av 5barnsmamman

5barnsmamman
fre, 2019-01-18 - 17:57

Har levt ihop med min man i
Skrivet av 5barnsmamman den 17 januari, 2019 - 09:19.
Har levt ihop med min man i 25 år vi har 5 underbara barn ihop, vi har haft ett rätt tufft liv tillsammans då ett våra barn varit sjuk sedan 4 års ålder och 3 av barnen har adhd diagnoser vi har trotts allt kämpat på tillsammans. Jag är väl den som är motorn och spindeln i nättet här hemma och tar alla bup möten skolmöten läkarbesök mm, jobbar treskift och när jag jobbat natt är jag oftast vaken på dagen för att fixa med allt för att vår vardag skall funka.
För 6 år sedan gick min svärmor bort, vilket tog min man väldigt hårt, i stället för att söka hjälp så började han använda alkohol för att kunna sova och slappna av, främst på helgerna fick ofta samtal från barnen då jag jobbade natt att de inte fick liv i pappa pga att han druckit, fick då be min mamma och pappa åka hem till oss för att kolla.
Han har alltid skött sitt jobb men hemma har jag tagit på mig mer och mer för att försöka avlasta honom med förhoppning om att han snart skulle vara på banan igen.
Vi några tillfällen har han druckit sig full och skrämt både mig och barnen då han kommit hem blodig. När jag tagit upp hans drickande så har jag fått höra att jag inte har tid med honom eller visar honom kärlek, jag har bara 24 timmar på mitt dygn och jobbar tar hand om våra fembarn och vårat hem sköter allt, är som en mamma åt honom, när vi väl får till tid åt varandra och hittar på saker bara han och jag väljer han att dricka vilket gör att jag inte vill umgås med honom. Hatar honom när han druckit. Har sagt flera gånger att jag inte vill att han dricker och att jag inte kommer orka hur länge som helst, han ångrar sig och lovar men faller snabbt tillbaka igen.
Han ser inget problem då han sköter jobb och allt.
Droppen för mig kom då vi var i utlandet i våras han drack varje dag trotts att barnen bad honom att inte dricka. På vår dotters 9 årsdag var han så full att han knappt kunde gå, på kvällen så kröp hon upp i min famn och sa mamma jag fick en rätt bra födelsedag ändå. Just där och då fick jag nog ställde ultimatum om han inte slutade dricka skulle jag gå, han grät och bad på sina bara knän att jag skulle stanna, vilket jag gjorde för jag trodde att nu har han äntligen förstått. Tog dock inte många veckor innan det var igång igen, var på utbildning med jobbet, när jag ringde hem hörde jag att han druckit.
Vi grälade åter om hans drickande, denna gång sa jag att han var tvungen att söka hjälp. Vilket han gjorde med hjälp av en kompis fick han kontakt med en alkoholrådgivare gick där några gånger för att inte gå dit igen.
Bokade en tid till vårdcentralen för honom för att han skulle kunna få hjälp med sin sömn så han slipper dricka för att kunna sova, han gick ditt han fick medicin och de tog prover, proverna visade hög levervärden och de rekommenderade honom en längre vit period.
Drickandet fortsatte dock men inte lika ofta som innan i stället för varje helg och någon gång i veckan så vart det endast några gånger i månaden.
Tänkte nu kanske, vi hade sedan ett år tillbaka bokat en resa över jul med barnen vilket jag under hösten varit skeptisk till då jag inte ville uppleva samma resa som förra gången och speciellt inte att barnen skulle behöva vara med om det.
Vi åkte och fick en fin resa men tyvärr med alkohol.
Han drack konstant under 6 dagar jag slutade att räkna när han druckit 3,5 liter wiskey och 25 starköl, innan kl 8 på morgonen hade han druckit 2 stark öl.
Blev åter igen jätte besviken och sa det till honom men han sa att han missuppfattat mig att de var ok att han drack bara han inte blev så full som förra gången, han var inte jätte full men dock onykter hela veckan, en av våra döttrar Kramade om mig en kväll och sa mamma om du stannar vid pappa för att du tror att han skall ändra sig för det kommer han aldrig göra.
Gör så fruktansvärt ont i mig att mina egna barn skall behöva vara med om det här.
Har så svårt att förstå att han vill sätta hela vår fina familj på spel för lite alkohol. Han är ju världens finaste pappa på alla sätt när han är nykter.
Nu har vi kommit hem och han har inte druckit på 3 veckor han bönar och ber att vi skall fortsätta men jag vet inte länge, vet inte om jag orkar känner mig trött och ledsen, känner mig tom, och det värsta av allt jag tror inte jag älskar honom längre. Får så otroligt dåligt samvete när jag känner så här. Snälla hjälp mig är jag knäpp som vill släppa allt?

Sannah
mån, 2019-01-21 - 11:29

Låter som en otroligt tuff livssituation och tyvärr går det oftast för långt. Kvinnans resa börjar tidigare och när hon är klar är hon klar, då har det gått flera år innan som hon funderat.
Bara du vet! Och JA du har rätt att känna precis vad du vill!
Tänker att familjeterapi med öppna kort vore något. Många tankar och känslor som kan vara bra att få stöttning i.
Kram?

IronWill
mån, 2019-01-21 - 22:24

Om man läser på anhörigdelen av forumet sä är alla eniga om att man ska värna om sig själv i första hand. Alkoholistens hjärna är kidnappad och hen kommer lova, ljuga och smyga. Det stämmer allt för ofta. Och det ligger mycket i att du måste se till vad du själv vill ha för liv. Och det är en stor risk att han aldrig ändrar sig, för att han inte kan. Alkoholen har stor makt.
Men å andra sidan finns det flertalet av oss på den här sidan som lyckas (tills vidare eller i stor utsträckning) att hålla oss ifrån alkoholen. Jag tror att du måste känna efter själv hur många gånger du orkar bli sviken och vad som är bäst för dig och barnen (!) i längden. Ställ inga ultimatum du inte tänker hålla, annars kommer han att genomskåda dem och testa och flytta fram gränserna.
Det är oerhört svårt att få någon att sluta. De måste själva ha fått insikt och en vilja att sluta för sin egen del. Annars är det stor risk för smygdrickande eller att du får ”skulden” för att han mår piss utan alkohol.
Du har en sektion speciellt för anhöriga här på forumet. Läs där under och så kan du själv ”kalibrera” dina känslor och ta del av många kloka diskussioner och resonemang av folk i precis samma sits som du.
Hur som helst önskar jag dig all lycka i din tuffa situation och jag hoppas du hittar rätt.
Ta hand om dig.