Kanske lite av en tramsfråga... men. Tänker ni att det är personens sanna (otrevligare) jag som dyker upp efter några glas eller tänker ni att den riktiga personen försvinner och alkoholen tar över? Förväntar mig inga heltäckande svar utan bara känslor tankar och funderingar.

lizzbet

Du har inte hamnat i medberoende ännu, så skönt! För att inte hamna där kanske du ska föreslå att ni flyttar isär under en period, då hon får jobba med sitt problem på egen hand?

kräver energi och kväver förhållandet. Det är min åsikt. Jag vet inte hur många förhållanden som havererar på grund av alkoholen, men det är många. Tyvärr så blir det bara bättre ett tag för att bli sämre. Lite orättvist att en missbrukare kan bestämma så mycket över andras liv på ett passivt sätt. Vill anhöriga få en förändring på missbruket så brukar det inte vara den beroende själv som tar det beslutet. Det finns undantag. Jag orkar inte vänta på under. Utan vill ha ett gott liv. Min man valde alkoholen, så för oss blir det en separation..

Jag menade inte så. Tycker absolut att du gör rätt i att inte ta ansvar. Jag fick intrycket av att hon inte drack öppet och att du funderade på om det var bättre att hon drack öppet. Det tror jag inte. Smygandet begränsar ändå mängden tror jag.
När jag skrev att jag tyckte att du skulle fota, var det mer för att du skulle ha dokumentation som gör det svårare att neka om du tar upp frågan igen. Jag hoppas att hon vet att hon har problem. Jag hoppas att hon vill göra något åt det. En bra början då är att göra hemmet alkoholfritt. Det är svårt att sluta om alkohol finns tillgängligt.
Och om det inte är så att hon tycker att det är ett problem så hoppas jag att du är mån om att må bra själv. Det känns som att du stänger in mycket, döljer och accepterar (till viss del) hennes problem. Du är värd nåt bättre och era barn också. Har du möjlighet att få samtalsstöd?

Fnurr

Ja hon vet och har sökt hjälp. Går på möten och läser på. Vi pratar ganska öppet om det också. Har pratat även om smygdrickande. Känns väldigt konstigt bara. Som att vara tonårsförälder åt en jämnårig. Tror gömmandet är nästan reflexartat en skämsgrej. Jag har inte sökt hjälp / stöd för det här. Skriver / läser mycket här och har börjat läsa på om missbruk beroende etc. Jag accepterar nog en del och håller inne med mycket. Har svårt att kräva 100% nykterhet av någon annan vuxen. Sitter ganska långt inne för mig att söka hjälp, är introvert i grunden men har tänkt tanken, läst om det så det är nog på väg dit så sakteliga. Jag tror också att det är bra med alkoholfritt hem. Jag har ändå helt tappat lusten att dricka / ha alkohol hemma.

Fnurr

Sen är det inte jag som har alkoholproblem heller. Jag vill säga vad jag tycker och tänker en gång men kan inte leva med att tjata om det. Har nämligen en stark känsla av att det inte skulle hjälpa.

Annher01

Men var är sann mot sej själv när vi är två för det mesta/ men vissa dagar undrar jag om han är värd besväret/då känner jag att jag vill fly vakna å allt har aldrig hänt två års nykterhet men måste ju gå framåt känner jag tider går å även mitt liv....

Annher01

Men var är sann mot sej själv när vi är två för det mesta/ men vissa dagar undrar jag om han är värd besväret/då känner jag att jag vill fly vakna å allt har aldrig hänt två års nykterhet men måste ju gå framåt känner jag tider går å även mitt liv....

Jag har haft samtalsstöd 3 ggr i mitt lliv. I mötet när mAn pratar ställer någon frågor och ber en förklara hur man tänker. Jag blev också frågade vad jag ville göra åt situationer som var obekväma. I mötet och med hjälp av frågorna kom lösningar. Därför var samtalsstöd bra för mig. Utan a-problem då, men med behov av att strukturera tillvaron.
Det psssar säkert inte alla, men du verkar både orolig, ledsen och arg just nu. Kanske kan du få hjälp med dina strategier genom att prata med nån.
Du har försökt prata, men tillvaron förändras inte. Hon har försökt, men lyckas inte. Villlhon sluta? Vad behöver ni förändra i ert gemensamma liv? Är det bra när hon är nykter? Medicin (antabus) fungerar bra förvissa. Ja, jag vet att problemet inte är ditt, att du inte vill ta ansvaret för det och jag tycker att du verkligen gör rätt i det. Däremot så blir tystnaden en slags acceptans. Du kan konstatera det du ser utan vidare diskussion. Kanske väldigt svårt om hon blir grälsjuk.
Sen tror jag inte, som svar på din första fråga, att ens sanna jag kommer fram. Det finns områden i hjärnan som lägger ner när man dricker.

Thala

Har exakt samma erfarenhet och slutsats som du. Jag lämnade för mer än ett år sedan när jag började tänka om som du också gjorde.

Många tankar man får när man läser hur era köra blir när dom dricker. Min man har druckit varje helg i många år, kanske någon nykter helg emellan. Och sedan ibland en fylla på en vardag. Men det som slog mig nu är att jag faktiskt känner igen ett beteende som han har när han är full, det har också kommit på senare tid när han är nykter. Han kan bli väldigt irriterad och säga dumma taskiga saker när han är full, och det gör han även nu emellanåt när han är nykter. Kan det alltså vara så att det blir förändringar i hjärnan av många års drickande så att beteendet ändras?
Jag själv dricker inte mycket. Mindre och mindre har det blivit. Är det så att det kan hjälpa honom om jag är nykter hela tiden? Är det någon som vet? Vi har inga barn hemma, så jag behöver inte bekymra mig om det.

Många tankar man får när man läser hur era köra blir när dom dricker. Min man har druckit varje helg i många år, kanske någon nykter helg emellan. Och sedan ibland en fylla på en vardag. Men det som slog mig nu är att jag faktiskt känner igen ett beteende som han har när han är full, det har också kommit på senare tid när han är nykter. Han kan bli väldigt irriterad och säga dumma taskiga saker när han är full, och det gör han även nu emellanåt när han är nykter. Kan det alltså vara så att det blir förändringar i hjärnan av många års drickande så att beteendet ändras?
Jag själv dricker inte mycket. Mindre och mindre har det blivit. Är det så att det kan hjälpa honom om jag är nykter hela tiden? Är det någon som vet? Vi har inga barn hemma, så jag behöver inte bekymra mig om det.

Huskatten

Svar till Skrållan: Så tänkte jag också då jag med mina alkoholproblem flyttade ihop med min man och hans alkoholproblem. Nödvändigt och rätt för mig att sluta dricka där och då, men inte blev det någon förändring för honom. Var och en måste själv välja sin väg ut ur ett beroende. Men. Med det sagt, tror jag att det är det bästa att inte dricka alkohol över huvud taget när man lever med en person som är alkoholberoende. För hur ska du kunna motivera att ditt enda, enstaka lilla glas är OK medans hans alltför många inte är det? Beroendet har sin egen logik! Om du får, får han också. Strunt samma att vi inte pratar samma mängder! Det är enklare, och bättre, att helt och hållet avstå själv. Det skadar inte heller, att på det sättet visa att vi faktiskt inte behöver alkohol vare sig till vardag eller fest.
För övrigt är det för sorgligt att höra att din man börjar bli dumdryg även utan direkt alkoholpåverkan. Tror det handlar lika mycket om att kroppen och hjärnan inte längre hänger med i svängar mellan rus och tillnyktring, att abstinensen påverkar humör och omdöme. Alkoholen förändrar oss alla, till slut. Vilket jäkla gift det är.

Ja så är det nog som du säger. Att det är bättre om jag avstår helt. Har inget behov av det heller. Jag har ju sett vad det gör med en människa.
Han är ju väldigt pigg på att hälla upp en öl eller servera mig ett glas vin, utan att jag bett om det.
Ja fy vilket gift alkohol är. En älskvärd, rolig, stark man blir förändrad. Jag förstår ju att alkoholen påverkar en människa och att det är en drog. Men ibland undrar jag, hur han kan vilja ha det tillfälliga ruset, som ställer till det så för honom. Både med relationer och med hans kropp. Jo jag vet. Det är en sjukdom. Men fy så jobbigt det är.