med dom när det gäller alkohol! Mitt ex var nykter under flera månader hösten 2016, jag njöt i fulla drag och vi hade det så mysigt! December kom och han tog EN öl på ett julbord och sen var det kört! Under januari kändes det som han drack igen det han inte hade druckit under hösten! Han söp mer än någonsin! Vill inte vara pessimistisk men ha lagom med förväntningar! Och som sagt börja tänk mer på dig själv, vad du behöver och vad du vill göra! Hitta på roliga saker med vänner och kanske få lite distans och perspektiv! Hoppas innerligt att allt går bra för er! <3

Spinoza

men vill ändå ge honom en rejäl chans när han säger att han vill.
Jag ska lyda dina råd och börja planera mer själv vad jag vill göra och tack för din omtanke!

Anonym 21523

Kan ni gå och prata med någon?
Det kan hjälpa
Lägg fram det som att de inte handlar om att han ska inse att han har problem ( de kommer komma fram i samtalen ändå )
Utan lägg fram det som en fin hjälp

Spinoza

om att vi borde göra det och har föreslagit det ett flertal gånger.
Men han vill inte och tycker att vi borde kunna lösa våra problem själva. Han ser ju inte samma sak som jag tycker jag ser, dvs att det handlar om hans alkoholproblem. Han tycker att det handlar om vår relation och att vi har andra problem att lösa. Han dricker för att han mår dåligt över när han inte tycker vi har det bra.
Nu blev det så tydligt för mig i helgen att det är en ursäkt för att dricka, eftersom han söp sig full även efter en helg när vi haft det väldigt bra tillsammans (tyckte han också). Så det som kanske tidigare var en strategi för att hantera att han mådde dåligt har nu gått över i ett missbruk. Det känns rätt hopplöst eftersom han själv inte tycker att han har några problem och det blir extra tydligt för mig när jag läser runt i alla inlägg här att förnekelsen är stor när man har ett missbruk.

Tack för din omtanke!

Anthraxia

"Vi har det dåligt så jag dricker" är egentligen bara ett annat sätt att säga "Det är ditt fel"

Och det är det inte, med mindre än att du knyter fast honom och tvingar honom att dricka.

Det är klassiskt alkoholist; det finns alltid en orsak, och orsaken är aaaaaldrig att de är just alkoholister...

Spinoza

är tuffa att ta till mig, men jag har börjat se över min ekonomi för att se vad det skulle innebära att sälja hus, säga upp lån och vad jag har kvar att leva ¨på som ensamstående. Jag har en helt OK lön, så det skulle absolut gå, men det blir ett liv utan landställe med allt vad det innebär...
Jag har tänkt rätt länge att jag vill vänta med att bryta upp hemmet tills dottern flyttar hemifrån. Men hon verkar inte ha så bråttom, så jag kanske får tänka om.

Hej, ursäkta att jag lägger mig i, men jag kommer från andra sidan och har problem med alkoholen. Jag försöker mitt bästa att lägga av, men det är svårt, väldigt svårt. Jag dricker när jag tycker min relation med min fru är skit, jag dricker även när jag tycker den är bra. Jag dricker även för att det regnar, eller för att solen skiner. Jag passar på att dricka när jag reser, eller när jag är hemma. Om det är foboll, eller hockey, eller om teven är trasig.

Det jag vill säga är att vi hittar alltid en ursäkt, och det är djävligt enkelt att skylla på något eller någon. Hoppas det löser sig med din man.

Kram

Spinoza

för att du "lägger dig i" och påminner mig om var ansvaret ligger!
Det är ju lätt att halka i skuldfällan och ta på sig ansvaret, men du har så rätt - det är hans ansvar och inte mitt.
Tack!

en annan Micke

Jag är på bägge sidorna i detta.
Jag levde i det du beskriver under många år, till sist gick det inte längre, jag var tvungen att ta mig ur, bära eller brista.

Det bar lite och brast lite, vår relation fortsatte men inte som ett par och inte på daglig basis.

Jag tycker också om att "ta ett glas" då och då i denna fortsatta relation, samtidigt som den andra fortsatt att kröka tills det inte går att dricka mer.
Det är en sida av problematiken för jag själv är ingen duvunge direkt, jag har ett annat problem med samma gift, jag dricker ofta, ibland varje dag.
"En öl efter jobbet" kan bli allt från 1 - 10 och ibland rullade det nån whisky också, i min ensamhet framför TV´n.
Jag hade ju haft det så stressigt på jobbet...mmmmmmmmm.

I går var vi på vårt första AA möte, vi gick dit tillsammans för nu har vi kommit att vårt drickande - även om det är på olika vis - leder åt samma håll, utför.
Jag presenterade mig med "Hej jag heter Micke, jag är inte alkoholist", gissa om att det drogs på munnar i lokalen, hade de hört den förut, jag säkert tusen ggr.
Men herregud, jag har inte druckit en droppe alkohol på tre månader, jag har huset fullt med vin/sprit utan att jag känner tvånget att ta något.
Jag har inte supit bort körkortet, suttit i fängelse, har eget hus och ett bra jobb. Inte fasen kan jag vara alkoholist?! Eller?
Kvällen gick fort och alla delade med sig av sina erfarenheter, en man som varit nykter och besökt AA i 30 år sa att detta var ett av hans bästa möten, för att vi hade kommit dit. Han sa att vi påbörjat en lång resa som vi inte visste vi skulle göra och som vi inte riktigt vet var den kommer landa.

Tankarna malde i mig i går kväll, i natt och hela dagen i dag, jag vill gå tillbaka, jag vill dela...
Jag tror att jag nästa onsdag kommer presentera mig med "Hej, jag heter Micke och jag är nog rädd att jag är alkoholist"
Varför denna ändring då? Allt ovan till trots, jag har väl ändå självinsikt och koll på mitt drickande?

Njaaaaa, har jag det?
Jag insåg i dag att jag faktiskt i vissa lägen gjort ett aktivt val att dricka i stället för annat.
Jag har försakat mitt (vuxna) barn som jag har på annan ort och som när jag varit på plats låtit bli att hälsa på för att i stället gå ut att ta "en öl" med jobbet.
Den insikten är ganska smärtsam, kan jag säga.

OJ, nu inser jag att jag förlorat mig själv i min egen situation och missat själva tråden, ursäkta mig.

Åter till ordningen :-)
Din skuld i det hela är enbart utifrån om du INTE reagerar.
DU ska INTE avgöra hur mycket HAN kan dricka, ena dagen kanske han kan dricka nästa inte.
Du ska tänka på dig själv, han tänker på sitt drickande, det är hans val, inte din skuld.

Om du vill ge honom (och kanske dig) en chans (till) ta med honom på ett AA-möte, där kan de plocka ner honom direkt och genomskåda hans lögner.
Efter det kan de också hjälpa honom att resa sig och bli en bättre man.

Vill han inte ge dig det så är han inte redo, då har han mentalt skiljt sig från dig och gift om sig med giftet.
Då kanske du ska göra som vi, skilj er men ge inte upp, ni kan fortsätta vara vänner utan alkohol och senare i livet komma i väg till AA.
HAN kommer att fortsätta sitt drickande oavsett om du är där eller inte, då är det bättre för dig att vara där på distans.

Lycka till :-)

Anhörig2

Jsg känner igen mig så i det du skriver. När jag blev medlem här trodde jag kanske att det bara var anhöriga till de som som däckar varje helg och aldrig kan sköta sitt jobb. Min man dricker inte ens varje helg men smyger med det och dricker särskilt när jag inte är hemma. Det har gått så långt att jag inte åker bort utan våra barn. Jag kan inte lita på att han tar mer ansvar för dem än sitt drickande. Och detta lovande att sluta gör mig helt knäckt. Kanske inte så mycket svar på ditt inlägg men ville visa att jag finns här och att vi är många i samma sits

Spinoza

att fortsätta hoppas när det ändå är bra för det mesta. På sitt sätt blir det svårare när jag som är en optimistisk natur (eller naiv?) efter en bra helg känner att NU ÄR DET LÖST och att så sen kastas tillbaka i den där hopplösa känslan när jag vaknar på natten, går upp på toaletten och han är jättefull.
Jag har sagt att jag går nästa gång det händer om han inte söker riktig hjälp, men han har sagt och verkar helt övertygad själv om det, att han ska ändra sitt beteende.
Jag känner mig tyvärr inte lika säker på det.
Ja visst är det skönt att hitta andra som förstår, även om det är sorgligt att det finns fler.

en annan Micke

...hur många gånger har du sagt att du ska gå om det inte blir bättre.
Har det blivit bättre?
Har du gått?

Varför hotar du honom med något du inte kan stå upp för?
Varför ljuger du för dig själv?
Varför ska han sluta om det bara är tomma hot?

Nej, du måste antingen börja vara ärlig mot dig själv och VÄRDESÄTTA dig själv, eller så får du vackert ge upp och fortsätta ditt medberoende in i hans och ert förhållandes död. Han kommer aldrig sluta kröka om du jamsar rundor med honom.
Älskar du honom (och dig själv) så sätter du stopp NU!!
Ställer inte han upp på det och du inte står upp för dig själv så drar han ner dig i dyn och dränker dig.
Hårt men så är det...

Jag tycker att du så snart du kan ska besöka ett AA-möte, du är välkommen dit som bekymrad anhörig.
Tala om för dem det du skrivit här, du kommer få stöttning och råd, stärkt av detta går du hem till maken.
DÄR SLÅR DU NÄVEN I BORDET och talar om för honom att nästa gång följer han med dig dit om han vill ge ert förhållande och sitt liv en chans, till.

Följer han inte med så har han gift om sig och tagit alkoholen till sin hustru, då är hon inte längre den älskarinnan du vill tro att han bara prasslar med då och då.

Stay Strong

Spinoza

att jag sagt det några gånger för mycket, även om jag blivit tydligare för var gång.
Men nu har jag en plan, vilket jag inte haft tidigare och jag tror att min man märker att jag nu menar allvar.
Jag har också pratat med två av mina närmaste vänner och berättat precis hur det är och det var också ett rejält kliv framåt för mig.
Det har varit nyttigt för mig att läsa här och inse hur allvarligt det verkligen är, jag har tidigare förminskat makens alkoholproblem eftersom det är så pass sällan.
Vi ska gå och prata med en parterapeut, vilket jag har velat länge men då inte maken. Men nu tycker han att det är OK och är engagerade i frågan. Det känns som ett stort steg framåt.

Tack för dina råd!

en annan Micke

Det ÄR ett stort steg, grattis.

Jag hoppas han gör detta för SIN skull och inte bara "ja jaaa vi gör väl det för du vill ju det".
Han måste vilja annars blir det pannkaka.

Lura in honom här vet ja, att läsa andras upplevelser är en stark upplevelse.
MEN du, säg inte att du är här och försök inte att "leta rätt" på honom här, inte förrän den dagen han själv berättar...

Stay Strong