av tobbe.h

tobbe.h
sön, 2018-12-09 - 23:20

Jag blev intagen på tvång på Vuxenpsyk i våras efter att ha försökt avsluta mitt liv, men misslyckats. Hade då 1,7 promille i blodet. Blev registrerad på Soc och bannad av samhället men ingen hjälp. Sedan dess har jag fått ytterligare piller (campral, naltrexon, antabus) och sedan tidigare venlafaxin. Fick psykolog i januari. Har 2 barn, hög tjänst, underbar familj men orkar inte. Söker mig till alkohol så fort jag kan utan att någon lägger märke till det. Tjänsteresor, frun har kundevenemang, etc. Det finns där och det går inte att ge fan i det. Min självbild är att jag är jävligt duktig och uppskattad av alla, men det krävs 120% av mig för att hålla den nivån och det är fruktansvärt utmattande. Minsta snedsteg så faller allt. Jag får ingen kick av alkohol, utan en kick av att vara där på toppen av allt. Tar alkohol för att vara mänsklig, bli bakfull, slippa arbeta och sova. Det är för lätt att hitta alkohol och för enkel utväg att dricka. Det är en enkel utväg att supa till 1,7 promille igen, sätta mig i bilen och avsluta allt. Det är en jävligt dålig lösning, jag vet, men det är en jävligt dålig lösning att leva också. Om jag skulle berätta det här för min psykolog skulle hon anmäla mig till Soc igen. Berättar jag för min fru så lämnar hon mig. Berättar jag för mina vänner hör dom aldrig mer av sig. I slutet står man alltid själv med sina demoner, sin press och sitt mörker. Det känns som att jag håller fast mig i fingertopparna på utsidan av Kaknästornet med vänsterhanden och det var länge sedan jag gjorde det för mig själv eller någonting för mig själv. Vad jag än väljer kommer det att sluta illa. Ni pratar om att gå till Kommunens sluta dricka kliniker, till vårdcentralens psykologer, vårdcentral och läkare men det enda som händer är att du blir anmäld. Senaste gången hotade en läkare mig att kontakta Transportstyrelsen för att dra in mitt körkort. Soc har hotat mig att ta mina barn ifrån mig. Min fru säger att hon vill skiljas om det händer igen. Mina syskon har avsagt sig kontakten och tom tagit bort mig som vän på Facebook i skam. I slutet står man alltid själv. Om du kommit så långt ner som jag är så vet du. Försöker du be om hjälp blir det ännu jävligare och ännu fler brutna löften. Den enda vän som finns är sprit och att kunna glömma allt, om så för ett ögonblick. Mina barn blir myndiga om 7 respektive 11 år. Så länge måste jag finnas kvar. Sedan kan jag med gott samvete göra slut på mig själv och slippa det här. Jag ser fram mot det. Det är någonting fint.

Mamma83
sön, 2018-12-09 - 23:50

Jag känner igen mig i det du skriver. Högpresterande och "underbar och älskad av alla" var på en fest igår och värdinnan presenterar oss som "den perfekta familjen" jo, fast att mamman i familjen som är så jävla duktig och engegerad och har så bra jobb och utbildar sig, dricker (drack) för att orka är det ingen som vet. Utom maken...
Måste fråga, vill du sluta, alltså på riktigt? Jag vill inte, inte helt och hållet men försöker det ändå, för familjens och till viss del min egen skull. Men det är fan inte lätt...

IronWill
mån, 2018-12-10 - 08:53

Känner igen mig i det mesta du skriver högpresterande, familj, stress och press och depression. Jag har inte velat ta mitt liv men önskat att få dö ett antal gånger. Jag har kroniskt återkommande depressioner.

Men nu har jag varit nykter i 7 månader snart och kan dela med mig av en del erfarenheter som kanske på något sätt kan vara till hjälp.
Det är (i princip) ALLTID värt att leva. Ditt fängelse finns inte på riktigt, det skapas av din hjärna och dess tolkningar av världen. Om du är deprimerad så tolkar din hjärna allt som händer i ett negativt och hopplöst skimmer. Du kan heller inte se några utvägar. Alkoholen ger dig en kort respit men skadar dig mer över tid. Minskar din stresstålighet, gör dig skörare psykiskt och du blir tröttare. Inte konstigt att du hamnar där med allt det där?
Men du nämner att din fru skulle lämna dig om du berättar? Men hur skulle din fru och dina barn ta det om du dog? Antagligen 10.000 ggr värre. Att hon skulle lämna dig kan vara en produkt av din depression. Ni lovade varann mycket när ni gifte er, ta ut ett lån mot det löftet. Jag tror även att din fru mår bra om du gör det!
Men om du tänker så här, att om du vill dö på grund av pressen och stressen, kan du inte först testa att göra något åt det? Det är väl till exempel bättre art ta hjälp för depressionen, och berätta det på jobbet och få dra ner och ev få stöd av företagshälsan? Eller i drastiska fall säg upp dig! Du kommer att hitta ett nytt jobb. Din fru kan ta mer än du tror om hon älskar dig. Det är ingen manual jag försöker skriva. Men du måste nog få hjälp med depressionen först, sen ändra på saker. Inget mått av materiell lycka är värd det du går igenom. Dina barn mår betydligt bättre av en glad och harmonisk pappa än en Tesla som familjebil. Jag tycker något har gått fel i samhället eftersom vi är mer måna om vår fasad än vårt mående. Om dina vänner inte kan ta vad du går igenom är de inga riktiga vänner ändå. Men prova att prata med någon av dem, du kanske blir förvånad. Min åsikt och lärdom om mig själv är att livet handlar om relationer, inte prylar. Att vara med andra och ha en nivå av tillit så att man vågar visa brister. Team-psykologi har det som en bas. Att hålla murar uppe gör att man inte kommer vidare och är väldigt påfrestande. Nu när avsaknaden av alkohol gjort att jag har ett stadigare psyke så håller jag själv på att genomföra förändringar för att minska stress och press. Känner mig mer hoppfull än på länge. Du kan det med, jag lovar. Är det inte bättre att riskera att rasera delar av ett liv du ändå inte klarar av, än att inte leva? Skriv gärna mer, jag känner igen mog väldigt i din historia. Du är mån om att andra ska uppskatta dig, du är säkert hjälpsam och en team player. Men vem hjälper dig? Tror att det är hög tid att du riktar allt det inåt och tar hand om DIG. Ursäkta om det var rörigt, skrev kanske lite till mig själv också.
Kram

Rosette
mån, 2018-12-10 - 17:07

Just nu mår du fruktansvärt dåligt och det låter som du till och från har gjort det en tid. Du har försökt avsluta ditt liv, haft tankar på det och ut över det mycket ångest. Du känner till en hel del av den hjälp som finns och har inte fått det du behöver eller känt att det varit hjälpsamt. Du beskriver att du känner dig ensam, kanske även trängd och rådvill. Du valde att skriva här på forumet, kanske som ett sätt att testa något annat. Det är ett steg taget av dig. Stort tänker jag.

Du har hunnit få ett par svar här, du väcker omsorg när du berättar hur du har det och hur du mår. Vad tänker du kring de svar du fått?

Dina barn är det som driver dig nu, om inte för dig själv som du mår just nu vill du finnas för dem. Du kan se något fint som finns i ditt liv, trots att du mår som du gör, och det är omtänksamt att se till dom.

Oavsett vad det är för tankar du blir av med när du dricker, vad som smärtar, vad du varit med om så låter det som alkoholen bara löser något på väldigt kort sikt. Därefter kanske den ökar på ditt mående till det sämre. Du letar efter sätt att kanske få bli av med det litegrann och kanske hitta andra sätt när du har mycket ångest. Det hörs som sagt att du har försökt få hjälp och du nu känner det som att du inte fått den och du står ensam. Flera kan nog känna igen sig i detta, att vara ensam i det, och ofta när man mår som sämst är det svårt att se vad som skulle kunna vara hjälpsamt.

På ett sätt är vi alla ensamma i och med våra känslor, men det betyder inte att man är lämnad ensam när man själv jobbar sig igenom dem. Det gäller bara att tillslut hitta olika sätt och kanske personer som kan hjälpa en att gå igenom dem.

Bra att du berättar hur du mår och det hörs att du vill ha det annorlunda med alkoholen. Fortsätt gärna skriv och läs här, hoppas du hittar lite som blir hjälpsamt!

Varma hälsningar

Rosette

Alkoholhjälpen

Linlun
mån, 2018-12-10 - 22:43

Fast Jag är en kvinnlig version av allt det där. Hög tjänst, gift och barn, villa, social och glad jämt. Utåt. Men min man lider av mitt drickande och har hotat med separation. Mina barn växer upp med en alkoliserad mamma. Bakom dörrarna där ingen annan ser. Jag drack och gjorde dumt mot mig själv. Hamnade på akutpsyk med 1.7 promille. Anmäld till soc och nu skrivit in mig för frivillig antabus för att visa alla att det "är lugnt".
Jag tror att den bästa hjälpen man kan få är nog genom att tvingas bli nykter och under tiden man får antabus få hjälp med sina demoner av någon professionell. Så länge man dricker ser man ingen ljusning. Det är ju så alkoholen gör med en.. Men livet är ju egentligen så mkt mer än detta supande. Du klarar det! Vi klarar det!

Prissen
tis, 2018-12-11 - 07:08

Jag lovar. Blev inte tvingad till akutpsyk, men tog mig dit i samförstånd med min fru och pappa. Hade 1.8 men betedde mig så pass normalt att läkaren fattade att jag hade riktigt hög toleransnivå. Mår fysiskt illa när jag tänker på hur långt ner jag var. Min fru reste bort de första dagarna, ville inte att jag skulle vara med min 1,5 år gamla son förrän jag haft 0.00 ett antal dagar. Kommer hem, pappa bor hos mig men jag lyckas ändå smuggla in en flaska whiskey, hamnar över 2.0. Orkar inte mer, ger upp, säger vart flaskan är. Sedan en ångest från helvetet ett antal dagar.
Detta var absoluta botten. Jag ville inte ta mitt liv, men där och då hade jag gärna fått dö.
Jag visste att det fanns ett bättre liv, men orkade inte. Det var för lätt att supa ner sig och glömma för en stund.
Sedan började med Antabus vilket jag tidigare kämpat mot med alla dåliga ursäkter under månen. Men det funkar. Ja det är lite förödmjukande, men det funkar. Varit nykter sedan början på februari, ska köra året ut. Sen får vi se.
Vill egentligen bara säga - det går! Tråkigt/hårt/skamfullt i början, men du har allt att vinna. Hjärnan är en delikat sak, när du sakta börjar bli bättre så är livet riktigt fint! Kan jag så kan du.

Tomen
tis, 2018-12-11 - 11:05

Du är långt ifrån ensam. Har också ett sådant jobb och använder alkoholen till 50% för att speeda ner. Har flugit under radarn och klarat mig från vård och myndigheter. Men om du kikar på Kaknästornet så ser du många klösmärken från oss hör inne som också hängt där. Men, jag lovar att det går att förändra. Det är svårt att tro när det ör som jävligast. Men att du tagit dig in hit är jättebra. Håll liv i din tråd hör, hitta andra trådar . Läs och försök anpassa sidan till vad som passar dig. Då kommer du känna vilken boost man kan få härinne .