av Femina

Hej alla!
Jag är tillbaka. Jag har varit nykter i två dagar. Detta ska bli den tredje. I tisdags gick jag på mitt första AA-möte. Jag var så tveksam in i det sista. Men sen beslutade jag mig i sista stund för att åka. Vilken tur att jag gjorde det. Det var väl ca 12-15 personer där och alla såg helt normala ut. Man skulle aldrig kunna tro att någon utav dessa män/kvinnor haft problem med alkohol/narkotika. Jag blev så varmt välkomnad! Mötet kändes så bra att jag ser fram mot nästa tisdag och då vill jag kunna säga att jag firar en veckas nykterhet. Det har väl aldrig hänt i mitt vuxna liv... Innan jag åkte till mötet sa jag till familjen att jag skulle till kyrkan på meditation. Men efteråt kände jag att jag ska ju vara stolt, inte skämmas, för att jag varit där så jag berättade var jag varit dagen efter.
Igår var jag på onsdagsmässa i samma kyrka. Jag kände att jag behövde lite andlig spis.
Allt gott till er alla!

Femina
sön, 2019-01-20 - 00:42

Jag skulle vilja skrika - högt! Men, det går ju inte. Hela familjen är ju hemma och jag vill inte oroa någon så jag är tyst. Skriket sitter i mitt bröst. Inte undra på att jag har ångest och knappt kan andas. Jag vågar inte ta mina Oxascand som jag har kvar sen gammalt. Datumet har väl gått ut för länge sedan. Om jag tar en blir jag väl självmordsbenägen igen. Som för den gången för drygt tre år sedan. Jag ville bara få sova men det gick inte. Tog två stycken (svagaste dosen) men de hjälpte inte. Istället blev jag totalt avstängd känslomässigt, som en robot. Det var då jag gjorde det absolut förbjudna. Gick ut mitt i kalla novembernatten utan att se mig om. Alla sov. Gick i 20 minuter ner till badplatsen ca 03.30 och klädde av mig och tog alla tabletter jag hade. Klädde av mig och gick ned i det kalla vattnet med fötterna. Stannade upp. Insåg plötsligt i min förtrollande dimma att det kanske inte var ett bra beslut. Ångrade mig. Klädde på mig igen och lyckades ta mig hem. Men minns bara att jag var på väg hem när jag vaknade timmar senare på psykakuten. Minns inte hur jag tog mig hem. Minns inte hur jag rasade ihop på förstubron uanför dörren. Minns ingenting av att jag väckte hela huset. Minns ingenting hur min man försökte hålla mig vaken tills ambulansen kom som min dotter ringt efter. Minns inget utav den resan eller utav kolet jag druckit. Minns inget förrän jag vaknade upp några timmar senare och konstaterade att jag låg avklädd, i sjukhuskläder, i en säng, i ett stort rum med en massa andra främmande människor runtomkring. Därför vågar jag inte kombinera dessa tabletter med vin igen. Hur mycket ångest jag än har och hur mycket jag än vill sova nu. Jag kanske blir en känslomässigt avstängd robot igen. Jag får härda ut, helt enkelt. Imorgon är en ny dag. Jag klarar det. Det går över. Gud vakar över mig.

Sara_con_experiencia
sön, 2019-01-20 - 01:01

Du kan! Ge inte upp, det kommer bättre stunder! Kryper ångesten upp! Kan du meditera eller köra avslappning? I stället för tabletter. Appar som Mindfulness och Relax Meditation kan kanske hjälpa dig!

Pellis
sön, 2019-01-20 - 07:41

Fina Femina! Hoppas verkligen att du till slut fick sova och hjärnspökena slutade dansa i huvudet. Jag förstår dig med att bli lite besatt av att läsa och skriva här inne men försvinn inte, ta en liten paus bara...bokstavligt! Kram på dig

Femina
sön, 2019-01-20 - 10:22

Jag tror "Gud" hörde min förtvivlande bön igår för jag fick sova till slut. Nu måste jag bara lyckas ta mig över de här första nyktra dagarna tills livet återvänder igen. Det blir inte lätt men jag måste. Jag skräms även av att läsa att drickandet snabbt kan eskalera. Jag måste vända om nu innan jag hamnar på botten. En minut i taget...

Femina
sön, 2019-01-20 - 20:48

Hej alla!
Jag har haft katt större delen utav mitt liv, från 16 års ålder när min pappa oväntat tog hem en bondkatt från släktingar i småland. Våran Micki blev till stor glädje för hela familjen! Sen fick en väninna till mig kattungar, flera år senare, och från den kullen tog vi Tussan. Av en händelse ytterligare ett par år senare hittade vi Sassa på vårt landställe (med skogsmiljö). Det var några dagar innan jag och min man hade vår första dejt. Eftersom Sassa låg och sov intill min hals första natten hade jag på dejten hela halsen/urringningen full av stora, röda blemmor från nån ohyra hon haft med sig. Det avskräckte inte min blivande man! Så flyttade jag hemifrån och efter två års dejtande gjorde vi tillfälligt slut. Jag levde ensam och längtade efter egna katter. Min systers kompis mamma hade kattungar och jag tog hem två söta systrar, Mimmi och Sessan. När jag och min blivande man flyttade ihop brukade jag skoja om att han "fick en, betala för tre" tjejer. Sen kom barnen. Mimmi fick vi behålla i 16 år och Sessan hann bli drygt 22 år innan hon avled nu i november 2018. Stor sorg för hela familjen.

Är det någon här i Stockholmsområdet som vet någon som har kattungar på gång? Vi önskar två helt vanliga bondkatter, inga dyra raskatter. Vi bor i villa i ett lugnt område och ser det som självklart att katterna få gå ut så ofta de önskar! God mat och mycket kärlek utlovas. Hör av er till Admin så får ni säkert vår mejladress.
God kväll!

Denhärgången
mån, 2019-01-21 - 07:40

Det är tungt att se hur du kämpar. Du är så ensam, omgiven av människor. Kattungar låter som en bra tröst. Jag hoppas din situation snart blir lite lättare <3
(Jag har en vuxen honkatt som letar nytt hem, men inte i sthlm tyvärr)

Pianisten
ons, 2019-01-23 - 11:11

Jag vet inte riktigt vad jag skall skriva, jag vill bara visa att vi är här. Jag har förstår att du inte har kraften att ta dig igenom alkoholdriften. Kan det vara ett alternativ att försöka trappa ner istället och lura A-hjärnan? Om du inte klarar av att sluta helt direkt alltså. Bestäm dig för att idag får jag dricka, men ett glas mindre än igår, och försök att fortsätta med det tills du är på noll.. Kan fungera för vissa.
Tänker angående din situation med dottern, har ingen erfarenhet av äldre barn själv än, men det står helt klart att min dotter kommer bli en utmaning i tonåren redan nu.
Jag misstänker att bara säga till din dotter vad hon ska och inte ska har direkt motsatt effekt. Kanske kan du vara lite bakslug? Säg att hon ska göra precis det hon mår bra av, men försök hjälpa att påminna henne vid lite spontana tillfällen (hon vet ju inte att du läst hennes planer) om det som varit tidigare och hur exet egentligen är och har varit. Du är säkert en väldigt fin mamma, bara visa att du alltid finns där.

Du är värdfull!

Femina
ons, 2019-01-23 - 19:57

#Denhärgången & Pianisten
Lite roligt att du nämner det här med att trappa ned sakta för det är precis det jag håller på med just nu. Sen har jag ju läst många gånger på andras trådar att det tyvärr sällan lyckas i längden...
Jo, angående dottern hade vi ett långt samtal igen och det utmynnade väl en del i det du sa. Hon är vuxen och gör som hon vill. Hon får väl springa in i väggen gång på gång innan hon inser sitt bästa. Vi finns alltid här för henne, oavsett. Vi vill ju bara hennes bästa och att hon ska må bra och vara lycklig. Men det här med fortroende är lite svårt. Jag litar inte på henne när hon ljuger, är snarstucken och tvär mot mig och försvarar honom. Hon litar i sin tur inte på mig när jag frågar henne hur hon mår, hur hon har det osv. Det har blivit en ond spiral utav misstänksamhet. Jag har försökt förklara att enda sättet att bryta det är att vi måste lita på varandra igen. Tack #Pianisten för dina fina ord. Varm kram från mig!

Femina
mån, 2019-01-28 - 21:03

Jag har lyckats hålla mig borta här från forumet i fem dagar! Heja! Har faktiskt "glömt bort det" tills just nu. Det låter förstås märkligt för somliga men mitt beroende verkar sträcka sig utöver A till allt möjligt annat. Jag är nöjd.
Kram på er!

Femina
sön, 2019-02-03 - 19:29

Imorgon kl 11 har jag ånyo läkarbesök hos min doktor på KS i Huddinge. Min man följer med. Jag har haft ångest hela helgen. Min läkare är jättesnäll. Han kommer fråga hur jag mår, sen tar vi nya blodprover och sen ses vi väl om ett halvår... Jag vill inte gå dit! Jag hatar den där skylten på dörren: MINNESENHETEN. Fattar inte logiken. Det är ju sådana som tappar minnet som ska dit! Så kommer han fråga mig hur jag mår. Jag orkar inte förklara. Ibland när jag blir extra trött i huvudet så känner jag av "tröttheten" i ena armen. Det var det som gjorde att jag sökte läkare från första början år 2012. Tröttheten i armen satt då i flera veckor och gick sedan över för att förflytta sig till den andra armen. Sen känner jag mig extremt stressad mentalt. Jag vet att jag kommer vara helt utslagen imorgon efter besöket. Men det är ingen som förstår.
Förlåt, jag borde inte ens vara inne på forumet och skriva här.
Ta hand om er.

mulletant
mån, 2019-02-04 - 05:49

att skriva av sig. Lätt att förstå att läkarbesöket väcker motstånd. Det är mycket vi ska acceptera längs livsvägen, olika för olika mänskor men för de flesta av kommer problem med hälsan, förr eller senare. Jag försöker, med varierande framgång, påminna mig om att leva en dag i taget och vara tacksam för allt som fungerar här och nu. Hoppas det blir ett besök med goda besked?? / mt

Femina
mån, 2019-02-04 - 20:22

Tack alla ni som hört av er! Jo, det var skönt att min man följde med denna gång. Jag brukar åka själv för det mesta. Min läkare gjorde några korta minnestester denna gång. Det brukar han inte göra. T ex ska man rita ett klockslag, räkna baklänges från 100 med sju steg i taget, rita av en enkel figur, upprepa fem ord... Jag bryter ihop och gråter när jag inte minns alla orden för jag blir så rädd. Till hösten blir jag kallad till ny magnetröntgen utav hjärnan och ny neuropsykiatrisk test. Det var tre år sedan sist. Det är liksom bara det att de håller koll på hur fort/sakta jag blir sämre. För utvärdering, forskning och ev. framtida resultat. Man är lite ett objekt. Men det känns ändå ok. Kanske finns någon bot i framtiden för mina barn eller ev. barnbarn. Efter besöket är jag helt dränera på energi. Sov tre timmar på EM. Men - mina levervärden är fortfarande bra! Känns ju skönt att få höra. Ta hand om er alla!
Kramar,

Femina
tis, 2019-02-05 - 18:57

Idag berättade min dotter att hon åter ljugit för oss. Efter bara två veckor träffade hon sitt ex igen och de haft kontakt sedan dess. Men hon har någonstans fått andra glasögon och insåg igen att hon vill avbryta all kontakt. Vad händer? Jo, han blir förstås vansinnig och sa att han var på väg hit hem till oss. Jag ringde honom, inget svar. Jag sms:ade honom och sa att han inte var välkommen hit. Om han ringde på dörren kommer vi inte att öppna. Jag sa att jag verkligen inte vill behöva ringa polisen. Han svarade att han inte brydde sig om ifall jag ringde dem för att det inte var olagligt att ringa på någons dörr. Han tänkte i så fall anmäla min dotter för stöld av hans presenter till henne. Jag ville ogärna störa min man på arbetet i onödan för att be honom åka hem. Kaos. Sen ringde han mig för min dotter svarade inte. Jag satt med honom i telefonen ca en timme. Han hotar igen med att ta sitt liv. Jag försökte tala honom till rätta. Jag har till viss del empati för honom, en ung man på 21 år som mår extremt dåligt och säger sig vara självmordsbenägen. Men samtidigt är mitt fokus hela tiden på min dotter. Hon må väl betett sig kluvet att ljuga för oss och träffat honom igen men det rättfärdigar inte att hon behöver bli ihop med honom igen när hon far illa utav det. Nu är hon mer bestämd och övertygad än någonsin att hon inte mår bra med honom. Det är min enda önskan. Att hon själv inte tar på sig någon skuld ifall han faktiskt skulle göra allvar av sina hotelser att ta livet av sig. Det har han hotat med flera gånger tidigare. Jag och min dotter vill honom allt gott men det är inte hennes ansvar att fixa hans liv. Hon måste bygga upp sin självkänsla och prioritera sig själv, sitt eget liv och vad hon mår bra av. Det har varit riktigt jobbigt idag. Men han har ingen empati utan ser bara till sig själv. Ömsom hotar, ömsom bedyrar sin kärlek men beter sig som en psykopat. Gud, ge oss sinnesro.

Femina
fre, 2019-02-08 - 19:44

Hela veckan har det här hållit på. Min dotters ex ringer, sms:ar, skickar röstmeddelande via mejl (på ca en timme i taget) där han bl a reciterar koranen på typ arabiska. Han lyckades hitta henne och hennes väninna på ett café häromdagen och gick dit. Tyvärr hade väninnan lagt upp nån bild utav dem på sociala medier när de satt där. Typiskt dagens ungdom! Varför kan man inte ta en fika utan att lägga upp en bild? Han såg väl nån logga på en kaffekopp och åkte genast dit. Jag har sagt åt dottern att hon måste tänka sig för! Inte läsa/lyssna på något meddelande från honom. Eventuellt får hon byta telefonnummer till ett oregistrerat kontantkort och byta mejladress. Jag och min man har en Greklandsresa bokad i maj månad och min dotter minns inte om hon berättat det för sitt ex. Jag har sagt att jag avbokar, jag åker ingenstans, ifall jag känner minsta hotbild från honom. Jag skulle inte må bra och kunna slappna av en sekund ifall vi måste oroa oss för vår dotter och hennes lillebror ensamma hemma. Aldrig! Jag bryr mig inte om resan. Jag vill bara att han lämnar oss ifred! Han mår inte bra. Han är psykopat, på riktigt. Nej, jag har inte lyckats hålla mig nykter.
Kramar,

Vinägermamman
fre, 2019-02-08 - 20:18

Ja, dessa sociala medier. Det kan ställa till med mycket. Vad fint att du mitt i allt har styrkan att kämpa för, och stötta din dotter. Kan verkligen leva mig in i din oro. Ni har inte funderat på att ta med barnen på resan? Kanske kan vara skönt för dem oxå med miljöombytet?
Mår ganska skit själv nu så jag får inte ihop mer. Vill främst ge dig varma styrkekramar så att du inte känner dig ensam. Kram på dig kämpe!

Femina
mån, 2019-02-11 - 20:14

Dottern har återigen kommunicerat med sitt ex. Igår satt hon och grät nästan hela dagen. Förra veckan missade hon alla sina seminarier/föreläsningar på universitet för att hon inte mådde bra. Igår kväll hade han tutat i henne att han beställt blommor till henne på Alla Hjärtans Dag som inte gick att avbeställa! Hon så dessutom glad och smickrad ut! Gud, hjälpe mig. Han ljuger bara hela tiden, testar hennes reaktion. Hon beter sig korkat, som en robot! Jag har försökt förklara för henne att det är osannolikt att han beställt blomsterbud flera veckor i förtid och att det visst går att avbeställa! Jag tror bara han är helt desperat när t o m det fejkade självmordsförsök inte fick önskad effekt. Nu kommer han bergis beställa en billig blomma i sista stund för att övertyga henne sin kärlek. Och hon går inte vidare, är helt fucked-up, klarar inte av sina studier och stampar på ruta ett hela tiden. Han har mer makt över henne än jag. Jag gör vad jag kan men det verkar gå in i ena örat och ut genom det andra... Jag tror hon har någon form av diagnos inom autismspektrat som sin lillebror. Hon blev mobbad utav de andra flickorna på typ mellan-och delvis högstadiet. I gymnasiet klickade hon inte med någon i klassen. Han har varit hennes trygghet senaste 3 och ett halvt åren. Även om det sällan varit bra så har han varit där. Gud, ge mig min dotter tillbaka och låt henne få uppleva riktig kärlek så kommer nog äntligen den här destruktiva relationen få ett permanent slut. Hon är så ung och oerfaren. Hon inbillar sig att all hennes framtida lycka står och faller med honom. Det har han ju intalat henne, hela tiden. Men vi, hennes familj och hennes vänner, försöker övertyga henne om motsatsen. Vad kan man göra? Första starka kärleken sitter starkt, även om den är dålig. Hon skulle verkligen behöva få fler vänner, gå ut och ha roligt och få chansen att umgås med andra unga män som inte beter sig som hennes ex. Det kryllar utav normala, trevliga killar därute i världen. Men hon kommer inte träffa dem så länge hon bara sitter hemma och grubblar över sitt liv! Hon är 19 år. Hennes vuxna liv har precis börjat! Enda ljuset är att hon efter lite övertalning beställt tid hos kurator på ungdomsmottagningen. Kanske lyssnar hon på dem lite mer än på mig och alla oss andra.

Femina
mån, 2019-02-11 - 20:54

Den där nedtrappningen gick åt skogen. Jag har ständigt tusen bra ursäkter för att dricka vin. Varje dag. Motivationen att inte dricka vin är noll. Utom möjligtvis mellan kl 10-12 på dygnet. Alltså motivationen. Jag brukar ta första glaset efter kl 15.30. Jag är ju ändå hemma. Bästa stunden på dagen. All oro och ångest, alla bekymmer rinner bort i takt med påfyllning. Men kommer förstås tillbaka lite eller lite mer senare. Men det känns avlägset just, precis nu. Men senare ikväll eller imorgon bitti, är det inte alls avlägset utan högst påtaglig verklighet. Av samma anledning som jag använder vin för att koppla av och glömma borde jag låta bli. Vilket Moment 22. När jag ser dokumentärer på SVT Play om folk som använder droger som narkotika så kan jag känna att Där skulle jag aldrig hamna. Samtidigt är ju alkohol också en drog, precis som tobak och knark. Är den ena så vitt skild från den andra, egentligen? Är jag "finare" än en herionist eller nån som tar anfetamin bara för att jag dricker vin istället? Det kan vara nyttigt att möta sina egna fördomar gentemot andra. Är någon som dricker dyra årgångsviner och lagrad whiskey en annorlunda beroendepersonlighet än någon som dricker billigt lådvin eller t o m vad alkohol som helst? Knappast, bara mer ekonomiskt stadd i kassan förmodligen. Ok, vad jag svamlar. Dags att sätta punkt för idag.
Ta hand om er!