10 dagar 20 timmar 23 minuter.
För ungefär två veckor sen så kom den där dagen som jag fruktat i flera år men ändå struntat i. Botten. Absolut botten.

Många nära missar då jag kommit undan en hårsmån från katastrof. Somnat på hallgolvet, gjort bort mig, blivit dumpad i en taxi av polare, nästan varit otrogen, haft minnesluckor, supit bort prylar. Ångest.

Så djävla självklart så här i efterhand. Alla tecken fanns ju där. Frun som gömt alkoholen hemma. Barnen som visat oro över mitt intag. Gång på gång satt tre öl som max för att sen vakna upp med näsan på ringklockan hemma och bli avklädd av frun (antagligen med den där oroliga blicken, men det såg ju inte jag). Ilskan från mig när hon påpekar att jag kör på för hårt. Kompisarna som tröstar med ”jag har inte uppfattat att du har problem. Två öl tack.”

Men som sagt där satt den. Inpräntningen i själen som säger att jag är inte den jag tror. Inte den där fantastiska killen/pappan/maken/kompisen, utan han där bakom, han med problem. Riktiga problem. Tung insikt. Ångest som aldrig vill släppa.

Har inte kommit till stadiet att dricka varje dag men den lär inte vara långt borta. Men har insett att enda chansen att klara av att begränsa mitt intag är om all alkohol i världen tar slut varje gång jag tagit tredje bärsen. Hållt mig hyggligt till 2-4 dagar i veckan. Nu hör det till saken att jag är grymt social och älskar människor, och det blir så mycket roligare med alkohol. Själv är inte lika kul men visst det händer. Jag har lidit av depression sedan många år och alkohol med vänner är enda stunden då allt känns precis som det ska vara. Att man är helt på rätt plats och allt är möjligt.

Har ingen som helst lust att skriva om vad som hände, men det var illa (om än inte olagligt). Hollywood-illa. Sånt man läst om och ryst, svensk radhusångest med blodpudding.

Dock har jag en enda chans att rätta till vad jag ställt till med. Jag tänker ta den. Är inte ens ett alternativ att börja dricka igen, då är det en helt annan typ av liv jag har framför mig.

Men ändå... kanske om något år igen...

10 dagar 20 timmar 41 minuter.

Grattis till tre månader. Var faktiskt lite orolig för dig och senast förra veckan var jag på väg att leta upp din tråd och fråga hur du har det. Så himla skön läsning. Skulle också gärna se en kort uppdatering här emellanåt. Det inspirerar. Kram

mellan mitt inlägg i juli och de senaste inläggen, och jag ville inte lämna det oförklarat för efterkommande.

Jag hade en väldigt stressig period på jobbet och när semestern kom så ville jag ner i varv fort. Eftersom jag inte (så läge jag minns) haft en nykter semester så blev jag oerhört frustrerad av situationen.
Men ganska snart märkte jag att alkoholen inte spelade någon roll. Jag kom ner i varv av att bara vara ledig också. Och jag orkade mer och rörde mig mer. Det var som sista utposten. Nu har jag varit utan A på middagar, fester, aw, midsommar (högtid) och slutligen när semestern blev minst lika bra utan så känner jag mig okej inför framtiden. Det är som en växel som slagit om där jag snarare tänker ”vad som än händer så dricker jag i alla fall inte, och det kan ingen ta ifrån mig”. Snarare än ”ajdå nu gick det åt helvete så nu måste jag dricka för att dämpa”.
Socialfobin förblir olöst. Det är jobbigt, men då får det väl vara så tills jag kommer på något bättre. Jag klarar av det men det kostar i energi, vilket jag har mer nu av i alla fall.

Ta hand om er!

Livet är nu

Ny på forumet idag. Känner igen en hel del i ditt inlägg ”Så kom och gick dagen”. Fick ångest av att läsa det. Ångest för att jag också har barn. Jag vill vara en bra förebild. Jag vill inte att de ska minnas tillbaka på mig som mamma som alltid drack massa vin på helgerna. Gråter...

Winna

Det är med uppskattning jag läser dina stöttande inlägg här på forumet.
Ta hand om dig och förstå från topp till tå vilken värdefull insats du gör.
Ja.
Det var bara det.
:)

Winna: tack det värmer. Men sanningen är att det hjälper mig med. Försöka komma med i alla fall något vettigt ibland som kanske hjälper någon, känns lite som botgöring.

Livet är nu: Jag tror inte att dina barns enda minne av dig kommer att vara att du drack vin. Du är för hård mot dig själv. All har brister och problem. Du gör säkert 100 bra grejjer för varje glas vin du dricker. Ganska bra ratio? Men jag råder dig att starta en egen tråd här och skriva mer om din situation och fler kommer att hitta den och peppa dig till en förändring. Det går att sluta dricka. Och barnen kommer aldrig att ge upp på dig heller, så hitta motivationen inom dig och våga ta steget.

Livet är nu

Jag försöker vara snäll mot mig själv, men det är svårt. Speciellt när det handlar om barnen så känner jag mig otillräcklig. Men du har rätt och dina ord värmer. Tack! ??
Skapade en egen tråd första dagen jag loggade in här. Har en som peppar mig där och det känns riktigt bra. Tyvärr vågar jag inte skriva så mycket detaljer. Är rädd att någon jag känner ska hitta mig här. Ganska löjligt och fegt kanske, men tar en bit i taget.

Går bra att klanka ner på mitt agerande här Anthraxia. Men jag anser personligen att du överreagerar. Och jag har inte utgått från någonting det var ju därför jag frågade! Att någon ifrågasätter saker man säger, hör inte direkt till ovanligherna i mitt liv. Jag är beredd att:

1: Agree to disagree.
2: Be admin radera mina inlägg i din tråd så att du kan känna att den är din igen.
3. Inte kommentera din tråd längre eller när du rekommenderar din lösning.

Se det som en utsträkt hand.

Avsikten var som sagt att kolla om du hade några andra syften än att bara rekommendera något du tycker fungerar bra. Men jag blir fundersam när någon rekommenderar en specifik substans så fort tillfälle ges. Nu har du iaf starkt reagerar på det och svarat på tal, så jag backar som sagt.

Ska vi släppa det då?

Jag älskar kontroll. Jag skulle vilja att världen var svartvit. Att det fanns bara rätt eller fel. Skulle vara så enkelt. Inga gråzoner, kanske, möjligen, det beror på.
Mitt intag av alkohol har blivit det enda område i mitt liv som jag känner att jag kan kontrollera. Det är bara upp till mig om jag dricker. Lite som en oas i en öken av kaos. Det är jobbigt men det finns bara dricka eller inte dricka. 1 eller 0. Och jag väljer. Allt annat i mitt liv påverkas av yttre omständigheter.
Ger ett visst lugn för mig att känna att det funns något jag kan kontrollera när det stormar. Tror det är mitt ankare.

Nu läste jag ditt första inlägg! WOW, säger bara respekt. Vilken skillnad på första och sista. Om jag får uttrycka mig i klartext så ser jag verkligen dig som en förebild. Du skriver så bra, du lindar inte in något utan rakt på sak. Känsliga dagar kanske "man" kan ta illa upp och kanske inte alltid det man egentligen vill läsa men som är sanningen. Samtidigt är du ödmjuk. Ditt nick är lite skrämmande men andas sån styrka! Det känns som ditt ankare aldrig kommer att dragga på botten igen!

Jag vet inte om jag har någon direkt ”järnvilja”. När jag valde det så skulle det mer representera vad jag vill ha och påminna mig om att det krävs.
Inser att mitt inlägg ovan kan läsas som att det är det enda jag kan kontrollera för att det är lätt. Jag menar snarare att det är det enda problemet jag har som jag har full kontroll över alla lösningar. Att jag inte är beroende av någon eller något annat. Jag och ingen annan äger både problemet och lösningen.
Tack för ditt svar pellis!

John-Erik

Håller med Pellis...
Vow... Du har en fin resa bakom dig..Tungt ibland .. självklart
men bra förebild att ta rygg på.

Bra jobbat IW

John