Så trött/ ledsen/ besviken
Har varit inne och läst både ofta och mycket. Gråtit när jag läst era berättelser och samtidigt känt någon sorts av tröst i att jag inte är ensam om detta helvete!

Min man är alkoholist och med handen på hjärtat har han varit det större delen av vårt gemensamma liv. För ca 2 år sedan var han på behandling och jag var så lycklig över vårt nya liv! Äntligen kunde jag börja andas och fungera normalt igen. Sedan dess har det blivit en del återfall och varje gång har jag kastats ner i det svarta hålet där det finns ångest rädsla tårar och sömnlöshet.. När han nyktrar till sker någon slags försoning, jag tar hand om och tycker synd om.. Vrider ut och in på mig själv för att han ska vara nykter. Trots att han aldrig gör det samma för mig trots att han ser min bottenlösa sorg och hör hur jag spyr av ångesten hans sjukdom ger mig. De senaste 2 mån har han druckit från och till i perioder. Jag har varit vaksam på minsta tecken och ofta fått en lögn serverad rakt i ansiktet när jag har frågat om han druckit! Blir så arg på mig själv att jag ens frågar. Jag vet ju redan innan att jag kommer bli serverad en lögn. När det varit uppenbart har det hetat att idag är sista dagen, jag lovar och tummen upp. För att sedan upprepas om och om igen. Letar och hittar tomma flaskor överallt. Han drack igår. En vän till oss kom förbi och jag ville bara dö av skam. Min alkoholist också vilket blev en bra ursäkt att dricka idag också. Han kom hem tidigare från jobb och jag var på väg till affären. Han har mage att be mig köpa 6 starköl han behöver trappa ner! Jo den har jag också hört X antal ggr. Jag köper ingen öl varpå han själv kör och handlar 6 öl. Efter en öl är fanskapet redigt full. Såklart har han druckit mer innan han vågade sig in. Detta trots att jag sagt att jag kommer flytta om ingen förändring sker. Jag orkar inte bli bortvald och komma i andra hand mer. Jag klarar inte av fler svikna löfte! Han lovade ( också för 100 gången) att nu var det nog och han skulle ta itu med sina problem och ta antabus igen. Nu sover han ruset av sig o i kylen väntar hans andra öl. Vilket gör att antabus inte är aktuellt imorgon heller.. Hur gör man? Hur och var hittar man styrkan att bryta sig fri och inse att man aldrig hade chansen att vinna över alkoholen?? Hur hittar man tillbaka till ett liv utan ångest, skam och skuld? Jag litar inte ett dugg på honom och är rädd att jag aldrig någonsin kommer att göra det igen. Mitt mående går hand i hand med hans och varje gång tilliten och mitt goda mående börjar komma tillbaka så PANG! Det här var inte livet jag drömde om och jag förbannar min egen svaghet. Att jag inte släppt taget tidigare. Var hittar man kraft?

Djävulsdansen

Ja så känns det just nu när jag sitter här och sörjer att just min man skulle bli en beroendeperson.. Jag saknar ( hur galet och tokigt det än låter) att få dela en flaska vin. Bli sådär lite lagom berusade, spela bra musik, skratta, dansa, älska och prata.
Snart ska vi till Helsingborg och bo på hotell. Vi brukar tura över till Helsingör. Det lär vi säkert göra denna gången med och det lär bli supermysigt. Men.. Jag sörjer att vi inte denna gången kan glida in på ett hak och värma oss med en Irish Cofee.. Inte kan ta den där obligatoriska ölen. Jag lider med min man att han drabbats. Tycker det är orättvist! Kan ju tyckas egoistiskt och omoget att sörja avsaknaden av alkohol men det är faktiskt så jag känner just nu.
Trots allt elände den jävla alkoholen har ställt till med.. Så mycket ångest och så många tårar. Men också så många mysiga, roliga och galna stunder. Jag tycker det är svårt att förhålla mig till alkohol för egen del. Hemma dricker jag aldrig.. Skulle aldrig få för mig att öppna en flaska vin medans mannen sitter bredvid med en Ramlösa. Det känns helt enkelt inte rätt och jag skulle inte njuta av vinet. Men när vi träffar vänner dricker jag. Samtidigt som jag faktiskt får lite dåligt samvete och tycker synd om.. Mannen klagar inte. Men innerst inne vet jag att han också sörjer det goda glaset rödvin till maten. Att han saknar att vara en del i gemenskapen. Att han känner sig udda och malplacerad i vissa sammanhang
Men!!! Jag är förbaskat stolt över honom och såklart även tacksam över att han inte dricker.. Är jag ensam om att tänka/ känna såhär? Kram på er ⭐️

Anthraxia

Lite så kände jag också i början, men nu har jag lärt mig att ha precis lika kul och vara precis lika uppsluppen och glad - utan att vara drogad; det var såklart svårt, men det går.

Svårare verkar det vara för pojkvännen, som fortfarande anser att han "behöver" dricka, helt enkelt för att uppnå en sinnesförändrande effekt. Å andra sidan så "får" ju han dricka, så länge han gör som han ska, så det är ju hans problem.

Jag saknar inte att dricka. Alls. Det jag saknar är en partner som inte känner ett behov av det för att "våga vara sig själv" :/

Drack heller inte tillsammans med mitt ex men kunde också känna att det var lite tråkigt att inte kunna laga god mat och dricka lagom med vin. Jag drack om jag var ute med tjejkompisar men då hade jag dåligt samvete om han hade en nykter period. Ibland ljög jag till och med och sa att jag druckit isvatten hela kvällen. Var rädd att han skulle frestas och trilla dit igen. Härligt att nykterheten håller i sig, glad för din skull. Förstår att du är stolt över honom <3

som idag är en nykter alkoholist, och nykter för min egen skull, har aldrig haft problem med att andra dricker. På den tiden jag levde i 2-samhet så hade vi vårt fredagsmys tillsammans på kvällen med god mat och för henne vin. Jag drack/dricker med nöje kolsyrat vatten !

Jag tror att jag som alkis måste vara medveten om, acceptera, att det är jag som har sjukdomen och inte de som är runt mig. Jag har varit med om att folk har sneglat på mig och valt bort vin fast de gärna skulle vilja ha och jag har frågat varför de gör så. Svaren har blivit lite blandade, ofta skamsna.......du dricker ju inte !! Jag förbjuder ingen att dricka, det är var och ens eget val. Ni bestämmer själva !!

Djävulsdansen

För ett par dagar sedan förlorade vi en kär släkting och vi sörjer.. Ångesten river & drar
Tyvärr tar mannen till den enda lindring han vet. Alkoholen. Som hjälper honom att fly bort & slippa känna ?Jag gick in i gamla mönster direkt. Min ångest & mitt kontrollbehov slog till med full kraft. Försökte prata honom tillrätta, uppmanade att ta Antabus, piller mot ångest. Jag bönade & bad. Till ingen nytta! Än en gång tog jag en kamp, gick in i en strid jag vet att jag inte kan vinna. Idag har jag ingen ork att argumentera & strida. Jag letar inga burkar eller flaskor. Jag försöker vila i insikten att det finns inget jag kan göra mer än att ta hand om mig själv & mitt mående så gott jag kan. Var hos läkaren imorse. Vi kom aldrig in på min mans missbruk.
Men läkaren ordinerade antidepressiva & något att dämpa ångesten med. Samt 2 v vila. Min kropp & mitt psyke behöver tas om hand. Det är dags för mig att sätta mig själv & mitt mående i första hand. Men det är så svårt.. Jag får stålsätta mig själv
Jag bär gärna allas oro, ångest & bördor
Vi har ju barn. Vuxna men 1 bor fortfarande hemma. Har ångest över att han återigen ska behöva komma hem & mötas av en onykter förälder. Det gör fysiskt ont i mig
Vem är jag som inte kan skydda mina barn från det som gör ont? Varför har jag inte dragit i nödbromsen tidigare?
Nu återser bara att se hur detta återfall blir. Just nu dricks det cider då det är det enda som finns. Kanske stannar det där, kanske inte. Jag påminner mig själv igen att det finns inget jag kan göra. Valen & kampen är inte min. Skickar en kram till alla er andra som kämpar på ❤️

Olyckligpingla

Jag gråter när jag läser detta. Är i precis samma situation. Min man kan bli så frutansvärt elak mot mig när han är full och arg över minsta lilla så varje gång han dricker är jag livrädd och sitter på nålar. När han är nykter har han ångest ,så han dricker för att dämpa den.
Jag är inte lycklig. Det var inte såhär jag ville leva. Sen när han är nykter så är han ju en helt annan person och så skäms han och ber om ursäkt och jag ”glömmer” för då är han ju den jag vill vara med. När man hör hur det låter utifrån så kan jag förstå hur andra tänker, hur man kan stanna i en sån destruktiv relation men det är så förbannat jävla svårt att lämna. Min man har också lovat mig 1000 gånger att sluta. Jag vill bara säga att du är iallafall inte ensam <3 :-(

Djävulsdansen

Med ångest som fyller varenda skrymsle av min kropp. Känns som hjärtat ska hoppa ur halsgropen.. Mentalt utmattad, dränerad på energi. Igår blev det en hetsig diskussion mellan min man och son.. Jag var rädd att det skulle spåra ut, gå till handgripligheter
Orden som sades har spelats upp i mitt inre hela natten. Min man var en främling jag inte känner och sonen lät honom veta att han har förlorat all respekt för honom
Det var första gången det hände och det gjorde fysiskt ont i mig
Att inte jag som mamma kan skydda mina barn från det som gör ont..
Mannen sover fortfarande
Här sitter jag och vet varken ut eller in
Hjärta och hjärna är oense som så många gånger förr
Mitt förnuft vet vad jag borde göra men mitt hjärta säger annat.
Jag sörjer att jag är så sjuk i mitt medberoende. Ingen normal, frisk människa hade utsatt sig själv och sina barn för detta och förlåtit om och om igen
Men genom att glömma och förlåta slipper man ta itu med det som gnager och gör ont.
Man låtsas som ingenting
Men i hjärtat finns ett svart hål där besvikelse, oro och ångest bor
Det är fan ett under att man som medberoende inte brakar ihop totalt av all påfrestning och bergochdalbanor man tvingas åka. Funderade nyss på att åka hemifrån. Komma bort
Men tom det är jag för svag för
Min ångest gör att jag inte fungerar..
Tänk om han ger sig ut på byn efter mer sprit, hamnar i trubbel..
Om han träffar någon vi känner
Ja! Jag skäms över honom när han är inne i en period, likt en manisk blodhund som fått upp ett spår. Omöjlig att stoppa
Jag borde ringa en vän, prata
Men jag skäms över min egen svaghet
Att jag tillåter mig själv att bli sviken om och om igen. För en frisk utomstående är ju rådet självklart att lämna. Brukar också få råd att säga åt honom att sluta dricka, skärpa sig, hälla ut drickan eller dylikt. Det låter enkelt men jag vet ju att det inte fungerar.
Så här sitter jag. Ensam med min ångest

Dig ett par gånger tidigare.
Jag förstår såväl din vånda.
Jag har själv några gånger utsatt mina
Barn för fylla.

Men du vet trots den ångest du sitter med:
Lämna och må långsamt bättre.
Eller stanna och må långsamt sämre.

Det finns hjälp att få även för oss anhöriga.

Djävulsdansen

Jag vet så väl innerst inne att du har rätt..
Ändå stannar jag kvar apatisk & handlingsförlamad
Vet inte var jag ska hitta mod & styrka att stå upp för mig själv, resa mig och gå
Jag pendlar mellan att hata & tycka synd om
Det finns ingen logik i mina tankar
En del av mig säger stanna.. Så farligt är det inte.. Han är ju nykter stor del av tiden
Jag vet innerst inne hur tokigt det är
En annan säger gå! Gå & få sinnesro
Skaffa ett liv, ett hem, en tillvaro utan ångest
Jag vet bara inte hur jag mentalt ska klara av att släppa honom.. Kan jag någonsin sluta oroa mig?
Det känns omöjligt just nu

Det är så svårt att lämna någon man älskar. Men undan för undan så tar det ju på känslorna. Tex. så var jag också livrädd att någon skulle få reda på att min man dricker. Nu har jag kommit så långt att jag lämnat över ansvaret på honom. Det ör inte jag som avslöjar honom, det gör han så bra själv.
Jag tror att man måste bolla dom här tankarna i huvudet, och till slut är man mogen att fatta ett klokt beslut om man ska lämna eller stanna.
Styrkekramar till dig

Djävulsdansen

Tack för input! Ja visst är det svårt, så svårt..
Könslorna tar stryk när man känner sig sviken om och om igen, alla hårda ord och all ilska och hat. Det tär på både en själv och relationen. Kanske är det inte längre kärlek jag känner? Att självutplåna sig själv borde ju inte vara kärlek
Men så blir mannen nykter och man förlåter, puttar undan känslor och hoppas
Tills nästa smäll
En resa som aldrig tycks ta slut
Våra vänner/ släkt vet att min man dricker
Jag försöker att inte skydda honom även om det är svårt. Tankarna far fram och tillbaka. Ena minuten är jag redo att lämna för att i nästa vakla och tycka synd om
Hoppas få ordning på tankarna snart
Stor kram tillbaka

Djävulsdansen

Var tänkt att vara min! Tid för återhämtning, samla kraft för att orka kämpa vidare, framåt! Att sitta och titta på en berusad man är det sista jag behöver just nu
Men återigen får mina behov komma i andra hand. Känner inte igen mig själv. Orkar varken skrika, gråta eller hälla ut alkohol. Låter förfallet komma
Ångesten pockar på uppmärksamhet
Och jag är trött. Så trött!
Har funderat på att åka iväg ett par dagar för att slippa se eländet men något hindrar mig. Skam? Skuld? Oron att något ska gå riktigt illa? Jag vet inte vad det är men jag är oförmögen att packa en väska och gå
Blir ledsen på mig själv. Att jag sviker mig själv om och om igen. Att jag fortsätter dansa med i djävulsdansen.
Att jag inte älskar mig själv mer..
Att jag är oförmögen att ta kontroll över mitt eget liv och mående.

Försöka vara lite tuff med dig Softjessi.
Jag hoppas du kan läsa in min omsorg och välmening i det jag skriver.
Det sista jag vill är att såra dig.

Om du ställer dig följande frågor:
Vad vinner jag på att må såhär?
Vad vinner jag på att stanna?
Vad förlorar jag på att gå?

Där någonstans kanske du kan få fatt på trådarna i det känslokaos du är i just nu.

Kanske vinner du tid?
Kanske vinner du omgivningens sympati och förståelse.
Kanske vinner du makt i att du möjligen plågar även din man då han ser att du mår dåligt.
Kanske slipper du ta ansvar?
Kanske vill du egentligen inte gå men lindar in det i en oförmåga?

Dvs du vill inte ta ansvar för att du stannar kvar trots att allt säger att du borde gå.

Så var det i alla fall för mig.
Inget försvarade egentligen att relationen skulle fortgå,men jag nöp fast som den värsta bulldogg.
Läs anthraxias fantastiska inlägg om hur hon rasar över andras beteende och deras oförmåga att släppa taget om den människospillra som den beroende ibland uppvisar.Trots att hon i nästa andetag säger,att det är ju också jag.

Vi blir samma människospillra,delar samma glasögon och samma oförmåga att göra slut på plågan.

Allt det jag skriver är bara de tankar och reflexioner som jag själv hade.

När jag väl gick/blev lämnad av en som ville dricka istället för att leva nykter med mig så hade ändå första steget tagits mot frihet.
Jag gick aldrig tillbaka även om vi hade tät kontakt och något som ändå liknade en relation men inte fullt ut.

Endast där i ensamhet utan min beroende så kunde jag börja bygga upp mig själv.
Men först rämnade jag ordentligt och förstod hur sjuk jag var,det hade jag inte koll på innan.

Att våga vara ärlig och ta konsekvenserna av den verklighet man lever i är jättetufft.
Jag vet inte om du fortfarande varit på alanon eller tagit kontakt med någon typ av terapi eller hjälp för den situatio du är i?
Det är oftast första steget.
Vi klarar det sällan ensam,precis som den beroende oftast behöver någon typ av stöd och hjälp för att bryta sin nedåtgående spiral.

Anthraxia

Jag är fel människa att säga det här, för jag stannade också, tills för några dagar sedan, då vi gjorde slut utan skrik och gap.
Jag fick den ovanliga ynnesten att faktiskt få se min partner sluta dricka.

Alltså, han gick från en halv/en hel dunk vin om dagen, varje dag, till en fylla var annan/var tredje helg.

Och trots det var vi ju inte lyckliga. Trots det gjorde vi slut - och här sitter jag och inser att jag KASTAT bort hela det senaste året.

För det första han gjorde efter att vi bestämt att det var slut, var att knapra i sig sitt piller, och vandra iväg på Systemet.

De senaste dagarna har både han och jag pratat om att försöka igen, men jag inser mer och mer att det går inte.

Så länge jag är där så är han nykter. Så länge han ska jobba så är han nykter.

Men MITT LIV har gått ut på enbart honom så länge nu.

Ja, visst - han är sjuk, din man är sjuk, men om karln din har antabus hemma, och inte tar den utan väljer att utsätta DIG för det, då finns det ingen orsak att känna skuld eller tycka synd om - han säger klart och tydligt att du ÄR mindre värd än spriten.

ÄR du det?
Är du och ditt liv mindre värt än alkohol?

Även om han skulle bli nykter så skulle det för alltid ligga i bakgrunden.

Snabb fråga; hur ser dina drömmar för de kommande fem åren ut?
Har du några?
Passar han in i dem UTAN att sluta dricka?

För ditt liv passerar nu - du kommer inte få tillbaka de här åren. Är det verkligen värt det för att sitta och må dåligt?

Djävulsdansen

Och planerade att gå. Ändå sitter jag kvar här. Oförmögen att agera.. Har ju dessutom ett hemmaboende ”barn” att ta hand om/ finnas till för..Och jag är rädd. Så rädd att min man ska göra sig illa, kanske rentav dö.
Det hade jag inte orkat bära..
Maktlös, så maktlös
Mitt liv rasar och jag är oförmögen att agera

Om du tar av dig offerkoftan,vad händer då?
Om du faktiskt kommer överens med din son att han "passar pappa" en kväll.
Kan ringa dig om det går överstyr.
Så får du göra en markering för din egen skull.
Inte för din mans.
Och så kommer du tillbaka i morgon.
Ta in på hotell eller vad som helst.
Varje steg i rätt riktning kommer att lyfta dig en liten smula.
Kanske morgondagen kan bli sonens att släppa taget,sova över hos en kompis etcetera
Och om spiralen fortsätter åt fel håll så kan ni tillsammans (du och sonen) ta in på hotell en natt.
Ha en strategi och håll den de närmaste två tre dagarna.
Längre än så behöver du ju inte tänka.
Det är samma som för den beroende som för oss.
Gör rätt en kvart i taget,en timme i taget,en dag i taget osv.
Återigen,inte för att din man ska vakna upp eller förstå läget eller eller.
Utan enbart för din egen skull och för din egen utveckling.
Skit i konsekvenserna de närmaste dagarna.
Förmodligen dricker han vidare för att du och sonen sviker(vilket ni naturligtvis inte gör).
Han kommer troligen att hålla flaskan ännu hårdare.
Men låt honom göra det.

Så småningom blir han nykter och då ligger denna händelse kvar.

Inga kommentarer,eller konfrontationer eller anklagelser.
Bara en stilla sorti pga att situationen är ohållbar.

Så småningom så kommer man till den punkten att man orkar göra mer rätt än fel.

Djävulsdansen

För kloka råd, tips & insikter ❤️
Jag försöker ta dom till mig ??

en sån här gång att man kunde ringa varann.
Även om mina råd inte är möjliga för dig just nu att ta til dig mer än i huvudet.
Så önskar jag att de slår rot i dig och att du kanske nästa gång är mer beredd.
Istället för att sitta lamslagen som du gör nu.

Djävulsdansen

Nykter men tilltufsad och säkerligen väldigt ångestfylld sitter mannen i andra hörnet av soffan.. Inte ett ord har han yppat om tokerierna som utspelats här hemma ?
En veckas galenskap...
Jag väntar.. Väntar ut honom.. Väntar på en ursäkt, en förklaring, en plan.. Väntar på något!!?? Någon som känner igen det här beteendet? Är ju vansinnigt att tro man kan bete sig som ett svin och komma undan med det ?

Tar in,ända in att din man är sjuk.
Inte rår för sitt beteende och sitt beroende.

Visserligen är ansvarig för sitt tillfrisknande,men inte egentligen för den sjukdom som han just nu är mitt uppe i.
Om du bara konstaterar att nu är det klart för den här gången. Ruskar på dig och kliver upp ur soffan.
Inte låter honom stå till svars osv.
Utan bara fortsätter med ditt.
Vad händer då med dig?
Vad händer med honom?