Anneliten

Jag har levt med en beroendesjuk man i snart 7 år. Han har försökt vara nykter sedan 4 år tillbaka med varierande resultat. Vi gifte oss för 2 år sedan och skilde oss i somras efter ett rejält återfall. Han flyttade till en kvinna som accepterade hans missbruk. Efter några veckor var han djupt ångerfull och har sedan dess gjort allt för att bli frisk. Han har bytt jobb, lämnat sitt gamla liv och går i kbt. När vi började träffas igen i slutet på sommaren var vi vansinnigt nykära. Trodde inte det gick att uppleva det. Trots alla tvivel. Trots allt som hänt. Nu har han varit nykter igen i snart 5 månader och kämpar på. Men jag är ständigt rädd. Rädd för att bli sviken igen. Och den rädslan tär sönder mig. Jag vågar inte lita på någon. Mina två närmaste vänner har försvunnit efter mitt val att ta tillbaka honom. Och det känns nästan som ett ännu större svek. Just nu är vi särbos även om vi umgås nästan varje dag. Han vill flytta in igen. Men jag vågar inte. Mitt kontrollbehov är större än någonsin, men jag kämpar med att inte visa det. Är livrädd att falla tillbaka i gamla mönster som den trista kontrollerande övervakaren. Jag vet någonstans att jag måste vara beredd på ännu ett misslyckande. Han tycker att han gör allt rätt nu och förstår inte mig alls. Han blir sårad och arg när jag säger att jag inte är mogen att bo ihop än. Hjälp mig att tänka! Och hur 17 ska vi kommunicera kring det här?

Fortsätt jobba med dig själv och din tillit till dig själv.
Inte tilliten till honom,den kommer när han bevisat att han menar vad han säger.
Läs runt på forumet och ta till dig vad du kan göra för dig själv.

Du har ju "svikit" dig själv med att gå tillbaka till något du vet kan upprepas när som helst.
Det är nog ditt inre jag som skyddar dig med att vara rädd.
Det bör och ska du vara,även om delar av dig måste få vara frisk i relation till honom också.
Annars kan ni ju inte ha en relation om det är vad du innerst inne vill.

Så kolla under självhjälp,fokusera på dig själv och låt relationen bara ta en liten del av dig.
Inte allt som den kanske gör i nuläget.

Clara

Bara det faktum att han blir "sårad och arg" när du inte vill bo ihop, räcker för att du INTE ska bo med honom. Ingen är så lättsårad som en alkis.

Och att dina vänner försvunnit - det gjorde min bästa vän också. Jag trodde att vi var osams, men i efterhand har hon sagt att det handlade om att hon till slut inte stod ut längre med att se mig så kuvad och verklighetsfrånvänd. Nu förstår jag henne.

Angående kommunikationen - har ni testat familjerådgivningen? Det är väldigt mycket lättare att nå fram om en tredje person finns i rummet.

Kram och var snäll mot dig själv!
/Clara