av Måne68

Måne68
ons, 2019-01-30 - 11:02

Jag var absolut vuxen när vi träffades, jag och min nuvarande man. Hade en vuxen dotter och en tonåring son. Var singel efter att ha lämnat ett långt, psykiskt destruktivt förhållande bakom mig.
Jag mötte min kärlek lite av en slump, han var en bekanta bekant och vi kände varandra till namnet inte mer. Jag visste att han hade haft ett brokigt liv med missbruk men att han vårdats och levt nykter i 17 år, hade eget företag som gick bra, hade ett ordnat liv nu. Och så blev jag kär - Så där handlöst kär, så det fanns ingen återvändo. Jag visste på en gång att det var honom och ingen annan jag ville leva med.... Underbart!
Vi blev ett par. Han hade börjat dricka i sociala sammanhang för ett par år sedan berättade han, sa att det gick bra, att han nästan var förvånad själv. Men att han hade velat kunnat ta en öl och en grogg ibland " som andra gör .... "
Det tog inte länge alls inte det gick överstyr. På en födelsedagsfest drack han som det inte fanns någon morgondag. Hela glas med ren sprit. Skrattade oberört... raglade, satt på golvet. Men glad var han. Tills det blev sen natt. Då kom ångesten. Första gången jag såg den. Han ville dö... ånger, självömkan... Nån vecka senare. Han blev jättefull på en nyårsfest. Inte otrevlig alls, bara glad och yvig. Högljudd, tog mycket plats. Dagen efter. Ännu värre ångest. Rullade runt i sängen. Skrek och grät. Nu skulle han sluta!!

Han slutade tvärt. Ringde sina barn. Berättade. Grät. Ångrade, bad om förlåt. Samma till föräldrar och vänner. Det var hjärtslitande att se. Men samtidigt skönt. Hans drickande hade ju inte skadat mig. Men att se honom må så dåligt - detta hade varit horribelt.

När återfaller sedan kom, i smyg förstås, 10 månader efter blev jag helt slut. Vågade inget säga. Inte till honom. Inte till någon. Men han ringde mig på jobbet och berättade till sist. Aspackad var han. Jag blev arg, förtvivlad, ledsen. Och skämdes...Varför?!
Jo, jag hade inte berättat för någon om att jag visste att han drack igen. Jag ville inte bli ifrågasatt i mitt val att leva med honom. Jag som gått från ett dåligt förhållande för att leva med honom.
Jag ville inte bli dömd. Inte ta risken att någon skulle säga att jag måste lämna honom.

Så här det fortsatt. Nykter ibland, dricker ibland. Vi är gifta nu. Jag älskar honom outsägligt mycket. Och jag vet att jag är djupt älskad tillbaka.
Jag har valt att acceptera att jag lever med en alkoholberoende man. Att vi har ett slags kollektiv här hemma. Med en omväxlande passiv och aktiv familjemedlem som är alkoholen. Förjävligt är det mellan varven. Men jag vill inte lämna den mån jag älskar, som gör mig så lycklig, som är allt jag drömt om!
Jag har ställt ultimatum till honom: att jag kommer att polisanmäla honom om jag har minsta misstanke om att han kör onykter.
Och att jag inte vill att han ljuger om sitt drickande för det ser jag igenom.
Men jag tror inte längre att han kommer att vara nykter för evigt, trots goda intentioner. Jag lever med det. För det är han.

Det jag känner är svårast är mina tankar om att jag måste försvara min kärlek till honom. Känslan av att vara ifrågasatt. Som att jag stannar för att sköta honom. Av martyrskap, eller medlidande. Eller för att inte förlora ansiktet själv. För så är det inte. Jag är här med honom för att han är mitt livs kärlek. Inget annat.

Hur tänker andra kring det här?

Anthraxia
ons, 2019-01-30 - 11:27

Jag beundrar ditt beslut att leva med det - det kan inte jag.

Däremot blir jag fundersam om han försökt söka hjälp?

Det låter mycket som att han bestämmer sig själv, och inte fixar det själv - så då måste han ju ha sökt hjälp?

Nordäng67
ons, 2019-01-30 - 11:35

om det verkligen funkar för dig så är det ju ok! Men tänker också att du kanske är som jag: medberoende och då har man liksom vant sig vid att inte ha det hälsosamt och är ”trygg” med det. Andra människor tycker gärna, en del av ren omtanke och en del för att de själva känner sig duktiga om dom får dela ut pekpinnar. Lyssna på dig själv, bara du vet vad som är bäst för dig! Jag hade det lite som du: mitt ex kändes som mitt livs stora kärlek och han missbrukade alkohol. Jag klarade inte av det livet trots att jag älskade honom väldigt, väldigt mycket. Men man är olika. Kram

Måne68
tors, 2019-01-31 - 11:03

Tack för dina tankar Anthraxia - Ja, har har genomgått behandling i 12-stegs programmet genom Alfagruppen, men det var för över 20 år sedan, i hans tidigare förhållande. Efter det var han nykter i nära 17 år. Nu har han tagit återfall, men jobbar och sköter sitt företag felfritt, vi har ett vackert hem, reser och har en fin fasad. Han har uppdrag i en branschorganisation osv. Men på kvällarna är han inte nykter... Men den här gången säger han att han inte ska behöva nån behandling utan tänker sluta själv...när det är dags för det.... Tror att han inväntar nåt slags stopp. Att någon annan ska ta ansvaret, indirekt. Det gör mig arg. Jag har som sagt talat om att jag ringer Polisen om han kör full en gång till.
Och igår kväll när jag kom hem hade han kommit hem under tiden. Kört bil. Och var mycket berusad. Och för första gången riktigt otrevlig. Inte våldsam alls, men arg och sur när jag konfronterade honom.
Så nu i morse har jag lämnat uppgifter om honom, hans bil och hans körvanor och tider till Polisen. Nu är gränsen nådd. Jag vill inte medverka till hans trafikbrott.
Inte pga hans ilska. Men för att jag är konsekvent. Med det jag säger. Jag älskar honom. Det betyder att jag vill hans bästa. Jag vill inte att han vare sig dör eller dödar någon efter vägen.

Skrållan
tors, 2019-01-31 - 16:02

Du verkar så stark Måne68. Så starkt att du ringde till polisen. Jag har ju också en man som jag träffade senare i livet, och blev störtförälskade i. Efter många år med mer och mer drickande älskar jag fortfarande denna man, men nu är jag mer tveksam till att jag kommer att hålla. Jag vill inget hellre än att leva med min man, men om jag blir sjuk, då kan jag ju inte hjälpa någon alls. Mina tankar om att lämna går hit och dit, mellan dagar med en full man, dagar med en sur man, dagar när vi har roligt ihop och skrattar. Ja allt är inte helt klart. Inget är svart eller vitt. Jag försöker fokusera på mig, men vissa dagar tänker jag bara på vad jag ska göra med resten av mitt liv.

Backen123
tis, 2019-10-01 - 18:09

Vad sa polisen?, samma här, min man kör och jag har hotat och även ringt. Men vi bör långt ifrån polisen så det är inte lönt dom åker ut, och det vet han nog

Katia
lör, 2019-10-05 - 09:29

Jag misstänkte också att min kille hade problem med alkoholen kort efter att vi träffats. Jag tvekade inte en sekund utan kastade mig hejdlöst in i vår relation. Jag ville hjälpa och ta hand om honom. Vanligt fenomen. Känner mycket igen mig i det du skriver. Jag älskar min kille över allt annat men inte den han blir när han dricker. Idag är det lördag och det verkar bli en nykter helg.