av mamma-julia

mamma-julia
tors, 2018-12-13 - 17:01

Hej alla! Jag har skrivit här tidigare om min rädsla och min svårighet att stå emot min sons krav och drickande. Han hade början till, eller lite, levercirros för två år sedan. Höll sig nykter ett år och började sedan igen. I somras fick vi åka till akuten för blödande magsår och han höll sig nykter ett tag. Sedan började han med folköl och tydligen blivit bjuden på starköl och Treo Comp av en "kompis" ganska ofta. Nu i helgen drack han två 75 cl spritflaskor själv och i måndags började han kräkas blod igen. Det blev ambulans till akuten med blåljus. Man tog prover och gjorde gastroskopi. Han fick 2 påsar blod och en massa olika sorters dropp. Gastroskopin visade sköra slemhinnor i magen men man kunde inte lokalisera varifrån han blödde den här gången. De såg även små bråck i matstrupen vilket håller på att skrämma livet ur mig. Det kommer sig ju av att hans lever inte fungerar som den ska. Han fick remiss till medicin mottagningen som ska ta över kontrollerna som han vägrade gå på tidigare. Och så blir det ny gastroskopi om 2 månader. Han är nyligen diagnostiserad med Aspberger och det förklarar mycket av hans beteende och hans reaktioner. Nu säger han att han verkligen förstår att han inte kan dricka mer, den här gången blev han ordentligt rädd. Men jag är så himla rädd för hur skadad levern egentligen är och livrädd för att bråcket ska blöda igen. Man blir ju så skrämd när de säger att det kan börja blöda i stort sett när som helst men man vet aldrig när. Men, om han håller sig ifrån alkohol helt så levern får återhämta sig och inte bli värre så kan det hända att han aldrig behöver få besvär av bråcket sa läkaren. Jag brukade stänga av min mobil på nätterna för att kunna sova, han har under många år ringt på nätterna om allt möjligt och det har hänt så mycket dramatik så därför stängde jag av den. Men nu vågar jag inte det och det känns som om jag aldrig mer ska kunna våga sova. Jag sliter som en slav varje dag och ändå blir det så här. Jag har sagt det förut, jag orkar inte längre. Men mitt samvete säger att jag måste för hans skull och att jag nu även måste vara tillgänglig dygnet runt för om något händer igen med det här så är det bara mig han har att vända sig till. Känns som om jag håller på att förlora förståndet snart, kan inte tänka på något annat. Söker bara lite tröst och kloka ord, gärna något lugnade här där folk förstår sådana här problem. Jag hoppas någon orkar svara mig, behöver något hopp att hålla mig fast vid så jag inte brakar ihop fullständigt.

MondayMorning
fre, 2018-12-14 - 12:31

Vill mest säga att jag såg ditt rop på hjälp...Det kommer här bara du har tålamod. Jag undrar vilken ålderspann din son är? Svara bara om du vill såklart. Har han hållit sig utan A sen i helgen? Förstår din oro. Kram

MM

MondayMorning
fre, 2018-12-14 - 12:26

Ville bara säga att jag läser det du skriver även om jag inte är från anhörigsidan. Tycker däremot att alla nya som söker hjälp och som skriver ska få ett svar. Det får du här. Hej Hej mamma-julia. Jag förstår att du inte har en lätt situation men jag tror att andra som är anhöriga kan detta bättre än mig. Så hoppas någon tar tag i tråden och att du får goda råd.

:)

mamma-julia
lör, 2018-12-15 - 04:26

Hej MondayMorning!
Såg ditt svar. Han har hållit sig från alkohol helt sedan vi kom hem från lasarettet i torsdags. Men hans psykiska tillstånd är inte bra. Han försöker äta regelbundet men får ångest av och till och säger att det känns konstigt i magen och han blir rädd och får kväljningar och är sedan livrädd att han ska kräkas. Han är så svår att prata med också p g a sin Aspberger och sin ångest, han kan vara väldigt hjälpsökande och rent av krävande samtidigt som jag känner mig avvisad för att jag råkar kontakta honom t ex mitt i en film eller något. Jag är på helspänn hela tiden, går inne med skor och jacka och mobilen i handen, kan knappt äta eller våga gå någonstans. Leverskadan har ju gjort att det bildats bråck i matstrupen och både han och jag är uppskrämda sedan tidigare av läkare som pratat om den åkomman och sagt att "om man bara hostar till så kan man falla ner död på en minut". Vet inte om det var för att avskräcka från alkohol eller vad. Är det så som han sa så kan man ju inte leva. Att varje sekund av tillvaron vara beredd på katastrof är inget liv. Jag orkar inte längre, ingenting känns meningsfullt och jag vet inte vad jag ska göra. Läkaren som vi träffade vid utskrivningen sa att det kan vara så att han aldrig behöver få några besvär av det här mer om han inte dricker och det har han sagt att han aldrig mer ska göra. Men sen ska han till medicin mottagningen och då blir det väl ultraljud på levern och vad ska man då få för chock, vet ju inte hur långt cirrosen har gått. Om man slutar dricka håller det sig som det är fick vi höra tidigare, men vet ju inte nu hur nedsatt leverfunktionen är. Känner ilska, sorg och frustration, känner mig otillräcklig och jag tycker inte det finns någon framtid längre. I 20 år har jag handskats med hans ångest, de sista 10 med den och hans drickande. Jag gör allt åt honom och för honom men allt verkar ju bara bli värre och värre. Orkar inte, vill inte, men känner att jag måste. De pratar om hjälp från kommunen men det har vi provat och det fungerar inte, dels är han inte så motiverad att få den och dels har t ex boendestödets personal varit så okunniga och osmidiga så det blev konflikter hela tiden. Vill bygga upp honom, vill att han ska må bra. Och jag vill få leva mitt liv, får jag det? Vågar jag det?

MondayMorning
lör, 2018-12-15 - 06:23

Det är klart att det går att få sitt liv tillbaks. Stödet ser olika ut beroende på vart man bor,
och vilken ålder man är i. Du kommer få goda råd och tips, stöd härinne. Ge inte upp bara. Skriv på.
Har du sett att Alkoholhjälpen har en träff för dels medberoende i Februari? Har du möjlighet att komma så får
du möta de på forumet som är grymma på denna del... medberoende och stöd. En del ska handla om just
medberoende och hur man hanterar det.

Tyvärr kan jag säga att det är många barn, ungdomar och vuxna unga som kämpar med samma problem som du gör fast
gentemot sina föräldrar. Det är verkligen fel att ta ansvar för sina föräldrar. Sina barn ger man ju aldrig upp.

Det känns som du behöver få RÄTT hjälp, något som fungerar för din son.
Man måste nog utgå ifrån hans diagnos trots allt och utgå ifrån det perspektivet.

Dricker han för att döva sin ångest? Medicinerar han mot sin Aspberger och ångest?

Där anser nog jag, dock ingen specialist på detta, men har druckit mig till sjukdomen alkoholism -
och fick då en utredning kring ADHD - Elevanse som medicin - och jag kan säga att min hjärna är
helt annorlunda nu när jag medicinerar.

Hur ser det ut för dig?

Ge inte upp, det finns fler härinne med liknande problematik. Tyvärr kan det ta tid att få respons - skriv på så kommer du hitta likasinnade.
Många härinne har kunskap som är bred.

Så fortsätt skriv.

Vi kan inte lösa dina problem men vi kan lyssna och läsa. Det kan vara gott nog ibland.

MondayMorning
lör, 2018-12-15 - 06:30

Du är inte otillräcklig - du är medmänniska och det kan kosta på att vara det.
Du är magisk som kämpar på fast du tycker att du går under. SÅ är det. Vi människor
är väldigt starka och vi klarar med än vi tror.

Rent spontant (dock brukar jag vara försiktig med råd kring psykisk ohälsa) känns det som
att grunden till alkoholen är ångesten och då måste man kanske börja där.
Vet ju dock inte om din son har fått hjälp med detta?

Och stöd med din egen styrka att orka med. Vad finns det för alternativ för dig där du bor?
Kan du be läkaren om hjälp?