Jag dricker för mycket. Jag trivs inte i min lägenhet, trivs inte med mitt jobb, min pojkvän bor 50 mil ifrån mig. Jag presterar dåligt på jobbet. Sjukskriver mig när jag är alldeles för bakis.

Blom09

Jag känner det lika som du, drickandet har gått från att vara en social sak till att bli osocial dricker i min ensamhet och stänger in mig i mig själv. Själv förnekelse men det måste bli ett stopp på det då jag nu mist mitt körkort o vad skulle hända om jag mister mitt arbete. Rädslan finns där hela tiden. En förändring måste till men vägen ditt är inte lätt. Två dagar är bättre än ingen?

Är hemma ännu en gång pga att jag är bakis. Har inte gått till jobbet. Helt sjukt! Vad håller jag på med?! Kan inte sluta dricka! Vill inte förlora mitt jobb.

Vad jobbigt att mista körkortet. Känner med dig! Har själv kört bil salongsberusad och det kommer väl en dag då jag också mister mitt kort.

Uppskattar verkligen att folk svarat i min tråd! Tack! Så skönt att höra att man inte är ensam.

Vad jobbar du med förresten Blom09?

Li-Lo

Så fint att du hittat hit. Du skriver uppriktigt om hur du har det just nu.

Det är sannolikt inte lätt att formulera vilka konsekvenser alkoholen får för dig. Det är ett anonymt forum vilket underlättar för många samtidigt krävs det ändå mod att skriva att man exempelvis kört bil under påverkan och är rädd att göra det igen. Det är skrämmande att vara en potentiell fara för sig själv och andra.

Du är inte ensam om att märka att alkohol tar för stor plats i livet. Att gå från att dricka mycket till att förlora kontrollen är läskigt och att du nu stannat upp och reflekterar är ett hjälpsamt steg. Vad tror du att ett nästa steg kan vara?

Välkommen till oss
vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Jag började gråta av att läsa ditt svar! Att okända människor tar sig tid att svara och bry sig om en. Jag har försökt minska på mitt drickande men det går inte. Jag har en läkartid på fredag på en beroendemottagning. Jag kan inte hantera alkohol och kan egentligen inte dricka en droppe. Får dock panik hur tråkig livet skulle vara utan alkohol. Att aldrig mer få dricka det.

Li-Lo

Vad starkt av dig att söka vård. Om det känns okej för dig så får du gärna fortsätta att berätta om hur det går för dig. Bakom varje användare finns en person med tankar, rädslor, hopp och med specifika fina egenskaper. Du är en av dem.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Stark du är som har tagit dig såhär långt att du skriver här!
Vi är många som kämpar och det här forumet har varit guld värt för min egen del på min resa.
Jag har druckit konstant i 3 års tid. Senaste året från det att jag klivit upp tills att jag däckat. Ja, till och med på jobbet. Fruktansvärt. Jag skäms.
Det jag lärt mig här är att det enkom handlar om mig själv. Min egen inställning och min egna vilja.
För mig var det senaste året kantat av en massa ångest varje dag och tankar på att "jag måste sluta dricka". Det där mantrat har rullat i mitt huvud varje dag, varje timme av min vakna tid. Måste sluta. Måste sluta. Måste..
Vad jag gjorde där och då var att jag mentalt rustade mig tror jag. Laddade för att ta fighten. En sak jag lärde mig var, att när jag tog klivet in på det här forumet hade det där måste bytts ut till "jag vill sluta dricka."
Det är en jädra skillnad. I alla fall hos mig, i mitt huvud.

"Får dock panik hur tråkig livet skulle vara utan alkohol. Att aldrig mer få dricka det." skriver du ovan, det låter som mig själv innan jag bestämde mig. Och jag har varit livrädd för att sluta, men... Livet tråkigare utan alkohol? Nja... Ångest över vad man sagt och gjort, alltid göra bort sig, få ännu mer ångest dagen efter, va seg, inte orka något, inte prestera på jobbet, förlora relationer pga att ingen till slut vill vara med en pga att man är full..
Såhär på andra sidan, väl dryga 6 veckor utan en droppe från den dagen jag klev in här och ville sluta: Vad tusan var det som jag egentligen tyckte var roligt? Och inte stod jag ut med mig själv heller. Och inte vart det så panikartat som jag trodde det skulle bli, snarare tvärt om, allt till det bättre.

Bra att du bokat tid hos sjukvården, det är ett stort steg och ett helt rätt steg.
Använd forumet som ett stöd, ett hett tips, vi är så många som kämpar och har så mycket värdefulla ord att reflektera över, du är inte ensam!

Är hemma dag 2 pga för trött för att jobba då jag druckit massa. Under hösten gick jag till jobbet trots bakis, tog återställare på morgonen och drack. Drack tom på jobbet. Nu är jag för sliten för att ens orka mig upp när klockan ringer. Jag kommer väl bli av med jobbet antar jag. Skäms som tusan.

Hur ska jag komma till den punkten att jag VILL sluta dricka? Nu är det som säger ett måste att jag måste sluta dricka. Jag kommer annars supa bort vänner, jobb och familj.

Och dricka. Hur kan jag älska det?! Är det något fel på mig? Det är ju inget liv, men jag trivs med det. Slippa stressa upp på morgonen när klockan ringer, slippa gå till ett jobb man inte trivs på, slippa ångest, slippa prestera, bara vara.

Tröttis

Har själv gjort resan och jag vet hur 'mydsgt' man tycker det är att ligga hemma o dricka o bara vara....Men...ett jättestort MEN...din kropp kommer att varsla om strejk vilket betyder att den snart struntar i dig. Ju längre du har misshandlat den desto grinigare blir den o desto jobbigare att ta sig ur myset. I all välmening... börja drick vatten för du torkar ut....häv i dig alla vitaminer du har hemme ( ja inte alla på en gång såklart), få i dig någon näring, en macka, yougurt vad som o försök att sluta NU. Fredag känns för långt bort...tror att du behöver åka akut till tillnykterenheten så dom hjälper dig. Typ Nu! Ta en taxi eller ring 112 om du inte kan ta dig ut själv. Jsg låter säkert hård men dom jsg skrev längre upp...jag har varit dör. Snälla skriv här så vi får veta vad du bestämmer dig för.

Tröttis

Såg att jag hade massa stavfel men du förstod nog ändå. Har själv varit nykter i 9 mån nu o mår ganska så hyffsat. Såklart längtar jag efter alkohol ibland men det går över. Håller förfarande på att reparera dom skador mitt drickande fick bla skilsmässa mm så visst är det tungt ibland. Men det går!!! Så kämpa för nykterheten, ditt jobb o din lägenhet!! Ditt liv!

Ja du Bina86, hur ska ett måste bli ett vilja?
Jag vet inte, den enda erfarenheten jag har är att utgå från mig själv.
Under det senaste 1-1,5 åren var jag konstant packad. Det liksom tog bara överhanden över mitt liv. Jag blev typ socialt inkompetent om jag var nykter, jag kunde inte ens träffa min familj som stod mig nära utan att dricka innan, och inte heller min bästis. Det var så fruktansvärt att känna så.
Under det senaste året ökade också min ångest och mörka tankar. Jag fattade inte då att den ångesten och den vantrivsel jag kände i livet berodde på att jag drack, att bakfyllan gav mig ångest som genererade i mer alkohol, dålig ekonomi etc. Och så snurrade det på.
Under tiden, det senaste halvåret, började jag få diffusa smärtor på höger sida av buken. Jag visste vad det var men slog bort tanken helt. De typ 3-4 senaste månaderna kunde jag inte ligga på höger sida, eller jag ville ogärna göra det, det gjorde ont under revbenet och bak mot ryggen.
Det var då jag började tänka att jag måste sluta dricka. Vi snackar leverpåverkan, fettlever som sen leder till skrumplever, en fruktansvärd sjukdom. Pajar levern, pajar du.
Jag gick runt och var livrädd för att jag förstört min kropp. Och min hjärna.
Men hårdast var alla relationer. Jag har nydligen träffat en kille jag är kär i, som jag naturligtvis strulade till det med, pga att jag var onykter. Jag agerade på ett dumt sätt, som sårade honom.
Så en dag på jobbet fick jag bara nog. Jag vet inte vad det var som gjorde att jag till sist la ner mina vapen och tänkte att "det kan inte bli värre än det här". Jag har bränt relationer, jag är ingen bra kollega och jag har kronisk ångest.
Jag vet att jag tänkte, och har tänkt några gånger, att jag ville avsluta allting för att jag trodde att jag inte klarade av att sluta dricka, för att jag inte ville sluta, men när min botten va nådd där, kanske jag hade kunnat komma några decimeter djupare innan jag verkligen faceplantade (?), så tänkte jag:
- Jag vill försöka bli nykter innan jag väljer att avsluta allt. Det kan inte bli värre att vara nykter än att leva såhär.
Jag hamnade här. Jag läste i forumet, massor med historier som var så lika min. Och det som jag verkligen såg genomgående i forumet var just sånna här meningar:
"Jag kan inte tänka mig ett liv nyktert, fatta va tråkigt det skulle vara" och i samma mening fanns också "jag mår så dåligt, jag har ångest, jag dricker för att döva min ångest".
Exakt så tänkte jag själv.
Läs det själv.
Läs dessa meningar två tre gånger.
Logiska tankar? Nej. Tvärt om - det resonemanget är bortom all logik!
Det finns en lösning på alla problem. Således även alkoholproblem. Skulle ett nyktert liv vara tråkigt? Den enda stunden det skulle va tråkigt är just i det där första glaset vinet man saknar, precis när man känner antydan till kicken. Men sen? Allt det andra? Ångesten? I utbyte mot en hjärna som du kan resonera med, som kan få tillåtelse att tänka som en normal, nykter hjärna tänker?

Har du någon närstående som märkt att du dricker? Som påtalat det för dig? Jag vet, det är typ sånna man skäms inför. Som man försöker slingra sig undan.
Jag har, min mamma. När jag valde att prova detta var jag snabb med att berätta för henne. La en del kort, men inte alla på bordet, och vissa förskönade pga att jag inte vill att hon ska veta exakt hur nere jag varit i denna skit. Jag kan lova dig, att om du anförtror någon som står dig nära, kommer du troligtvis få stöd ifrån dom att vilja sluta dricka.

Jag vet inte hur alkoholhjälpen har det med det internetbaserade programmet och intagning där, jag hade turen att få plats och få hjälp av en person här. Det rekommenderar jag varmt.

Ta hand om dig.

Rökte som en borstbindare i ca 35 år. Försökte sluta många gånger men lyckades inte. Även mina barn klagade på mitt rökande. Så en dag kom jag överens med min yngsta son om att om han slutar att suga på tummen så slutar jag röka. Mitt beslut kom denna gång långt inifrån och jag klarade av alla våndor och allt sug. Idag har jag varit rökfri sedan 1995 och det känns ännu fantastiskt fint. Jag tror att jag lyckades för att be slutet var så övertänkt och välgrundat. Jag ville äntligen sluta på riktigt. Inte bara till de sagda orden.

Med tiden blev mitt drickande för mycket och började övergå till missbruk. Jag drack ofta och regelbubdet och alltid ensam. Inga långa perioder utan en eller två dagar. Det blev ett problem för min familj och därmed även för mig. Begäret till alkohol växte och likaså min förtvivlan. Vart skulke detta sluta? Försökte sluta många gånger men jag tror igen att det bara var till orden. Så en morgon nör jag vaknade efter en natts supande kände jag att beslutet denna gång kom inifrån. Långt inifrån. Tänkte att nu slutar jag direkt och det nu.

Sedan dess har jag inte tagit en droppe. Det har varig förvånansvärt lätt. Jag njuter av varje ny dag. Jag gör saker och tar del av livet igen jag hoppas innerligt att det håller i sig. Förvåningens finger i häpnadens mun! Tror igen att det beror på att jag i höstas för första gången gången ville sluta på riktigt. Inte bara till orden. Jag är stärkt i min tro att det skall lyckas. Varje gång suget kommer tänker jag att det går över snart - och det gör det - varje gång.