av Stintan

Stintan
lör, 2019-01-19 - 21:41

Hej.
Jag skrev för en tid tillbaka om att jag stod vid ett vägskäl om jag skulle gå min egen väg...
Min man är beroende missbrukare av alkohol. Vi har levt ihop i nästan 10 år och hela denna tid har det varit alkohol som stört vår relation. Jag har varit ledsen och bett och bönat om han skulle kunna minska och helst lägga av med det. Det har tyvärr bara blivit värre och till sist så klarade jag inte av mer så jag krävde att vi skulle sälja huset och bo särbo ett tag. Det har vi gjort nu i 7 månader och det har inte lett till någon förbättring. Jag trivs jättebra i min lägenhet och min tid själv.
Så jag har bestämt mig för en skilsmässa. När jag förklarade detta för min man så rasade hans värld han fick akut tid på vårdcentralen och hjälp direkt. Han fick panikångest. De på vårdcentralen har skickat en remiss dit han ska bli kallad och sen få hjälp.
Allt känns både jobbigt och positivt på samma gång. Jag har en ilska inom mig som måste få sitt utlopp eller som jag måste bearbeta. Det är det tunga bagaget jag har med mig minnet och erfarenheter av förtvivlan av att han inte lyssnat och brytt sig, hans smygande och nekande och lögner som jag bär med mig och det känns jävligt bittert att han inte har kunnat lyssna på mig innan.
Samtidigt så får jag se en glimt av den mannen som jag blev glad i för så många år sen. Han finns där någonstans men jag vågar inte tro att han kan rätta till allt igen.
Nu är det ju bara början som han har tagit hjälp...Jag måste fokusera på mig själv och inte tänka en tanke om hur det går för honom för det orkar jag inte. Jag är så arg och ledsen och bitter just nu så det är väl bäst att fokusera på mej.
Men så smyger tanken in i mitt huvud... kan det bli bra igen? Vill jag det? Orkar jag det?
I vilket fall som helst så ska jag gå vidare med skilsmässan. Ett steg för min del till befrielse... från bojor som tynger.
Vad framtiden har att ge vet ingen? Jag har ju en gång älskat den där karlsloken.
Finns det någon som har upplevt att man hittar tillbaka till varandra igen?
Att tänka tanken är avskyvärd just nu men jag känner mig tom invärtes också. Förlorad.
Jag har i alla fall beslutat att ta hand om mig och min handikappade dotter ( inte gemensam ) först helt och fullt ut. Det är tungt bara det. Att hitta en egen vardag.
Jag läser många av era andras skrivelser och önskar alla lycka till med vad ni kämpar för. Jag försöker hålla huvudet uppe och det hoppas jag ni kan med.

5barnsmamman
sön, 2019-01-20 - 18:09

Hej.
Känner igen mig i dina funderingar, har dock inte kommit så långt än att jag flyttat men är på god väg, skall se på lägenhet i morgon.
Har oxå ofta funderat på om det kan bli bra igen, min man dricker inte dagligen men typ varje helg och någon dag i veckan, vi har fem barn tillsammans Så det är i te alldeles lätt att bara flytta. Min man har inte druckit vad jag vet på snart 3 veckor efter att jag sa att jag skulle gå i från honom men han har ju gömt och ljugit förut om sitt drickande, så väldigt svårt att lita på honom.
Hur tog du mod till dig att flytta har sååå dåligt samvete för att jag lämnar och kastas mellan känslan att det är rätt beslut för att sen få ångest över att jag ens tänkt tanken.
Förlåt för virrigt inlägg och kanske inte svar på din fråga, men du skall vara stolt för att du varit modig och tagit steget att flytta.
Kramar

Stintan
sön, 2019-01-20 - 21:11

Hej.
Det är dystert att höra att det är så många som lever ett liv som alkoholen förstör.
Jag har levt ett långt liv med att bara vara snäll och inte för besvärlig och aldrig riktigt brytt mig om mitt bästa utan att alla andras bästa går före.
Historia som är lång. Jag har alltid trott att man kan göra under med vänlighet och förståelse och tålamod och hopp om bättre tider.
Min man drack lite för mycket för min smak när jag träffade honom för tio år sen. Jättekär och lycklig så tänkte jag inte så mycket på det i början, Inte förrän jag började störa mig på det och då började jag snällt att be om att han kanske kunde ta det lite lugnare med att dricka mindre. Då sa han att han tyckte att det var bra att jag sa till honom...men det blev lite bättre ett tag men sen var det tillbaka igen och det ökade och så har jag varit ledsen och bett och känt mig skyldig att jag lägger mig i och börja klaga igen och det kändes alltid jobbigt att ta upp...åren går och man får många obehagliga upplevelser med att den man en gång älskat förvandlas till något helt annat som man känner avsmak av..så fortsätter det med att jag blir medberoende och undviker bjudningar och att umgås med folk för att jag inte mäktar med att det blir fest...för festen tar inte slut fast folk beger sig hem... jag blir mer och mer ensam... mer och mer upplever jag med att hitta gömda flaskor och ...det äter upp mig inifrån och ut. Det verkar som om han tror att jag är dum i huvudet och inte ser. Nyår 2018 visade jag riktigt hur arg och ledsen jag blivit med åren och förklarade att jag inte ville bli gammal med en alkoholist... Då tog han beslutet och sa att nu skulle han lägga av och hällde demonstrativt ut all dryck. Jag blev glad och jag sa att han skulle få min stötta och hjälp.
Det höll i två månader sen sa han att han nog kunde prova 3,5 öl och det köpte han hem, fast jag sa att det nog inte var någon bra ide.
Du kan ju räkna ut att detta ökade och var mycket snart tillbaka om inte mer till fullt fart som det var. Borta var det han lovade. Då brast det för mig efter all denna tid. Jag ville vara själv...jag ville inte höra en enda burk pysa till när man öppnar den...jag hatar ljudet.
Då blev det att jag ville sälja huset och bli särbo. Någonstans hade jag hoppats att jag skulle bli fri och att han kanske skulle kunna fatta att han förlorar mig och han fortsätter så... Resten vet du.
Jag har ställt ett ultimatum utan att lova någon framtid tillsammans så begär jag skilsmässa. Jag vill inte bära hans efternamn, jag vill inte vara någons fru och jag vill bara vara jag och hitta mitt värde tillbaka och hålla fast i det.
Så jag tröttnade helt enkelt.
Lycka till med ditt. Jag har inget barn med honom men jag har egna barn som fått leva i denna värld och jag hatar mig själv för att jag inte har tagit fatt i detta innan. Barnen har inte valt detta och jag som mor kan inte göra det ogjort men kan göra mitt bästa från nu och i framtiden för de. Kramar till dej med.

Peter1970
mån, 2019-01-21 - 01:18

Jag är nykter alkolist.
Jag tänkte ge min syn på det hela.
Ärligt talat så är det svårt att gå tillbaka, om du inte känner innerst inne att han kan bli nykter. Och kom ihåg att lita på dom innersta känslorna när det gäller om du inte riktigt vet hur du ska göra, för dom är ofta ett bra rättesnöre.
Vi är tråkigt nog världens bästa löngnare och manipulatörer. Alkolisten är specialist på att skylla ifrån sig och ge dåligt samvete åt alla omkring sig.
Tyvärr var jag själv så mot min omgivning, det var alla andras fel att jag drack, samt att det var bara synd om mig ingen annan.
När man levt med kemiska känslor länge krävs ofta lång eftervård även om man inte är aktiv drinkare mera.
Jag menar inte att det är omöjligt men väldigt svårt, för även om man slutar dricka så kommer så mycket efter man måste ta tag i.
Man måste vara egennyttig och se till ens personliga bästa, samt vad som är bäst för ev barn osv.
När du mår bra och dina ev barn mår bra då kan du ransaka dig själv och se om det finns känslor kvar.
Jag vet att det låter hårt, men av erfarenhet vet jag att det gangnar ingen att leva i ett destruktivt förhållande. Jag var absolut ingen person man skulle leva med under min aktiva tid, jag brydde mig bara om flaskan och inget annat var viktigt.
Det är först nu jag börjar få glimtar och nyanser av riktiga känslor, och kan bearbeta den jag varit och vill bli.
Lycka till nu.
Mv. Peter

Stintan
mån, 2019-01-21 - 07:48

Hej Peter.
Tack för ditt svar. Och att du är ärlig. Väldigt strongt gjort av dig att vara så ärlig. Visst det slog mitt i prick och det blev känsligt när jag läste det. Det är lätt för en annan också att tänka och hoppas men det viktiga är som du skriver att först bli stark i mig själv för min egen skull och hitta mitt fotfäste.
Tack för ett ärligt svar och lycka till med ditt mål. mv stintan