av Systerplupp

Systerplupp
fre, 2018-12-28 - 21:50

Min vän erkände sitt alkoholmissbruk i somras. Hen sökte själv hjälp och fick antabus. Min vän och jag är även kollegor på jobbet och för några månader sedan upplevde jag och några andra kolleger att hen luktade alkohol. En kollega konfronterade hen och frågade om hen hade druckit och hen nekade starkt. Några veckor till gick och vi tyckte att det fortsatte att lukta om hen. Jag bestämde mig för att ta upp det med chefen (som redan tidigare var informerad om alkoholmissbruk, av hen själv). Fick jättebra respons av chefen och chefen bokade in ett möte med hen. Hen nekade fortfarande om att hen inte druckit någonting, hen menade att hen aldrig skulle våga det eftersom hen tog tabletter. För några veckor sedan fick vi ett samtal till jobbet som fick bägaren att rinna över. Jag och hen jobbar med barn och det var en förälder som ringde och berättade att hen hade luktat alkohol.
Vi berättade för hen att vi nu behövde kontakta chefen igen och hen nekade fortfarande men förstod varför vi behövde dra in chefen.
Denna gång kom chefen till oss och tog med hen som fick åka iväg och ta olika prover. Hen nekade fortfarande!

Idag ringde hen till mig och erkände att hen hade haft/har återfall. Hen har mailat chefen och berättat men vill inte att våra andra kolleger får reda på det. Hen kände sig misslyckad, som en dålig människa, fruktansvärd förälder, som en svikare. Hen känner inte att hen har något liv. Bara jobba och ha hand om barn och allt hemma. Jobba, hemmet, sova, jobba, hemmet, sova. En enda ond cirkel.

Hens sambo är inte precis den som hjälper att leva med med hens problematik. Hen mår verkligen skit och nu undrar jag bara....

• HUR KAN JAG STÖTTA HEN PÅ BÄSTA SÄTT?
• VAD KAN JAG SÄGA OCH VAD SKA JAG ABSOLUT INTE SÄGA?

Här någon något/några andra tips?

Är verkligen orolig ♡

Systerplupp
fre, 2018-12-28 - 21:50

Min vän erkände sitt alkoholmissbruk i somras. Hen sökte själv hjälp och fick antabus. Min vän och jag är även kollegor på jobbet och för några månader sedan upplevde jag och några andra kolleger att hen luktade alkohol. En kollega konfronterade hen och frågade om hen hade druckit och hen nekade starkt. Några veckor till gick och vi tyckte att det fortsatte att lukta om hen. Jag bestämde mig för att ta upp det med chefen (som redan tidigare var informerad om alkoholmissbruk, av hen själv). Fick jättebra respons av chefen och chefen bokade in ett möte med hen. Hen nekade fortfarande om att hen inte druckit någonting, hen menade att hen aldrig skulle våga det eftersom hen tog tabletter. För några veckor sedan fick vi ett samtal till jobbet som fick bägaren att rinna över. Jag och hen jobbar med barn och det var en förälder som ringde och berättade att hen hade luktat alkohol.
Vi berättade för hen att vi nu behövde kontakta chefen igen och hen nekade fortfarande men förstod varför vi behövde dra in chefen.
Denna gång kom chefen till oss och tog med hen som fick åka iväg och ta olika prover. Hen nekade fortfarande!

Idag ringde hen till mig och erkände att hen hade haft/har återfall. Hen har mailat chefen och berättat men vill inte att våra andra kolleger får reda på det. Hen kände sig misslyckad, som en dålig människa, fruktansvärd förälder, som en svikare. Hen känner inte att hen har något liv. Bara jobba och ha hand om barn och allt hemma. Jobba, hemmet, sova, jobba, hemmet, sova. En enda ond cirkel.

Hens sambo är inte precis den som hjälper att leva med med hens problematik. Hen mår verkligen skit och nu undrar jag bara....

• HUR KAN JAG STÖTTA HEN PÅ BÄSTA SÄTT?
• VAD KAN JAG SÄGA OCH VAD SKA JAG ABSOLUT INTE SÄGA?

Här någon något/några andra tips?

Är verkligen orolig ♡