av StrongWeak

StrongWeak
fre, 2019-01-04 - 00:38

Hej alla människor i kamp!

Helt ny på detta forum men har som så många andra, sneglat på trådar lite till och från genom åren. Egentligen vill jag inte skriva här men känner att jag behöver ett "bevis" på ett beslut som så lätt "glöms" bort. Jag är lite av den typen som inte riktigt erkänner att jag också kan falla offer för ett beroende. Alkoholens syfte för min del har varit för att öka motivationen. På den tiden när min hjärna var rätt så skarp (i alla fall vad jag inbillar mig) och jag hade många intresseområden så hjälpte alkoholen mig att gräva mig ner djupt i ämnen och bibehålla motivationen många många timmar i streck. 12-20 timmar var inga problem. Det fungerade, i några år eller så. Nu är alkoholen min bästa värsta vän och det enda den ger mig nu är trötthet, ångest, (social fobi har säkert sina rötter därifrån med) och sist men inte minst; 0 motivation.

Tror jag har klarat mig utan alkohol max 1 månad i streck de senaste 12 åren. Senaste åren så har det varit drickande i princip varje dag. Det konstiga är att man fortsätter dricka även om ruset som en gång fanns där inte kommer tillbaka hur mycket man än häver i sig. Min hjärna känns i princip oförändrad mot när jag är helt nykter. Jag blir bara trött och får svårt att prata, hålla balansen etc. Mitt "JAG" känns som när jag är nykter( Kanske inbillar mig här med ). Det skrämmer mig. Vet inte hur det är för er andra men det gör själva drickandet helt meningslöst...ÄNDÅ fortsätter jag :) Helt otroligt. Just nu används det väl mest för att döva känslor och ensamhet men det håller verkligen inte längre.

En sak som jag ofta läser om är hur ångesten utspelar sig för er andra dagen efter ert drickande och det kan jag verkligen inte känna igen mig i. En ångest över vad ni gjorde under gårdagens drickande. Skam över vad ni kan ha sagt eller gjort. För mig är det mer en ångest som baseras på något helt annat. Ärligt talat så vet jag inte var den kommer ifrån mer än att alkoholen är en betydande bidragande faktor. Jag dricker mest när jag är själv så jag kan liksom inte ha någon ångest över vad jag kan ha gjort i något sällskap. Med människor blir det oftast mindre alkohol. Förr kommer jag ihåg att alkoholen gav mig lite bättre självförtroende och gav mig mod att prata om saker som jag kanske inte skulle pratat om i nyktert tillstånd. Kunde dessutom prata på en ganska intellektuell nivå (kanske inbillar mig här med). Nu är det motsatsen. Känner på riktigt hur min förmåga att uttrycka mig blir sämre. Är det någon som känner igen sig? Vet att jag skriver väldigt osammanhängande men vad gör väl det.

Summa sumarium; nu är det finito med alkoholen. Dags för ett nytt liv! Hoppa på tåget vetja :)
PS: nikotinet slutar jag med så fort kontrollen är åter, eller i alla fall illusionen av kontroll är åter

IronWill
mån, 2019-01-07 - 19:12

Du kanske missat det men det diskuteras även den typ av ångest som man får av alkohol utan att ha gjort något speciellt. Jag kunde sitta hemma och se på film och dricka öl för att sedan vakna med ågren dagen efter. Utan annan anledning än att alkoholen påverkar psyket.
Du kanske har jobbat upp en tolerans och får mer av de negativa sidorna av alkoholen utan att känna de ”positiva”? Oavsett beroende eller inte så är vanan oerhört stark. Du är van att vara påverkad och van att dricka kontinuerligt och det gör det ju lätt att fortsätta även om vissa effekter gått förlorade. Angående intellektet...tja, jag vet inte om det var så mycket smart man pratade om på fyllan oavsett min notmala intelligens. Jag krökade ju ofta för att slippa hålla på och tänka hela tiden så jag välkomnade nog att bli ”dummare”.
Hur som helst ett bra beslut!

Aliceiunderlandet
mån, 2019-01-07 - 20:18

Hej!
Den första jag verkligen kan relatera till här. Allt, precis allt här ovan stämmer in på mig. Jag kunde använda alkohol när jag pluggade för att ta mig igenom en bok (och minnas allt) på några timmar och när jag skulle skriva uppsats, för att jag kände det gav mig mer djup och kreativitet. Fick höga betyg. När jag behövde göra något jobbigt som krävde mycket och länge - alkohol. Sedan dess gör alkohol mig mest trött, sällan jag känner något alls av ruset, behåller medvetande men förlorar viss reaktionsförmåga. Inget pinsamt, är ju alltid sjölv.

Är så trött på detta och försökt sluta, men börjar bli rädd för jag får sådan enorm ångest och trötthet och jag känner hur det gör ont i hjärnan utan alkohol. Det är som att det dunkar och jag känner mig yr. Jag får också känningar av social fobi och fått panikångestattacker. Det är alltså yrseln och ångesten som gör att jag inte vågat ta det hela vägen. Har inte blivit bättre efter 10 dagar och mer har jag inte orkat.

Skriv gärna om du har tips på hur du hanterat detta om du har några pch LYCKA till!

Majaester
ons, 2019-01-09 - 07:26

När jag läser kommentaren ”hej alla människor i kamp” skulle jag kunna tro att det var jag själv som skrivit texten... Att dricka för att hitta motivation är något som jag gjort, att dricka i min ensamhet är något som jag gjort. Under 2018 hade jag inte många alkoholfria dagar och jobbade ofta hemma för att kunna börja dagen med en-2 öl o få inspiration till dagens texter o det arbete som skulle utföras. Men klockan 14-15 var jag ofta för full för att fortsätta jobba så då var det bara att stänga ner o ljuga för kollegor att det var fint väder o jag går ut o går o en massa andra lögner.
Det där sköna ruset infann sig bara i början och det har sakteligen klingat av. Det senaste blev det bara ett måste att dricka. Tänk så mycket bra dagar jag har slängt åt sidan för att jag varit för full eller för bakfull för att orka göra något.
Styrkekramar till alla!